När vintern till sist kom till Skåne var det som den berömda ketchupflaskan. Tage Danielsson reflekterade en gång att det var svårt att veta om Sverige är vackert om vintern, för då är ju Sverige täckt av snö. Men Skåne, när snön kommer, är bara fläckvis täckt av snö. Landskapet är alldeles naket på sina ställen, väldigt snötäckt på andra. Det räcker för att på några timmar förrycka tillvaron för 1,25 miljoner skåningar.
I onsdags valde dom som kunde, att stanna hemma, dom som
inte kunde fick uppleva äventyr.
"Om tid är pengar" förlorade vi miljarder i
onsdags där vi satt i stillastående bilar, bussar och tåg eller halkade fram på
cyklar och hala skor. Fast det kanske var kvalitetsid. Skåne är ju vackert om
vintern, i alla fall fläckvis.
Men eftersom inga katastrofer inträffade försökte vi
journalister sätta en guldkant på strapatserna, försöka skildra hur skåningarna
stoiskt kämpade på.
Några som inte var stoiska fullt ut var tågresenärerna.
Skånetrafiken slog till nödbromsarna och parkerade alla sina pågatåg för att
öka möjligheten att Öresundstågen skulle nå sin destination med tiden. Det gick
så där...
Om man åkte tåg var chansen stor att man förr eller
senare skulle finna sig strandad på Hässleholm C med nödtorftig information när
och vart resan skulle fortsätta.
Mitt eget besök på Hässleholms C var tragikomiskt. "Vi väntar på en förare", meddelade konduktören, "så kanske ska ni försöka komma med 8.22-tåget, som går från nån perrong, jag vet inte riktigt vilken". När ungefär hälften av passagerarna på det mycket fullsatta tåget lyckats ta sig av, kom ett nytt besked från föraren. "Jag har just fått veta att jag ska köra vidare, så jag föreslår att ni går på tåget igen".
Det var bara en av anekdoterna från en resa som varade
nästan fyra timmar mellan Åhus på ostkusten och Malmö i väst i stället för två.
Men det finns en guldkant här också: man lär känna sina medresenärer.
Så vi sökte guldkanterna, som de nyanlända flyktingbarnen
från Libanon och Somalia och deras första kontakt med snön i Malmö.
Eller glada danskar och Vellingebor i skidbacken på
Hallandsåsen som äntligen fått köra igång liftarna.
Om man åkte bil, ja, då kunde man lätt hamna i en ändlös
kö när någon av de racerkörande utländska lastbilarna hamnat i diket och
proppat igenom Skånes många farleder. För varje sådant här tillfälle visar hur
beroende Skåne och skåningarna är av landskapets väl utbyggda vägnät och
kollektivtrafik. Sätts dom ur spel blir vardagen vänd upp och ned, ingen vet
riktigt var man ska hamna, men alla är ganska glada ändå.
För det är ju ändå något glatt med is även om man har fel
skor.
