”Jag och min fru är
överens om att det är skönt att det inte finns några män på våra döttrars
dagis!”
Säger den yngre
medelålders manliga debattören i ett av den svenska radions mest avlyssnade och
ansedda program – och ingen proteststorm utbryter.
Sommarens färg må
vara rosa, och de mest oväntade medelålders vita män har på Gotland kommit ut
som feminister, men på en punkt har inget förändrats. Tydligen är det
fortfarande kvinnorna som ska ta hand om barnen. I alla fall på dagis.
Den avskyvärda händelsen
på en privat förskola i Småland har uppenbarligen gjort det helt okay och
politiskt korrekt att vrida klockan ytterligare ett snäpp tillbaka på just
detta område, liksom att sätta ett stort pedofilmärke på alla män som är
konstiga nog att i detta läge ändå vilja arbeta med små barn.
Det finns en rad
saker att säga om detta: t ex att allt fler ändå insett att det är en fördel om
föräldrar tar ut sin föräldraledighet jämlikt; för samhället, för barnen, för
männen - men framför allt för kvinnorna. Så länge det är mamman, som blir den
naturlige försteföräldern i majoriteten familjer, kommer det att försena eller
troligen förhindra att män och kvinnor blir jämställda på arbetsmarknaden.
Men att bara
kvinnor tar hand om barnen utanför hemmet de närmaste fyra-fem åren är tydligen
inget problem?
Jo, så klart! Inte
bara att det återigen ger små pojkar och flickor en skev bild av världen.
Avsaknaden av män innebär också en att arbetsgemenskapen och pedagogiken blir
fattigare på förskolan, och – inte minst – att ett stort antal individer som
skulle varit lysande förskolelärare känner sig utestängda.
Och när dom små
pojkarna och flickorna som gått på dessa dagis ska välja utbildning – vilka
tror ni känner sig lockade av att jobba på dagis då?
När mina döttrar
gick på dagis på 80- och 90-tal förekom det manliga pedagoger där och
utvecklingen verkade gå åt rätt håll. Nu när mina söner går på dagis på
2010-talet har jag ännu inte skymtat en enda man (mer än dagisföreståndaren) i
personalen.
Vad har hänt? Jo,
den moderna tidens variant på historiens häxjakt. Skillnaden är att det
förvisso finns pedofiler. Rädslan och avskyn för sådana är förståelig
och värd att ta på allvar.
Men att män i
allmänhet och manliga förskolelärare i synnerhet i smyg bär på en längtan att
sexuellt förgripa sig på barn är bara befängt. Speciellt de män som är modiga
och kloka nog och längtar så mycket efter att få arbeta med barn, att de är
beredda att gå igenom en lång utbildning där de ständigt granskas extra
kritiskt och sedan samma sak igen när de kommer ut i yrket. Dem ska man inte
frukta, dem ska man applådera och ta emot med öppna armar.
Om de lyckas, och
vi tillåter dem att lyckas och trivas på sitt dagis, då öppnas dörren på glänt
mot en framtid där våra små barn skolas av både män och kvinnor.
Med samma rätt som
att händelsen i Högsby tillåts svärta bilden av manliga förskolelärare, skulle
man kunna säga: förbjud privata förskolor! Eller: förbjud privata förskolor i
små kommuner, som inte förmår göra tillsyn!
Fast det viktigaste
är förstås att inte låta 19-åriga praktikanter vara ensamma med dagisbarn.
(Inte kvinnliga praktikanter heller, det finns tjejer som är ytterst
olämpliga att ta hand om barn.)
Och då är det hög
tid att se till att bemanningen (haha, det ordet!) på förskolorna blir så hög,
att ingen nånsin lämnas ensam med en massa barn och pedagogerna nångång får tid
för pedagogik.
Om den saken
pratade faktiskt många under den rosa festen på Gotland. Men samhällets behov
av män som arbetar med små barn – det glömde dom visst.
