Svenskarnas Parti fick 681 röster i förra
valet. Det kommer att få fler 2014. Men inte så många att det på något sätt är
ett hot mot demokratin eller motiverar den uppmärksamhet tokskallarna fått
under en dryg vecka.
Det problematiska med all denna uppståndelse är
att det skymmer många viktigare frågor.
Till att börja med: i det här landet är yttrande-
och mötesfriheten så central i demokratin att den inte ens ska behöva
diskuteras. Det räcker att påminna om risken för att statsmakten helt plötsligt
kommer fram till att det som du vill slåss för är så farligt, att
det måste förbjudas i allmänhetens intresse. Det har hänt alldeles för ofta,
även i länder som betraktas som demokratier.
Att
polisen, i sin egenskap av samhällets våldsmonopol, då får den smärtsamma
plikten att försvara denna frihet blir den naturliga konsekvensen. Det är ingen
lätt sak, och allt som oftast går det fel.
Det betyder inte att poliserna är nazisternas hantlangare.
Men att Svenskarnas Parti kandiderar i riksdags-, landstings-
och några kommunval och därför åker på valturné för att försöka torgföra sin
otidsenliga och motbjudande politik har ställt de här frågorna på sin spets.
Demokratiälskande medborgare har sett turnén som
en provokation, som inte kan tillåtas pågå ostörd, och våldsälskande element på
andra sidan politiska kartan har förtjust tagit chansen att få uppmärksamhet
och dessutom i skydd av vanliga demonstranter kasta saker på polisen.
Det här har vi fått exempel på i Limhamn 23 augusti
och i Stockholm 30 augusti. Förvisso har motdemonstranterna lyckats överrösta
nazisterna, ytterst få hade chansen att höra vad Stefan Jacobsson ville säga
men jag betvivlar att hans retorik ändå imponerat på någon.
-
Det är väldigt bra att man kämpar mot rasism och
för allas lika värde, men jag kan tycka att det här partiet, som faktiskt är
rätt litet, får mer uppmärksamhet än de förtjänar, kommenterade journalisten
Anna-Lena Lodenius, expert på högerextremism.
Parollen ”Inga nazister på våra gator” är inte
oproblematisk. Hur ska man visa sin avsky, sitt avståndstagande
på effektivaste sätt? Den frågan är ju extra svår i Jönköping, som har den
tvivelaktiga äran att få Svenskarnas Parti som gäster varje Första maj. Där har
dom förstås inte att göra.
Och nazister? Visst finns det beröringspunkter,
men skillnaderna mot Tredje Riket är ändå större. I grunden handlar det om ett
ganska litet antal våldsbejakande och förvirrade svenska män, som förvisso kan
vara farliga att möta en mörk natt men näppeligen hotar demokratin.
Att deras politiska budskap skulle vara värt all
denna upprörda uppmärksamhet i media – traditionella och sociala - är befängt.
Det är värt att upprepa att Svenskarnas Parti är mycket litet, helt saknar
inflytande och har mikroskopiskt stöd.
Och deras turné, 21 orter på åtta dagar, visade
det: Torgmötena drog mycket få intresserade, men avsevärt fler motdemonstranter
och poliser och gav alldeles för många och stora rubriker. Det var
löjeväckande, men också oroande. När resultatet blir kaos är det i varje fall
inte demokratin som har vunnit.
Så här skrev t ex Jalle Lorensson, Wilmer X
munspelare, efter att ha varit i Limhamn:
”Kan jag någonsin visa min avsky för nazismen igen
tillsammans med andra? Riskerar jag då att förknippas med de djupt
antidemokratiska krafter, som jag sedan igår ser som ett akut hot mot
demokratin?”
Kanske var det i Karlskrona, en stad med stor
erfarenhet av högerextremism, som Svenskarnas Parti fick det bästa svaret. Ett
stort antal motdemonstranter, som stod helt tysta med ryggen vänd mot mötet,
under hela arrangemanget.
Nu är det över. Dags att prata om skillnaderna
mellan höger- och vänsteralternativet i valet igen. Och att åter granska det
mycket större nationalistiska och bitvis högerextrema parti, som under några
veckor fått draghjälp i sin kamp att framstå som rumsrent, legitimt och
demokratiskt.
