Ytterligheter från Jönköping

Utpost Uggleviken var en ytterspalt i dagstidningen Smålands Folkblad (som gavs ut i Jönköping) på 1980-talet. Som alla ytterspalter tillät den sig att vara extremistisk, oförskämd, ibland aningen lögnaktig men alltid fullkomligt opålitlig. Andra gånger innehöll den bara små berättelser ur livet.
På denna blogg kommer en del gamla kolumner att publiceras, samt en del nyskrivet i samma anda.

torsdag 19 november 2015

Staffan Heimerson 1988 och 1999

I september 1988 får jag för första gången direktsända i finkanalen, P1. På själva valdagen ska jag, som en av tre reportrar runt om i Sverige, ge en minutlång rapport precis i inledningen till en extrasändning av Kanalen (eller något sånt). Det är nervöst.
Före mig ska Staffan Heimerson ge sin minut från Sjöbo där väljarna ska säga ja eller nej till att ta emot flyktingar.
Han håller på i f e m minuter.
Men till sist blir det dags för mig att på 60 sekunder förutspå om kds kommer att ta sig in i riksdagen denna gång eller ej (korrekt gissar jag att det inte kommer att ske än).
Det tar precis e n minut. Man är ju ingen Staffan Heimerson precis.
‪#‎staffanheimerson80idag‬ ‪#‎radiohistoria‬


31 december 1999 sänder jag och Nina årtusendets sista Efter Tre från P4 Jönköping Sveriges Radio. Programmets clou är ett samtal med Staffan Heimerson, som befinner sig nånstans ute i Stilla Havet strax intill datumlinjen, där han som förste svensk redan skymtar det kommande årtusendet.
Nina har förberett ett tiotal frågor men hinner bara ställa den första. Staffan Heimersons svar är mer än sju minuter långt utan att han någonsin hämtar andan.
Som tur är är inslaget av logistiska skäl bandat. Vi hinner klippa in några av Ninas frågor i ordflödet i efterhand så att det hela för lyssnarna framstår som ett samtal, inte en monolog.
#‎staffanheimerson80idag‬ ‪#‎radiohistoria


(Det här skrev jag 7 november då tidnings- och radiolegenden fyllde 80. Att Heimerson är still going strong bevisades med eftertryck dagen innan, då han gästade Uggla i P4, ett program som trots att det är två timmar långt denna dag nästan inte fick plats med någon musik.)

tisdag 22 september 2015

I vimlet / Boksläppet i Jönköping


 Två pensionerade radiochefer och en evig reporter, still going strong:
 Janne Svensson och Tom Lundgren hade jobbat på Folkbladet, Lennart Broman inte.


T h: Lisbeth Schön, reporter och kulturskribent, och Kai Rehn, fotograflegend.
 Åke Gustavsson, riksdagsman och styrelseordförande, Rolf Alsén, ekonomichef.
 Lena Nilsson, sportreporter, Anette Vibeke, JP (dock med förflutet på Folkbladet) och JPs fotograf Elin Elderud.
 Sten Åke Karlsson, landstingspolitiker, Göran Bäckström, sportchef och nyhetschef. Sten Aaröe, grafiker.
 Olle Hall, kommunreporter och redigerare.
 Karlsson, Bäckström, Svensson.
 Tom Lundgren, Olle Hall, Sten Åke Karlsson och Peter Persson, den sistnämnde ombudsman, kommunalråd och riksdagsman.
 Två f d sportchefer fraterniserar.
 Lena Nilsson, PA Fernsund, reporter och redigerare. Peter Johnson, reporter och redigerare, båda oftast på sporten, och Peters fru Lena.
 Höglandsredaktionen: Karin Selldén, Jan Justegård och Margareta Holgersson, reportrar i Nässjö och Tranås.
 Olle, Maggan, PAF, Peter, Lena och Lennart.
 Politiker- och styrelsebordet.
 Kai Rehn, Tom Lundgren och Lisbeth Schön.
 På den här bilden skymtar Mats Fogeman, f d fotograf (numera advokat!), nr 2 från höger.
T h: Kristina Gadh, f d korrekturläsare, fortfarande konstnär.

Jag beklagar att det verkar vara samma personer på alla bilder och så kan det alltså bli när man skjuter på måfå lite då och då under en kväll. Till exempel saknas det ju på ett skandalöst sätt bilder på de två huvudpersonerna bakom boken "Småland Folkblad, en bok om en tidning". Och på (delar av) Smålands Folkbands framträdande. Och på Sven! (Hur gick det till?)

 Den som vill rätta till sådana brister är välkomna att maila mig bidrag. Samma gäller om någon vill hjälpa till att rätta eller komplettera namn.

lördag 5 september 2015

JÖNNET!? Namnstriden som fick mitt facebookkonto att explodera

 Jag bodde i Jönköping 30 år. 1977-2007.
 Det vill säga: jag bodde i Jönköpings kommun i 30 år. 27 av dem bodde jag i Huskvarna.
 Vad kallade man Jönköping på den tiden? Jo, stan. Eller: Smålands Jerusalem. Eller, oftast: Jönköping.
 På Radio Jönköping kallade vi ibland, satiriskt, vår stad för Bönköping.
 (Två höga chefer inom Sveriges Radio, båda också en gång verksamma på Smålands Folkblad, lär också ibland kallat sin radiostation för "Radio Könsöppning". Eftersom båda nu är pensionärer skyddar jag deras identitet.)
 Men så kom vår tid, den som är nu. Då det blivit allt populärare med smeknamn, förkortningar, diminutiver, eller vad det nu är. Lite som när jag och hans mamma kallar vår minsting för "Jonis".
   JÖNNET! Plötsligt dök det upp. I facebookflödet. Annars respektabla och seriösa personer använde det med självklar rätt. Som nu utsocknes f d Jönköpingsbo började jag grubbla. Var "Jönnet" nu ett vedertaget begrepp?
 Jag är själv inte främmande för att utmana, eller för att leka med ord. Men i mina öron lät "Jönnet" mera fånigt och barnsligt än kärleksfullt. Detta ord var, tänkte jag, kanske bara ett sätt att förlöjliga eller driva med en stad, som verkligen kan vara värd att skoja med.
 Jag har själv skrivit en krönika i Smålands Folkblad 2.0 på den bogen: "Det som man inte kan skoja med, är inte värt att ta på allvar."
 Men jag var tveksam. Därför tog jag till sist Facebook till hjälp. Och alla de av mina FB-vänner som fortfarande bor i staden/städerna vid Vätterns sydspets.
 "Det här obegripliga ofoget att kalla Jönköping för "Jönnet" - något som verkligen inte förekom på min tid i staden - vad ska det vara bra för? Är det verkligen seriöst? Vem hittade på det?" skrev jag. Riktigt så upprörd är jag inte. Mest irriterad. Men ska man få igång en diskussion så måste gnistan vara tillräckligt het.
 Resultatet överträffande mina största förväntningar. Kan inte minnas när jag senast fick 21 likes och 36 kommentarer på något inlägg, oavsett hur retsamt eller viktigt det försökte vara.
 Alla jönköpingsbor, eller f d, kände sig tvungna att  bekänna färg. Dom flesta var emot. ("Ni är bara gamla och tråkiga, invände en av dem som gillar ordet, Johanna Linder.)
 Och många kom - på skoj eller allvar - med förslag på andra ortsnamn i samma anda. Jag citerar:
  • Då låter Jönskvarna bättre
  • Jag hör "Vässan" från en utflyttad västeråsare. Är detta en trend. Arma språk!
  • Jag för min del säger Jönseping
  • Ett annat mindre använt men sött är Jönis.
  • Förmodligen är det nån jönköpingsbo som är avundsjuk på oss Göteborgare. Götet!
  • Skitfult men på nåt sätt i linje med stockholmarnas Rålis o Medis. O du Bengt - hur många göteborgare säger Götet??? Ingen jag känner i alla fall.
  • Tycker ni "JÖNKAN" låter bättre?
  • Om Jönköping kallas "Jönnet" borde väl Huskvarna kallas "Huset"?
  • Då kan vi kalla Mullsjö Mullet, Taberg Tabbet, Huskvarna Husket och Gränna Grännet...
  • Och de som kommer från Vetlanda är från Vettet..
Ja, kan man vara annat än nöjd? Det känns lite som när man lyckas rigga en debatt i Studio Ett, som ingen kommit på innan men alla citerar efteråt. Eller när en oväntad fråga får slussen att blinka oavbrutet och svenska folkets upprörda röster får Ring P1 att explodera.
 Fast själv kommer jag inte att ta ordet i min mun. Annat än, möjligen, som ren satir. Det känns som jag har den tysta majoriteten på min sida.
 Gammal och tråkig som jag är.

fredag 20 februari 2015

Det farligaste programmet att leda

 Att vara programledare på Studio Ett - och nu talar vi om dem s om är det jämt, inte sådana där inhoppare som jag som är det några gånger om året - är inte vilket jobb som helst.
 Man förväntas inte göra det enkelt för sig. Man förväntas klara de farligaste ämnena, de svåraste frågorna. Alla tänkbara frågeställningar och ämnesområden - välbekanta och helt okända - blandas, högt och lågt.
 Förberedelsetiden är måttlig. Under sändning kan ständigt nya distraktioner och problem dyka upp, programledaren får vara beredd att ständigt tänka om och hålla god min, lyssnaren ska inte drabbas.
 Även Studio Etts mycket skickliga programledare är till yttermera visso människor, kan ha dåliga dagar, ha sovit dåligt, oroa sig för sjuka barn eller föräldrar.
 Därför begår dom misstag ibland. För det mesta är det få eller ingen som märker det.
Någon enstaka gång snubblar man på fel ställe, och riskerar då att hängas ut till allmän analys i sociala media och vanliga media, ja, till och med på sin egen facebooksida.
 Kanske är din journalistiska trovärdighet skadad för överskådlig framtid, om inte annat så i dina egna ögon.
 Det är ett högt pris för att jobba i det svåraste programmet.
 Och det händer aldrig dem som bara ställer de enkla, trevliga frågorna i de bekvämaste sammanhangen.