11 september 2001.
Klockan är 14.50. Jag sitter i Efter 3:s kontrollrum på andra våningen i Radiohuset i Stockholm. Jag är programmets producent. I studion sitter Camilla Kvartoft, programledare.
Gästerna har redan kommit. De ska debattera huvudstadens eviga trätoämne hyresreglering och marknadshyror under större delen av första halvtimmen.
Allting är som vanligt. För sista gången.
Någon minut senare ringer min kollega Birgitta Ländin, som alternerar med mig som producent, från vår redaktion en bit därifrån.
- Det verkar ha hänt något, säger hon.
- Vad då? frågar jag.
- Ett flygplan verkar ha kolliderat med World Trade Center.
- Hm, säger jag och ser framför mig ett litet sportflygplan som studsar mot den jättelika skapelsen av stål och betong, varefter jag efter 10 sekunders eftertanke fattar mitt beslut:
- Vi skippar det. Vi i svenska media har en förmåga att alltid överdriva betydelsen av varje liten sak som händer i USA.
Famous last words. En tragikomisk historia, som jag berättar ibland, när jag vill få folk att häpna.
Fast som tur är, tar ju den verkliga historien inte slut där.
Kontrollrummet är, detta är ändå 2001, så pass modernt att det finns en tv där, och när vi slår på CNN får synen av jättetornet med en rökpelare upp i den klara blå New York-himlen oss att förstummas. Ja, nästan förstelnas.
Utom Camilla, som tur är. (Jag minns inte om hon kunde se tv-n inne i studion.) När programmet börjar 15.03, säger hon något om att något märkligt hänt i New York och att vi ska försöka återkomma till det.
Därefter börjar tidernas förmodligen mest ointressanta och minst avlyssnade samtal om bostäder i landets i vanliga fall mest avlyssnade radioprogram. Alla radiolyssnare i landet, som kan, tittar vid det laget på tv, på den obegripliga synen i New York.
Hyressamtalet pågår hur länge som helst, medan vi ute i kontrollrummet sitter som fastfrusna inför tv:n. Vi fattar ärligt talat ingenting. Vår mentala beredskap för en händelse som denna, att ens förstå den, fanns inte. Någon telefonlista på terrorexperter fanns inte heller...
När det andra planet flyger in i det andra tornet, bryts vår förlamning. Plötsligt finns det ett mönster. Jag börjar ringa. Anders Ask, SRs korre i New York, som just försöker få tag på en taxi villig att köra söderut på Manhattan. Cecilia Uddén, SRs korre i Washington, med landets bästa kunskaper om Mellanöstern inklusive den mystiska fiende till USA som kallades Al-Quaida.
Under tiden har Sveriges Radios långsamma maskineri börjat rulla igång. Beslut fattades om extrasändningar i P1 (dit Camilla fortsatte så fort Efter 3 var färdigt).
P4-kanalerna beordrades att samsända med P1. Somliga valde att inte lyda, t ex den evigt obstinata Radio Jönköping. Där ansåg man sig kunna göra bättre radio på egen hand. Och gjorde det, bland annat tack vare f d USA-korren Johan Wangströms utmärkta lista med kontakter i New York.
Dekret sändes ut till oss alla med ovillkorligt förbud att störa korrarna i USA. Det valde vi på Efter 3 emellertid att ignorera,
Vi var ju ändå ensamma om att vara i direktsändning i radio-Sverige just då.
Så innan klockan slog fyra hade Efter 3 gett de kvarvarande radiolyssnarna en hygglig bild av vad som hänt och varför det hänt, tack vare Anders Asks rapport från den taxi som långsamt men obevekligt närmade sig det som varit World Trade Center genom infernot Manhattan, och Cecilia Uddéns pricksäkra analys av vilka som låg bakom och vad USA troligen skulle göra, när landet kommit över chocken. Dessutom fick Birgitta tag på Sveriges dåvarande generalkonsul i New York, Olle Wästberg, som berättade för lyssnarna vad han såg genom sitt fönster på Manhattan.
Det finns en fortsättning.
P1 sände hela (eller det mesta av) kvällen om New York, men vid midnatt skulle kanalen ta paus och sedan fortsätta klockan 06 nästa morgon. Vad skulle ske däremellan?
Jo, Efter 3 erbjöd sig att ta över P4-kanalen och - i stället för den vanliga nattradion - sända alla sex timmar tills morgonen, då de vanliga programmen (som inte alls skulle vara som vanligt) började igen. Vi fick klartecken att sända i både P3 och P4.
Så jag och Birgitta Ländin gick hem (var och en till sitt) och försökte vila lite, och åkte sedan taxi in till Radiohuset vid 22-tiden.
Sedan tog vi hand om radionatten, den kanske märkligaste någonsin, och radiolyssnarna därute, "ni som inte kan eller inte vill sova i natt", som jag uttryckte saken i sändning.
Alla extrasändningars moder, och med den minsta redaktion man tänka sig kan. Jag och Birgitta och två alternerande tekniker (och nattens ekosändare, som då och då gjorde uppdateringar, de flesta gamla redan när han gjorde dem).
Jag programledde fyra timmar, midnatt till 02, 03-04 samt 05-06, då var Birgitta producent, och resten av tiden var det tvärtom. Vi spelade musik (inte alltför glättig), sammanfattade vad vi visste om attackerna mot New York, och plockade det bästa ur den störtflod av nya uppgifter, mer eller mindre trovärdiga, som de internationella nyhetsbyråerna öste över oss.
Sex timmar radio, olika allt annat jag gjort, jag kommer aldrig att glömma dom.
När det var dags för nästa ordinarie Efter 3, den 12 september, skedde det i en förändrad värld. Inte ens Sveriges försvarsminister var längre betrodd att vandra på egen hand trapporna upp till Radiohusets andra våning utan ledsagades hela vägen, fram och tillbaka.
