Mina decennier

2010-talet är slut. Strax är 2020-talet här. Själv har jag snart upplevt åtta decennier. Här är dom i starkt koncentrat:
50-tal. Börjar med mina föräldrars skilsmässa men det är jag för liten för att förstå, så jag går oskadd in i ett decennium helt präglat av oskuld och trygghet. Omgiven av min mamma, en ganska snäll storebror, omtänksamma morfar och mormor, och ständigt närvarande farmor, samt en krets av mostrar, morbröder och kusiner växer jag upp i tron att inget ont kan hända.
60-tal. Ont kan hända. Men decenniet börjar som det föregående slutar, i harmoni. 1962 upptäcker jag fotbollen och mitt liv förändras. Jag upptäcker också musiken och det förändras ännu mer. 1964 upptäcker jag döden och mitt liv går i kras. När min mamma dör placeras hennes söner oklokt nog hos sin pappa, nu med fru nr 3. Det blir en omtumlande tid; en kärlekslös styvmor, en far som inte tar ställning för oss, ett år på en lågprisinternatskola, innan jag räddas över till min moster och hennes fyra barn i Borlänge. Kanske är jag inte oskadd, men jag överlever. Decenniet slutar med att jag börjar på journalisthögskola och möter mitt livs bästa vänner.
70-tal. Jag får en examen. Jag upplever mitt första år i yrkeslivet. Jag får mina första journalistjobb. Jag får min första anställning.  Jag möter min mentor. Jag upptäcker, typ, vem jag är. Jag blir redigerare och tror att det är livets mening. Jag blir musikrecensent och det får mig att känna mig viktig. Jag får mina första egna bostäder och mina första bilar. Jag får mitt första chefsjobb. Jag har sex för första gången. Jag har ohälsosamt många flickvänner på alltför kort tid. Men innan decenniet är över hittar jag den jag vill leva med.
80-tal. Vi köper hus och vi får två barn, som dessutom är fantastiska på var sitt sätt. Vi jobbar så mycket vi kan, för att det är vad som ger våra liv mening. Jag överger den tidning jag gett all denna kärlek och stiger ombord på det journalistjobb som kommer att räcka livet ut, det på radion.
90-tal. Karriär. Jag tillbringar hela årtiondet som redaktionschef på Radio Jönköping och jag tror att det är det enda jag önskar. Min fru och jag jobbar ständigt tillsammans, men jag är hennes chef, och det vill hon också vara. Jag upptäcker Efter 3 och Olle Stenholm. Vi får vårt tredje barn och märker att allt inte är lika enkelt som vi trodde.
00-tal. Efter 3 tar mig till Stockholm och San Francisco. Min fru övertar mina kvarlämnade arbetsuppgifter och startar en karriär som ännu inte är avslutad. Allt börjar spricka. Via ENPS möter jag en ny hjärtevän och efter det blir decenniet kaotiskt i ett antal år. Allt händer samtidigt: Smålands Folkband spelar för storpublik (som förband till Nationalteatern), jag blir radiochef på UR och rymmer hemifrån. Jag lär mig mycket på UR, t ex skillnaden mellan tacksamma och otacksamma medarbetare och varför jag inte ska vara chef. Men innan decenniet är över landar jag i Åhus med sambo, hus och en son.
10-tal. Den snöigaste och kallaste vintern i mannaminne kommer en son till världen. Han får en tuff start och vi får lära oss tålamod.  Jag blir anställd av SR för andra gången och startar en ny karriär, en där jag själv får visa mig på styva linan. Innan decenniet är över har det lilla vinterbarnet vuxit upp till ett humoristiskt, finurligt och särbegåvat barn. Och det är när jag fyllt 65 som jag får de roligaste yrkesåren i mitt liv. Jag blir pensionär men det hindrar mig inte att pröva och klara nya utmaningar i radiovärlden, både i Skåne och Radiohuset.
20-tal. Vem vet vad som händer nu?

Oavsiktlig radiounderhållning

 När jag gick i gymnasiet, blev jag vid ett tillfälle uppmanad att högläsa ett kåseri av Torsten Ehrenmark för klassen. Det var väldigt roligt, handlade om svårigheten att ta sig fram på trottoarer i Paris med ett meterlångt bröd, eftersom alla andra hade likadana.
 Jag misslyckades kapitalt. Det var alldeles för roligt. I stället för att högläsa, bröt jag samman i skrattparoxysmer. Någon annan fick ta över.

 Några år senare, snart 19 år gammal, blev jag på journalisthögskolan i Göteborg ombedd att läsa upp en av mina texter för klasskamraterna. Eftersom den var så rolig.
 Pinsamt nog gick det lika illa den här gången. Den var lite för rolig... Redan efter några rader, som fick gott gensvar av lyssnarna, började jag skratta själv. Någon annan, mera seriös person fick läsa resten.

 Det var svårt att se en blivande radiojournalist där. (Till saken hör att jag knappt deltog i undervisningen den veckan vi höll på med radio.)(Lika illa var det med lektionerna i redigering, något som jag senare ägnad en viktig, tidig del av mitt yrkesliv åt.)

 35 år gammal blev jag ändå anställd på lokalradion. Fast det var nog inte för min radiorösts skull. Eller som min chef i Jönköping, som var bra på mycket men inte på att stryka folk medhårs, sa: "Frågan är vad vi ska göra åt ditt läte!"

 Sedan har jag hankat mig fram. 57 år gammal släpptes jag in som programledare i den talade kanalen P1, och 65 år gammal blev jag utvald att jobba som en av ekots reportrar i Skåne.

 Väldigt sällan har jag varit tvungen att avbryta på grund av skrattanfall. Aldrig faktiskt. (Även om jag var illa ute en gång på Radio Jönköping i slutet på 1980-talet. Den historien brukar jag berätta för folk ibland.)

 Men häromdan var det mycket nära, i direktsändning i Studio Ett. Min kollega i studion, den mycket seriöse Björn Tunbäck, råkade tolka förkortningen PK (som inte betyder "politiskt korrekt" i journalistslang, utan "presskonferens") som "Publicistklubben".
 Turligt nog avbröt han sig halvvägs. Men jag kände hur skrattet lurade och rösten då och då vinglade till både hos honom och mig, när vi kämpade vidare med texten om vad Asap Rockys försvarsadvokat sagt på sin presskonferens.
 Eller om det nu var Umeå kommuns presskonferens efter flygolyckan där åtta personer omkom. Inget att skratta åt i vilket fall som helst.

 Så kanske har min självkontroll förbättrats under de senaste 50 åren.