När jag gick i gymnasiet, blev jag vid ett tillfälle uppmanad att högläsa ett kåseri av Torsten Ehrenmark för klassen. Det var väldigt roligt, handlade om svårigheten att ta sig fram på trottoarer i Paris med ett meterlångt bröd, eftersom alla andra hade likadana.
Jag misslyckades kapitalt. Det var alldeles för roligt. I stället för att högläsa, bröt jag samman i skrattparoxysmer. Någon annan fick ta över.
Några år senare, snart 19 år gammal, blev jag på journalisthögskolan i Göteborg ombedd att läsa upp en av mina texter för klasskamraterna. Eftersom den var så rolig.
Pinsamt nog gick det lika illa den här gången. Den var lite för rolig... Redan efter några rader, som fick gott gensvar av lyssnarna, började jag skratta själv. Någon annan, mera seriös person fick läsa resten.
Det var svårt att se en blivande radiojournalist där. (Till saken hör att jag knappt deltog i undervisningen den veckan vi höll på med radio.)(Lika illa var det med lektionerna i redigering, något som jag senare ägnad en viktig, tidig del av mitt yrkesliv åt.)
35 år gammal blev jag ändå anställd på lokalradion. Fast det var nog inte för min radiorösts skull. Eller som min chef i Jönköping, som var bra på mycket men inte på att stryka folk medhårs, sa: "Frågan är vad vi ska göra åt ditt läte!"
Sedan har jag hankat mig fram. 57 år gammal släpptes jag in som programledare i den talade kanalen P1, och 65 år gammal blev jag utvald att jobba som en av ekots reportrar i Skåne.
Väldigt sällan har jag varit tvungen att avbryta på grund av skrattanfall. Aldrig faktiskt. (Även om jag var illa ute en gång på Radio Jönköping i slutet på 1980-talet. Den historien brukar jag berätta för folk ibland.)
Men häromdan var det mycket nära, i direktsändning i Studio Ett. Min kollega i studion, den mycket seriöse Björn Tunbäck, råkade tolka förkortningen PK (som inte betyder "politiskt korrekt" i journalistslang, utan "presskonferens") som "Publicistklubben".
Turligt nog avbröt han sig halvvägs. Men jag kände hur skrattet lurade och rösten då och då vinglade till både hos honom och mig, när vi kämpade vidare med texten om vad Asap Rockys försvarsadvokat sagt på sin presskonferens.
Eller om det nu var Umeå kommuns presskonferens efter flygolyckan där åtta personer omkom. Inget att skratta åt i vilket fall som helst.
Så kanske har min självkontroll förbättrats under de senaste 50 åren.
