Det fanns en tid, långt före paddor och mobiler, då de stackars barnen på den tiden fick nöja sig med analoga medier och de tidsfördriv de själva kunde hitta på.
Jag växte upp i en sådan tid. Lekte i skogen med kompisar, byggde saker med klossar som min morbror sågat, sandpapprat och målat och utkämpade krig med spelkulor i olika färger, allt inspirerat av min frustande fantasi.
Och så läste jag böcker. Under de många besöken hos mina morföräldrar brukade jag sjunka ner i länstolen i morfars bibliotek och fördjupa mig i Ivanhoe eller något annat spännande. Till exempel Röde Orm, Frans G Bengtssons skröna om en skånsk viking och hans äventyr i västerled, hemma och i österled.
2022 hade jag inte tänkt på Röde Orm på länge.
Men så gjorde vi ett besök i Tosteberga. Där mindes jag plötsligt Toste, Röde Orms vapenbroder under äventyren. Trodde jag. Men det kändes inte rätt. Till sist kom jag ihåg att kumpanen i själva verket hette Toke, ett namn som han ofta levde upp till. Fast hel fel ute var jag inte, vid närmare studier visade det sig att Orms far hette Toste.
Och så i torsdags! Då fick jag i P4 Kristianstads nyheter rapportera om branden på Kockenhus, ett jaktslott på Kullaberg, färdigställt 1883 och förött 2022. En av många anekdoter kring den slottsliknande byggnaden var att Frans G Bengtsson bott här och skrivit färdigt andra delen av berättelsen om Röde Orm, som kom ut 1945.
Att berättelsen 1999 av tv-programmet Röda Rummet korades till den tredje bästa svenska romanen från 1900-talet visste jag inte då, men lärde mig det under en journalistisk populärvetenskaplig snabbutgrävning som jag ägnade torsdagskvällen åt.
Och när jag och programledarkollegan Matilda på fredag morgon fick massor av tid över, då fick även radiolyssnarna veta mer om Röde Orm.
Det visade sig nämligen att Sveriges Radio 1990 hade gjort en stor radioteatersatsning på Röde Orm, 40 avsnitt som sändes under perioden september-december 1990. Berättare var den omisskännlige Hans Alfredson.
Jag letade snabbt upp första avsnittet, och raderna om hur de feta, skenheliga bönderna ute på slätten hade böjt sig för den nya kristna guden, medan de skeptiska och motspänstiga göingarna i skogsbygderna i norr gjorde motstånd, den kändes inte så otidsenlig, fast berättelsen utspelar sig för mer än tusen år sedan. "Men i Göinge skrattades mycket åt detta, för folket i gränsskogarna hade lättare att skratta än det förståndiga folket på leran."
Ännu mer road blev jag när jag nästan slumpvis valde ut en av scenerna i historiens början, där Röde Orms far och mor på föräldrars vis oroar sig för sina barn och deras framtid. Det visar sig nämligen (och det hade jag faktiskt glömt, fast jag läste boken redan på 1950-talet) att Orms storebror heter Odd.
- Odd får ta vid, och Orm får hjälpa honom. (Säger far.)
- Ja, det är klokt talat, far, eller hur, Orm? (Säger Odd).
- Det är inte alls klokt! Allt det här silvret räcker inte långt, så många jag har i maten alla vintrar. (Säger mor.)
- Ja, men Odd är fullt utvuxen och han klarar det. (Säger far.)
- Men vem vet att inte han gör av med hela förtjänsten, på sina kvinnor på Irland! (Säger mor.)
- Mor ska vara glad att jag inte tar med dem hem! (Säger Odd.)
