"Jag brukar inte räkna huvuden"

Vi har genomgått en typ av social-fysiologisk-social test. Det ger svar på vad man passar för inom arbetslivet. Men frågeformuläret var lite knepigt. Så här svarade vi på en del av frågorna:
 Är det problematiskt för dig att hålla upp med tobaksrökning 7-8 timmar i sträck?
 Svar: Nehejdå. Jag håller alltid upp med tobaksrökningen åtta timmar per dygn - när jag sover.
 Är ni rädd för åskan?
 Svar: Nej. Personligen är jag mest rädd för blixten.
 Har ni lätt för huvudräkning?
 Svar: En svår fråga.Jag brukar inte räkna huvuden utan oftast tal och ibland får när jag har svårt att sova.
 Har ni sömnproblem?
 Svar: Nej, inte förut. Men sedan jag fick det här frågeformuläret försökte jag räkna huvuden en kväll. De mest hiskliga skallar med stora tandlösa grin och då kunde jag inte sova.

En liten grimas från 5 oktober 1984. Forskningen verkar ha gått framåt sedan dess. Vissa tecken tyder på att denna inlaga inte är skriven av undertecknad (som utan större problem avstått från tobaksrökning i sex decennier.)

Svenskarnas kändisar och veckopressen

Har Sverige möjligen den veckopress landet förtjänar?
 Och har vi dessutom de kändisar veckopressen förtjänar?
 Den frågan ställde sig nyligen utposten efter att ha beskådat det hysteriska häxprocess-programmet "Ärligt talat".
 Ni såg det kanske: I mitten två kvinnliga veckotidningschefer. Gamarnas gamar.
 Runt dem deras oskyldiga offer: En samling glittrande kändisar, omplåstrade och förbundna efter veckopressens knivhugg, nu ropande efter hämnd.
 Roterande parterna emellan: Jan Bergqvist, program- och hejaklacksledare, inkvisitionens lillebror.
 Alltihopa var så hysteriskt, tyckte utposten.
 Som absolut inte älskar veckopressen. Deras löpsedlar är den verkliga karikatyren på journalistik. Deras "klipp-intervjuer" är själva motsatsen till det som kallas pressetik.
 Ändå finns det någonstans i det hela en kärna: något som alla journalister gör. Nämligen att i vissa lägen bortse från den som artikeln handlar om, det är inte i hans eller hennes intresse man skriver, utan i tidningens.Man vill helt enkelt avslöja en bra nyhet, eller vinkla till en situation för att uppnå en dramatisk effekt.
 Detta behöver inte i alla lägen vara fel.
 Och det är klart: när man får se en samling kändisar - som sannerligen inte bara lidit skada i kändispressen - hysteriskt ropa efter redaktörernas blod. Då är risken förstås den att man någonstans börjar känna en svag sympati för Ebba Samuelsson och Lisa Winnerlid, där de sitter oberörda och kalla mitt i denna känslo-orkan.
 Och det var naturligtvis inte alls meningen.

11 oktober 1984 kom denna spaning, framprovocerad av tv-programmet "Ärligt talat" som SvT sände 1984-85, det leddes alltså av regissören, dramatikern och skådespelaren Bergqvist, som gick bort 1993, bara 51 år gammal.
 Programmet kändes då modernt och provokativt. När man nu, i näthatets och det obegränsade publicerandets epok, läser om reflektionerna ovan, är det lätt att tänka att mycket ändå är sig likt.