Har Sverige möjligen den veckopress landet förtjänar?
Och har vi dessutom de kändisar veckopressen förtjänar?
Den frågan ställde sig nyligen utposten efter att ha beskådat det hysteriska häxprocess-programmet "Ärligt talat".
Ni såg det kanske: I mitten två kvinnliga veckotidningschefer. Gamarnas gamar.
Runt dem deras oskyldiga offer: En samling glittrande kändisar, omplåstrade och förbundna efter veckopressens knivhugg, nu ropande efter hämnd.
Roterande parterna emellan: Jan Bergqvist, program- och hejaklacksledare, inkvisitionens lillebror.
Alltihopa var så hysteriskt, tyckte utposten.
Som absolut inte älskar veckopressen. Deras löpsedlar är den verkliga karikatyren på journalistik. Deras "klipp-intervjuer" är själva motsatsen till det som kallas pressetik.
Ändå finns det någonstans i det hela en kärna: något som alla journalister gör. Nämligen att i vissa lägen bortse från den som artikeln handlar om, det är inte i hans eller hennes intresse man skriver, utan i tidningens.Man vill helt enkelt avslöja en bra nyhet, eller vinkla till en situation för att uppnå en dramatisk effekt.
Detta behöver inte i alla lägen vara fel.
Och det är klart: när man får se en samling kändisar - som sannerligen inte bara lidit skada i kändispressen - hysteriskt ropa efter redaktörernas blod. Då är risken förstås den att man någonstans börjar känna en svag sympati för Ebba Samuelsson och Lisa Winnerlid, där de sitter oberörda och kalla mitt i denna känslo-orkan.
Och det var naturligtvis inte alls meningen.
11 oktober 1984 kom denna spaning, framprovocerad av tv-programmet "Ärligt talat" som SvT sände 1984-85, det leddes alltså av regissören, dramatikern och skådespelaren Bergqvist, som gick bort 1993, bara 51 år gammal.
Programmet kändes då modernt och provokativt. När man nu, i näthatets och det obegränsade publicerandets epok, läser om reflektionerna ovan, är det lätt att tänka att mycket ändå är sig likt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar