"Nye Palme" - för radikal

Filmen om Olof Palme sätter politikerrollen i fokus, hög tid kan man tycka. Och så här i riksdagens budgettider kan man fundera på:  Ska politikern syssla med förvaltning, förändring eller månne förskingring?

 Uppenbarligen är tiden mogen att jämföra Olof Palme, denna så polariserande och fascinerande gestalt, med dagens politiker, som kanske inte väcker samma starka känslor. Den som till äventyrs tycker att Palme höjs till skyarna väl mycket i filmen eller i Henrik Berggrens ”Underbara dagar framför oss” (en bok jag själv sliter med just nu, bra i detaljerna men tveksam i helheten) kan trösta sig med Leif G W Perssons rallarsvängar i memoarliknande ”Gustavs grabb”.

 Rätt många tycker att politikerna idag är blekare, och att dom använder sin retorik för att dölja i stället för att framhålla sin ideologi. Nyss såg vi 349 riksdagsledamöter när det ringde in efter (det väl tilltagna) sommarlovet. Och vi hörde kommentatorerna beskriva deras politik som till förväxling utbytbar. Moderaterna och socialdemokraterna inte bara har samma politik och retorik, dom byter t o m med varann.

 Säger besserwissrarna. Och låtsas inte som att partier använder dagskrav för att vinna väljarna för långsiktig förändring (eller bevarande). Dagspolitiken  kan de vara överens om, färdriktningen kan vara radikalt olika. Att moderaterna blivit ett arbetarparti, betyder inte att det blivit synd om Sveriges rika. Det finns fortfarande de som ser till deras intresse, bara lite mer subtilt.

 Ja, vad ska man säga om de svenska politikerna? Ägnar sig den borgerliga regeringen till exempel åt förvaltning, å alla svenskars vägnar, eller är det förändring (i smyg) som är Alliansens agenda? Att politikerna mest ägnar sig åt att förskingra det gemensamma för att berika sig själva finns det ju också somliga som tycker, dock inte jag.

  När jag och (ännu yngre) kollegor på lokalradion gjorde våra försök att jaga de lokala politikerna med blåslampa, vi trodde att det fanns färska skandaler där ute redo att skördas, brukade radiochefen då och då försöka påminna oss om att det stora flertalet av de småländska politikerna var hederliga personer med hedervärda avsikter.

 Eftersom vi mycket sällan lyckades ertappa dem med byxorna nere, tyder mycket på att han hade rätt.  

 Och sanningen att säga, så har vi journalister ett komplicerat förhållande till politikerna. Det är sällan deras partifärg eller våra egna politiska preferenser. som avgör vilka individer som vi känner sympati för. Utan helt andra saker, som politikerns förmåga att vara rättfram, ge svar på tal och argumentera.

 När jag nu hör att Magdalena Andersson (m) ska bli landshövding i Umeå, så vet jag inte om jag ska beklaga eller gratulera henne. Magdalena är en politiker som är väldigt lätt att gilla.

 Och en väldigt påfallande sak med politikerna i Jönköpings län, är att det är de borgerliga, som skördar framgång. Anders Björck, minister och landshövding. Alf Svensson, partiledare, minister m m, liksom Göran  Hägglund och Annie Lööf, Maria Larsson och Stefan Attefall, ministrar. Med flera.

 Vad har de rödgröna att sätta emot detta? Göran Karlsson och Lasse Isaksson, som varit med i socialdemokratiska partistyrelsen eller till och med partiets mäktiga VU. Och riksdagsledamöter, varav somliga är så anonyma att inte ens var hundrade väljare skulle kunna känna igen dem på gatan.

 Beror det här på att en borgerlig regering gillar smålänningar medan en socialdemokratisk misstror dem? Eller på att the best and the brightest i ett borgerligt län som vårt flockas under de orange fanorna? Ja, det kan inte ens en besserwisser som jag riktigt svara på.

 Fast med vilje har jag utelämnat ett namn, den ende socialdemokraten i länet, som väcker känslor – både kärlek och hat. Den ende i partiet som någonsin fått så många personkryss att det hade räckt till en riksdagsplats (om han inte redan toppat valsedeln). Och fler – i kryss, inte procent – än någon annan politiker i länet fått.      

 1958 valdes Olof Palme in på jönköpingsbänken i riksdagen (jo, faktiskt). 2010 valdes Peter Persson in, han som allt som oftast etiketteras som ”den nye Olof Palme”.

 Likheterna finns: Peter har väl knappast Palmes briljanta retorik, men är en kunnig, skicklig och ofta hetsig debattör, som med glädje kastar sig över motståndare som Anders Borg och andra ministrar. Och han väcker – som de flesta i Jönköping vet – starka känslor. Det gör den som sätter politiken först.

 Skillnaderna ska man inte glömma: Olof Palme gjorde en kometkarriär tack vare sitt politiska snille och Tage Erlanders tillgivenhet, utan att passera GÅ (=arbetarrörelsen). Peter Persson är en långvägare som kan det mesta och hade gjort allt i politiken, när han till sist ville bli riksdagsman.

 Det paradoxala är att om det blir en socialdemokratisk regering 2014, finns det inget som talar för att ”nye Palme” skulle hamna i regeringen. Han är för radikal.

Det här skrev jag i början av hösten, men det publicerades aldrig. Så texten blev liggande i byrålådan tills nu, då Olof Palme ändå känns aktuell.
 Fast sedan tog det bara en dag innan en av textens huvudpersoner ringde och kommenterade innehållet. Riksdagens nätbevakning verkar mycket effektiv.