Trädgårdsarbetets hemlighet

Utposten har inte så mycket kontakt med sina grannar.
 Vi nickar vänligt mot varann över staketet ibland. men mer än några ord om väder och vind blir det sällan.
 Det finns dock två oslagbara sätt att få kontakt.
 Båda har med trädgårdsarbete att göra.
 Det första: Klipp häcken! Detta vidriga herkulesarbete lockar alltid fram det goda hos varje förbipaserande, som alltid kommer med någon vänlig hälsning eller startar ett kort samtal.
 Det andra sättet är dock ännu bättre: Börja beskära äppelträden!
 Det finns ingen jönköpingsbo i världen som kan motstå ett santal om trädsbeskärning. Äppelträdens utseende är en fråga mer brännande än själva världsfreden.
 - Klipp här, uppmenar en.
 - Klipp där, menar en annan.
 - Våra träd är också svåra, anförtror en tredje.
 - Jag gick en kurs häromåret. Där fick jag veta att man alltid måste göra så, säger en fjärde.
 Och tvärs över gatan har grannen bullat upp. En professionell expert klättrar där halsbrytande och gör den ena beskärningen djärvare än den andra.
 Då avbryter vi tvärt äventyren i höjden.

--------------
Publicerat 28 mars 1984, snart 29 år sedan. Men annars har inte mycket hänt i kommunikationen oss människor emellan, kan man tro.
 Utposten som numera bor långt från Huskvarna har inte mycket mer kontakt med grannarna än då, och inte ens en häck och inte mycket till äppelträd.
 Däremot ett långt trästaket, som han målar på evinnerligen. Tänk, det funkar faktiskt också, som en inbjudan till konversation.

Gustafssons Amerika

Författaren och filosofen Lars Gustafsson är inte främmande för att bli inblandad i den politiska debatten i Sverige. Även om han numera till stor del är verksam i Texas, USA.
 Att han då skylls för att vara reaktionär tycker han är orättvist. Han är ju liberal, bevars.
 Utposten häpnade dock när han nyligen läste en lång artikel med den vittbereste herr Gustafsson i Dagens Nyheter. Som ansåg sig ha upptäckt en helt ny och positiv anda just i Texas, USA.
 - I USA väljer ungdomarna på om de ska bli direktörer eller advokater. I Europa vet de inte ens om de ska få jobb, framhöll han med emfas.
 Utposten undrar då vilken amerikansk ungdom det är Gustafsson beblandar sig med. Inte är det den amerikanska ungdom som tidningen Vi träffat i sin lysande nu pågående serie om bland annat skolan och sjukvården i USA.
 Det är ju väl känt att det finns amerikanska storstäder där upp till 80 procent av de svarta ungdomarna saknar möjlighet att få jobb.
 Men de är kanske inga riktiga amerikaner.

Fotnot: En amerikansk ungdom som passar in på beskrivningen är dock Gustafssons nya fru: en flicka vid namn Alexandra, 25, som just övergett filosofin för att bli jurist.
 Direktörsbanan var tydligen inte lika lockande.
------
Lars Gustafsson, ja, tänk; still going strong. Nu kan man se honom i SvTs Fråga Kultureliten!

Ett kort tag var han idol i vänstern när han skrev de fem böckerna i serien Sprickorna i muren (lysande), eller en brevroman tillsammans med Jan Myrdal. Men det var då det.

 Och visst undrar man: hur slutade äktenskapet med den 20 år yngre Alexandra? Lyckligt? Nja, det slutade (fast först efter två barn). Numera lever Herr G i sitt tredje äktenskap.

Viktig fotnot 2019: Herr G lever inte längre, Han gick bort 2 april 2016, hyllad av dom flesta. (Kanske även fruarna.) Vem är utposten att sjunga falskt i kören?

Ursäkt Uggleviken

Utposten ber om ursäkt.
Vi har på sistone inte riktigt haft makterna med oss. Bland annat har denna spalt ett antal gånger råkat ut för det i pressen ack så vanliga "slång från slutet-syndromet".
 Om ni tyckt att en del utposter varit poänglösa, så är det helt riktigt. Det beror på att poängen inte kommit med utan hamnat i någon papperskorg någonstans.
 Dessutom har resten av kultursidan råkat ut för en del mystiska ombrytningsfel.. Det tycks ha varit den legendariske "Ombrytnings-Nisse" som varit i farten.
 Att vi idag gör ett andra försök att recensera en bok av Sven Lindkvist beror sålunda på ambitionen att få med hela, inte halva, recensionen.
 Så kan det naturligtvis gå när det är bråttom. Men tråkigt är det.
 Och om ni inte fått läsa den här biten, så vet ni att det bara är Nisse som varit i farten igen.
---------
Ombrytning? Jo, sånt pysslade tidningarna med, förr i tiden. Dom som gjorde sig skyldiga till ombrytningsfel - finns sådana nuförtiden? säkert! - var typograferna, ombrytarna. Inte sällan berodde det förstås på att journalisterna/redigerarna räknat fel eller var lite för optimistiska om hur mycket text som egentligen gick att tränga in på en sida.
 Denna notis innebär ju förstås också, att alla de republicerade inlägg som du kan läsa i denna blogg även de kan sakna sin svans, alltså poängen.
 (Det känns ju ganska bra att kunna skylla på det. En för länge sedan bortglömd grafiker på 1980-talet som syndabock.)

I Guillous spår

Ni har kanske läst om Charlie Nordblom, kommunisten som skrev boken om Sovjets spionage.
 Många har hånat honom för att den forne journalisten på Gnistan nu jobbar på Lektyr och ger ut böcker på storfinansens Timbro.
 Utposten tror sig veta anledningen.
 Nordblom vill naturligtvis gå i fotspåren på den nu helgonförklarade Jan Guillou. Han började ju sin karriär som journalist på Fib-Aktuellt, som alla vet som läst Guillous lustiga bok "Det stora avslöjandet".
 Lektyr eller Fib-Aktuellt, det kan väl kvitta. Kommunist som kommunist, det går väl på ett ut.
 PS. För övrigt publicerar tidningen Gnistan i sitt senaste nummer den mycket läsvärda listan på alla andra, som liksom Nordblom tagit steget från kampen på den lilla tidningen till välfärden på den stora.

Fotnot:
Lektyr är en svensk herrtidning med pornografiskt innehåll, enligt Wikipedia, startades 1923, finns fortfarande (kan det vara sant?)
FIB aktuellt var en svensk reportagetidning, vid starten 1963 utgiven en gång i veckan, som med tiden utvecklades till att bli en herrtidning med allt mer pornografiska inslag.
Charlie Nordblom tycks numera vara kommunikatör på Volvo-
Och Jan Guillou, ja, han är minst lika Guillou nu som då, 1984 (då detta skrevs) hade han ännu inte blivit rik och allsmäktig genom romanerna om Hamilton och Arn och alla andra.
 Och bland dem som tog snabbspåret från Gnistan till miljonerna märks fortfarande Robert Aschberg, lika kaxig som någonsin, tycks det.
 Och... jo, kanske kan jag nu, sådär 1.000 år efteråt avslöja: jag har varit med i SKP. Sort of. Jag tror aldrig det kom till partiets kännedom. Men jag minns en mörk kväll på Nygatan i Eksjö, då jag och två andra efter mycket vedermöda bildade Eksjös SKP-avdelning. Det var avdelningens första och sista möte.