Inte - hoppas jag - för att den var dålig, möjligen var den inte rolig nog. Men framför allt för att jag i samma veva skrev en krönika till, som inte hade beställts, och dom tog den i stället.)
Att kvinnor är från Venus, kan bara
den påstå som aldrig har besökt den extremt ogästvänliga
planeten. Ingen normal kvinna skulle finna sig i att bo där, i varje
fall inte utan ett ganska ambitiöst renoveringsprojekt.
De flesta av oss, som använder
alldeles för mycket av vår vakna tid åt att förtala och
generalisera eller skämta om det motsatta könet, vet att dom kommer
från samma ställe vi själva. Kvinnorna är männens
komplementmängd, och vice versa.
Jag tillbringade en viktig del av mitt
liv i en värld med fyra kvinnor, mina tre döttrar (nu unga vuxna)
och deras mamma. Det skulle vara en skriande överdrift att säga att
jag hann lösa kvinnlighetens gåta då. Däremot lärde det mig att
heja på det undertryckta könet och stödja kvinnors kamp för en
rättvis andel av makt, inflytande och arbete (utom när denna kamp
riktade sig mot mig personligen, förstås).
Min slutsats från den tiden är att
kvinnor är så pass olika – även när dom är systrar – att det
är orimligt att generalisera om kvinnokönet, eller för den delen
om män, hur roligt det än är.
Däremot är det förstås så att det
finns olikheter. Vissa gemensamma nämnare, som man inte kan
låta bli att upptäcka,/ofta när det redan är försent).
Till exempel är min egen erfarenhet
att en typisk kvinnlig egenhet är att samla småmynt i plånböcker
och handväskor. Ni vet: betala med sedel, få småmynt tillbaka, med
tiden blir de förvånande många... (Detta fenomen har dock
betalkorten motverkat.)
En annan spaning som jag verkligen
tror på är att det är kvinnorna som är familjernas bokhållare
och materialförvaltare – det 'är dom som ser till att barnen har
rätt persedlar med sig till dagis och att alla släktingar får rätt
julklapp.
Och när jag läste i en bok om mäns
och kvinnors sätt att uttrycka sig, om kvinnan som frågar ”Vill
du inte ha en kopp kaffe?” i Hamburg och mannen som inte förstår
att hon egentligen själv ville ha kaffe förrän i Hannover,
upplevde jag ett distinkt deja vu. Den resan har jag varit på, den
mannen har jag varit, och är kanske fortfarande.
Min egen erfarenhet är också den att
det är mest kvinnor som i hetsiga diskussioner med motsatta könet
tar till argumentet ”Men det känns så!”. (Och det är då
mitt kön gör det oförlåtliga misstaget att försöka bevisar att
det inte är så.)
De senaste åren har jag jobbat mycket
på två tydligt kvinnodominerade arbetsplatser, Studio Ett i P1 och
på Sveriges Radio i Malmö. Båda arbetsplatserna är fulla av
begåvade kvinnor i olika åldrar. Somliga extremt seriösa och
professionella, andra mera lättsamma och humoristiska. Somliga
gnälliga, andra glada, de flesta inriktade på att göra bra
radioprogram, som ger lyssnarna underhållning och nya kunskaper och
gör dem själva nöjda.
Mycket olika, alltså. Men finns det
ändå gemensamma kvinnliga särdrag, sådana som deras manliga
kollegor inte uppvisar?
Jag tror det.
Självkritik till exempel: män har
lika lite av den varan som kvinnor har för mycket. Män är nöjda
med sig själva, kvinnor är beredda att låta sig jagas ända in i
väggen.
Min erfarenhet är att yrkeskvinnor
har minst lika mycket kreativitet som män. Skillnaden är att en man
med en bra idé oftast kastar sig över förverkligandet så snart
som möjligt och gärna väljer bort andra plikter som känns mindre
viktiga. Medan hans kvinnliga kollega plikttroget utför alla sysslor
som hon är (eller känner sig) ålagd, innan hon försöker hinna med
det lustfyllda nyskapandet.
Inte sällan för att sedan skynda hem
och göra samma sak i hemmet.
Kvinnor vill ju ofta visa att dom kan,
minst lika bra som män. Och det kan dom. Men inte till priset att
någon – man eller kvinna – kan säga att hon samtidigt misskötte
en annan syssla.
Det är det som jag kallar jäntelagen.
Och jag vet att jag generaliserar. Men jag vet mer än en duktig
kvinna som gått in i väggen därför att dom accepterat övermäktiga
och ibland outtalade krav på ett sätt som få män skulle gjort.
Det är tur att det finns kvinnor. Det
är dom som bär upp många arbetsplatser och de flesta hem.
Det är tur för männen också, för
då slipper vi fundera på om vi tagit vår del av ansvaret och
utfört vår del av det tråkiga pliktarbetet, hemma och på jobbet.
