Det är tur (för männen) att det finns kvinnor

(Den här texten skrev jag en gång i tiden på beställning från tidskriften Må Bra, men den blev aldrig publicerad.
 Inte - hoppas jag - för att den var dålig, möjligen var den inte rolig nog. Men framför allt för att jag i samma veva skrev en krönika till, som inte hade beställts, och dom tog den i stället.)

Att kvinnor är från Venus, kan bara den påstå som aldrig har besökt den extremt ogästvänliga planeten. Ingen normal kvinna skulle finna sig i att bo där, i varje fall inte utan ett ganska ambitiöst renoveringsprojekt.

De flesta av oss, som använder alldeles för mycket av vår vakna tid åt att förtala och generalisera eller skämta om det motsatta könet, vet att dom kommer från samma ställe vi själva. Kvinnorna är männens komplementmängd, och vice versa.

Jag tillbringade en viktig del av mitt liv i en värld med fyra kvinnor, mina tre döttrar (nu unga vuxna) och deras mamma. Det skulle vara en skriande överdrift att säga att jag hann lösa kvinnlighetens gåta då. Däremot lärde det mig att heja på det undertryckta könet och stödja kvinnors kamp för en rättvis andel av makt, inflytande och arbete (utom när denna kamp riktade sig mot mig personligen, förstås).

Min slutsats från den tiden är att kvinnor är så pass olika – även när dom är systrar – att det är orimligt att generalisera om kvinnokönet, eller för den delen om män, hur roligt det än är.

Däremot är det förstås så att det finns olikheter. Vissa gemensamma nämnare, som man inte kan låta bli att upptäcka,/ofta när det redan är försent).

Till exempel är min egen erfarenhet att en typisk kvinnlig egenhet är att samla småmynt i plånböcker och handväskor. Ni vet: betala med sedel, få småmynt tillbaka, med tiden blir de förvånande många... (Detta fenomen har dock betalkorten motverkat.)

En annan spaning som jag verkligen tror på är att det är kvinnorna som är familjernas bokhållare och materialförvaltare – det 'är dom som ser till att barnen har rätt persedlar med sig till dagis och att alla släktingar får rätt julklapp.

Och när jag läste i en bok om mäns och kvinnors sätt att uttrycka sig, om kvinnan som frågar ”Vill du inte ha en kopp kaffe?” i Hamburg och mannen som inte förstår att hon egentligen själv ville ha kaffe förrän i Hannover, upplevde jag ett distinkt deja vu. Den resan har jag varit på, den mannen har jag varit, och är kanske fortfarande.

Min egen erfarenhet är också den att det är mest kvinnor som i hetsiga diskussioner med motsatta könet tar till argumentet ”Men det känns så!”. (Och det är då mitt kön gör det oförlåtliga misstaget att försöka bevisar att det inte är så.)

De senaste åren har jag jobbat mycket på två tydligt kvinnodominerade arbetsplatser, Studio Ett i P1 och på Sveriges Radio i Malmö. Båda arbetsplatserna är fulla av begåvade kvinnor i olika åldrar. Somliga extremt seriösa och professionella, andra mera lättsamma och humoristiska. Somliga gnälliga, andra glada, de flesta inriktade på att göra bra radioprogram, som ger lyssnarna underhållning och nya kunskaper och gör dem själva nöjda.

Mycket olika, alltså. Men finns det ändå gemensamma kvinnliga särdrag, sådana som deras manliga kollegor inte uppvisar?

Jag tror det.

Självkritik till exempel: män har lika lite av den varan som kvinnor har för mycket. Män är nöjda med sig själva, kvinnor är beredda att låta sig jagas ända in i väggen.

Min erfarenhet är att yrkeskvinnor har minst lika mycket kreativitet som män. Skillnaden är att en man med en bra idé oftast kastar sig över förverkligandet så snart som möjligt och gärna väljer bort andra plikter som känns mindre viktiga. Medan hans kvinnliga kollega plikttroget utför alla sysslor som hon är (eller känner sig) ålagd, innan hon försöker hinna med det lustfyllda nyskapandet.

Inte sällan för att sedan skynda hem och göra samma sak i hemmet.

Kvinnor vill ju ofta visa att dom kan, minst lika bra som män. Och det kan dom. Men inte till priset att någon – man eller kvinna – kan säga att hon samtidigt misskötte en annan syssla.

Det är det som jag kallar jäntelagen. Och jag vet att jag generaliserar. Men jag vet mer än en duktig kvinna som gått in i väggen därför att dom accepterat övermäktiga och ibland outtalade krav på ett sätt som få män skulle gjort.

Det är tur att det finns kvinnor. Det är dom som bär upp många arbetsplatser och de flesta hem.

Det är tur för männen också, för då slipper vi fundera på om vi tagit vår del av ansvaret och utfört vår del av det tråkiga pliktarbetet, hemma och på jobbet.