Svenskarnas Parti och friheten

 Svenskarnas Parti fick 681 röster i förra valet. Det kommer att få fler 2014. Men inte så många att det på något sätt är ett hot mot demokratin eller motiverar den uppmärksamhet tokskallarna fått under en dryg vecka.

 Det problematiska med all denna uppståndelse är att det skymmer många viktigare frågor.

 Till att börja med: i det här landet är yttrande- och mötesfriheten så central i demokratin att den inte ens ska behöva diskuteras. Det räcker att påminna om risken för att statsmakten helt plötsligt kommer fram till att det som du vill slåss för är så farligt, att det måste förbjudas i allmänhetens intresse. Det har hänt alldeles för ofta, även i länder som betraktas som demokratier.

 Att polisen, i sin egenskap av samhällets våldsmonopol, då får den smärtsamma plikten att försvara denna frihet blir den naturliga konsekvensen. Det är ingen lätt sak, och allt som oftast går det fel.

Det betyder inte att poliserna är nazisternas hantlangare.

 Men att Svenskarnas Parti kandiderar i riksdags-, landstings- och några kommunval och därför åker på valturné för att försöka torgföra sin otidsenliga och motbjudande politik har ställt de här frågorna på sin spets.

 Demokratiälskande medborgare har sett turnén som en provokation, som inte kan tillåtas pågå ostörd, och våldsälskande element på andra sidan politiska kartan har förtjust tagit chansen att få uppmärksamhet och dessutom i skydd av vanliga demonstranter kasta saker på polisen.

 Det här har vi fått exempel på i Limhamn 23 augusti och i Stockholm 30 augusti. Förvisso har motdemonstranterna lyckats överrösta nazisterna, ytterst få hade chansen att höra vad Stefan Jacobsson ville säga men jag betvivlar att hans retorik ändå imponerat på någon.

-          Det är väldigt bra att man kämpar mot rasism och för allas lika värde, men jag kan tycka att det här partiet, som faktiskt är rätt litet, får mer uppmärksamhet än de förtjänar, kommenterade journalisten Anna-Lena Lodenius, expert på högerextremism.

 Parollen ”Inga nazister på våra gator” är inte oproblematisk. Hur ska man visa sin avsky, sitt avståndstagande på effektivaste sätt? Den frågan är ju extra svår i Jönköping, som har den tvivelaktiga äran att få Svenskarnas Parti som gäster varje Första maj. Där har dom förstås inte att göra.

 Och nazister? Visst finns det beröringspunkter, men skillnaderna mot Tredje Riket är ändå större. I grunden handlar det om ett ganska litet antal våldsbejakande och förvirrade svenska män, som förvisso kan vara farliga att möta en mörk natt men näppeligen hotar demokratin.

 Att deras politiska budskap skulle vara värt all denna upprörda uppmärksamhet i media – traditionella och sociala - är befängt. Det är värt att upprepa att Svenskarnas Parti är mycket litet, helt saknar inflytande och har  mikroskopiskt stöd.

 Och deras turné, 21 orter på åtta dagar, visade det: Torgmötena drog mycket få intresserade, men avsevärt fler motdemonstranter och poliser och gav alldeles för många och stora rubriker. Det var löjeväckande, men också oroande. När resultatet blir kaos är det i varje fall inte demokratin som har vunnit.

 Så här skrev t ex Jalle Lorensson, Wilmer X munspelare, efter att ha varit i Limhamn:

 ”Kan jag någonsin visa min avsky för nazismen igen tillsammans med andra? Riskerar jag då att förknippas med de djupt antidemokratiska krafter, som jag sedan igår ser som ett akut hot mot demokratin?”

 Kanske var det i Karlskrona, en stad med stor erfarenhet av högerextremism, som Svenskarnas Parti fick det bästa svaret. Ett stort antal motdemonstranter, som stod helt tysta med ryggen vänd mot mötet, under hela arrangemanget.

 Nu är det över. Dags att prata om skillnaderna mellan höger- och vänsteralternativet i valet igen. Och att åter granska det mycket större nationalistiska och bitvis högerextrema parti, som under några veckor fått draghjälp i sin kamp att framstå som rumsrent, legitimt och demokratiskt.

 En krönika i Smålands Folkblad som skulle publiceras i början av septembet 2014, men ersattes av en annan. "Vi har haft så många krönikor om SvP den senaste tiden."

Män som arbetar med små barn

”Jag och min fru är överens om att det är skönt att det inte finns några män på våra döttrars dagis!”

Säger den yngre medelålders manliga debattören i ett av den svenska radions mest avlyssnade och ansedda program – och ingen proteststorm utbryter.

Sommarens färg må vara rosa, och de mest oväntade medelålders vita män har på Gotland kommit ut som feminister, men på en punkt har inget förändrats. Tydligen är det fortfarande kvinnorna som ska ta hand om barnen. I alla fall på dagis.

 

Den avskyvärda händelsen på en privat förskola i Småland har uppenbarligen gjort det helt okay och politiskt korrekt att vrida klockan ytterligare ett snäpp tillbaka på just detta område, liksom att sätta ett stort pedofilmärke på alla män som är konstiga nog att i detta läge ändå vilja arbeta med små barn.

Det finns en rad saker att säga om detta: t ex att allt fler ändå insett att det är en fördel om föräldrar tar ut sin föräldraledighet jämlikt; för samhället, för barnen, för männen - men framför allt för kvinnorna. Så länge det är mamman, som blir den naturlige försteföräldern i majoriteten familjer, kommer det att försena eller troligen förhindra att män och kvinnor blir jämställda på arbetsmarknaden.

Men att bara kvinnor tar hand om barnen utanför hemmet de närmaste fyra-fem åren är tydligen inget problem?

Jo, så klart! Inte bara att det återigen ger små pojkar och flickor en skev bild av världen. Avsaknaden av män innebär också en att arbetsgemenskapen och pedagogiken blir fattigare på förskolan, och – inte minst – att ett stort antal individer som skulle varit lysande förskolelärare känner sig utestängda.

Och när dom små pojkarna och flickorna som gått på dessa dagis ska välja utbildning – vilka tror ni känner sig lockade av att jobba på dagis då?

När mina döttrar gick på dagis på 80- och 90-tal förekom det manliga pedagoger där och utvecklingen verkade gå åt rätt håll. Nu när mina söner går på dagis på 2010-talet har jag ännu inte skymtat en enda man (mer än dagisföreståndaren) i personalen.

Vad har hänt? Jo, den moderna tidens variant på historiens häxjakt. Skillnaden är att det förvisso finns pedofiler. Rädslan och avskyn för sådana är förståelig och värd att ta på allvar.

Men att män i allmänhet och manliga förskolelärare i synnerhet i smyg bär på en längtan att sexuellt förgripa sig på barn är bara befängt. Speciellt de män som är modiga och kloka nog och längtar så mycket efter att få arbeta med barn, att de är beredda att gå igenom en lång utbildning där de ständigt granskas extra kritiskt och sedan samma sak igen när de kommer ut i yrket. Dem ska man inte frukta, dem ska man applådera och ta emot med öppna armar.

Om de lyckas, och vi tillåter dem att lyckas och trivas på sitt dagis, då öppnas dörren på glänt mot en framtid där våra små barn skolas av både män och kvinnor.

Med samma rätt som att händelsen i Högsby tillåts svärta bilden av manliga förskolelärare, skulle man kunna säga: förbjud privata förskolor! Eller: förbjud privata förskolor i små kommuner, som inte förmår göra tillsyn!

Fast det viktigaste är förstås att inte låta 19-åriga praktikanter vara ensamma med dagisbarn. (Inte kvinnliga praktikanter heller, det finns tjejer som är ytterst olämpliga att ta hand om barn.)

Och då är det hög tid att se till att bemanningen (haha, det ordet!) på förskolorna blir så hög, att ingen nånsin lämnas ensam med en massa barn och pedagogerna nångång får tid för pedagogik.

Om den saken pratade faktiskt många under den rosa festen på Gotland. Men samhällets behov av män som arbetar med små barn – det glömde dom visst.

Långsamt är också bra

En liten text från slutet av 2011. Känns länge sedan nu. Men det vi lärde oss då är värt att minnas.

Min yngste son föddes sex veckor för tidigt och vägde bara 1,6 kilo. Dessutom kom han till världen med gomspalt och en haka som inte vuxit färdigt. Tungan sitter för långt bak, på ett sätt som kunde täppa till svalget, om det ville sig illa.

Vi hade blivit föräldrar till en Anka.

 Storebror hade redan av oklara skäl döpt varelsen i magen till ”Anka”. Och när vi förstod att den lilla hakan ger vad läkarböckerna kallar ”ett typiskt fågelutseende”, kunde vi inte annat än instämma i namnvalet.

 ”Ankan” blev det alltså, även om vi sedan dess också vant oss vid att kalla honom Jonatan. Och en sak är säker: vårt första år med Ankan har lärt oss väldigt mycket.

"Börjar ni förstå att det krävs tålamod?" Så frågade den gamle doktorn på sjukhusets neonatal-avdelning, och tillade sedan:

"Börjar tålamodet ta slut?"

 Nej, nej, nej, var det enda vi kunde viska till svar, och teg om våra drömmar och tidtabeller för vår lille sons snabba tillväxt, där han skyndsamt lärde sig andas, suga och växa som alla andra barn.

Vårt tålamod är oändligt, lovade vi doktorn, oss själva och den lilla Ankan. Och det behövdes. 59 dagar och nätter tillbringade han på Neonatal, uppassad av en lång rad kloka och kärleksfulla sköterskor, och nästan lika många dygn var hans mamma där med honom. Det sätter varje familj på prov, och vi bestod det.

Vår tillvaro kretsade runt det lilla barnet, medan han växte till två och sedan tre kilo, och allt mer liknade en alldeles vanlig bebis. Men det är han inte.

Det är ett år sedan han föddes nu, men han är fortfarande liten. Han kan inte allt som hans jämnåriga kan, och vi vet inte ens hur gammal vi ska säga att han är - mer än att han är en förtjusande och tapper liten kille.

Och han har lärt oss en hel del. Den obetydliga hakan och felplacerade tungan har gjort att han haft problem med syreupptagningen och inte kunnat äta.

Vi har fått lära oss hur man trycker ner det styva plaströret med näring genom Ankans lilla näsa trots att han gråter hjärtskärande. Att suga bort slem ur näsan och svalget med en maskin. Att föra ned sondslangen gång på gång när den olycksaliga ungen kräkts upp den eller rivit loss den. Samt, icke att förglömma, att leva med den lilla gula apparaten, som mäter Ankans syreupptagning och klingar ilsket när nivåerna inte duger. (Alla de hjälpmedlen har vi nu tacksamt kunnat lämna bakom oss.)

Allt detta är saker man kan lära sig, och vänja sig vid. Det är ett billigt pris för glädjen att ha sitt lilla barn hemma.

En annan lärdom är tacksamhet att bo i ett land där en hel avdelning med välutbildad personal jobbar dygnet runt för att hålla liv i Ankan och ännu mindre bebisar.

Men den viktigaste har med hastighet att göra. ”Det går bra, men det går långsamt”, som Ankans mamma säger. Vem har den självklara rätten till långsamhet om inte Ankan, och alla andra små barn? Utmaningen för oss vuxna, långbenta och stressade är att sakta ned och bromsa in.

Att då lägga sig platt på golvet och titta in i Ankans outgrundliga svarta ögon är den bästa lugnande medicin som finns.

 

Glatt under fötterna

En radiotext för Studio Ett som - tråkigt nog - inte fick plats. Det blev ett besök hos hästarna som just flyttat in i ett modernt boende med kök, matsal och toalett i stället...

När vintern till sist kom till Skåne var det som den berömda ketchupflaskan. Tage Danielsson reflekterade en gång att det var svårt att veta om Sverige är vackert om vintern, för då är ju Sverige täckt av snö. Men Skåne, när snön kommer, är bara fläckvis täckt av snö. Landskapet är alldeles naket på sina ställen, väldigt snötäckt på andra. Det räcker för att på några timmar förrycka tillvaron för 1,25 miljoner skåningar.

I onsdags valde dom som kunde, att stanna hemma, dom som inte kunde fick uppleva äventyr.

"Om tid är pengar" förlorade vi miljarder i onsdags där vi satt i stillastående bilar, bussar och tåg eller halkade fram på cyklar och hala skor. Fast det kanske var kvalitetsid. Skåne är ju vackert om vintern, i alla fall fläckvis.

Men eftersom inga katastrofer inträffade försökte vi journalister sätta en guldkant på strapatserna, försöka skildra hur skåningarna stoiskt kämpade på.

Några som inte var stoiska fullt ut var tågresenärerna. Skånetrafiken slog till nödbromsarna och parkerade alla sina pågatåg för att öka möjligheten att Öresundstågen skulle nå sin destination med tiden. Det gick så där...

Om man åkte tåg var chansen stor att man förr eller senare skulle finna sig strandad på Hässleholm C med nödtorftig information när och vart resan skulle fortsätta.

Mitt eget besök på Hässleholms C var tragikomiskt. "Vi väntar på en förare", meddelade konduktören, "så kanske ska ni försöka komma med 8.22-tåget, som går från nån perrong, jag vet inte riktigt vilken". När ungefär hälften av passagerarna på det mycket fullsatta tåget lyckats ta sig av, kom ett nytt besked från föraren. "Jag har just fått veta att jag ska köra vidare, så jag föreslår att ni går på tåget igen".

Det var bara en av anekdoterna från en resa som varade nästan fyra timmar mellan Åhus på ostkusten och Malmö i väst i stället för två. Men det finns en guldkant här också: man lär känna sina medresenärer.

Så vi sökte guldkanterna, som de nyanlända flyktingbarnen från Libanon och Somalia och deras första kontakt med snön i Malmö.

Eller glada danskar och Vellingebor i skidbacken på Hallandsåsen som äntligen fått köra igång liftarna.

Om man åkte bil, ja, då kunde man lätt hamna i en ändlös kö när någon av de racerkörande utländska lastbilarna hamnat i diket och proppat igenom Skånes många farleder. För varje sådant här tillfälle visar hur beroende Skåne och skåningarna är av landskapets väl utbyggda vägnät och kollektivtrafik. Sätts dom ur spel blir vardagen vänd upp och ned, ingen vet riktigt var man ska hamna, men alla är ganska glada ändå.

För det är ju ändå något glatt med is även om man har fel skor.