Långsamt är också bra

En liten text från slutet av 2011. Känns länge sedan nu. Men det vi lärde oss då är värt att minnas.

Min yngste son föddes sex veckor för tidigt och vägde bara 1,6 kilo. Dessutom kom han till världen med gomspalt och en haka som inte vuxit färdigt. Tungan sitter för långt bak, på ett sätt som kunde täppa till svalget, om det ville sig illa.

Vi hade blivit föräldrar till en Anka.

 Storebror hade redan av oklara skäl döpt varelsen i magen till ”Anka”. Och när vi förstod att den lilla hakan ger vad läkarböckerna kallar ”ett typiskt fågelutseende”, kunde vi inte annat än instämma i namnvalet.

 ”Ankan” blev det alltså, även om vi sedan dess också vant oss vid att kalla honom Jonatan. Och en sak är säker: vårt första år med Ankan har lärt oss väldigt mycket.

"Börjar ni förstå att det krävs tålamod?" Så frågade den gamle doktorn på sjukhusets neonatal-avdelning, och tillade sedan:

"Börjar tålamodet ta slut?"

 Nej, nej, nej, var det enda vi kunde viska till svar, och teg om våra drömmar och tidtabeller för vår lille sons snabba tillväxt, där han skyndsamt lärde sig andas, suga och växa som alla andra barn.

Vårt tålamod är oändligt, lovade vi doktorn, oss själva och den lilla Ankan. Och det behövdes. 59 dagar och nätter tillbringade han på Neonatal, uppassad av en lång rad kloka och kärleksfulla sköterskor, och nästan lika många dygn var hans mamma där med honom. Det sätter varje familj på prov, och vi bestod det.

Vår tillvaro kretsade runt det lilla barnet, medan han växte till två och sedan tre kilo, och allt mer liknade en alldeles vanlig bebis. Men det är han inte.

Det är ett år sedan han föddes nu, men han är fortfarande liten. Han kan inte allt som hans jämnåriga kan, och vi vet inte ens hur gammal vi ska säga att han är - mer än att han är en förtjusande och tapper liten kille.

Och han har lärt oss en hel del. Den obetydliga hakan och felplacerade tungan har gjort att han haft problem med syreupptagningen och inte kunnat äta.

Vi har fått lära oss hur man trycker ner det styva plaströret med näring genom Ankans lilla näsa trots att han gråter hjärtskärande. Att suga bort slem ur näsan och svalget med en maskin. Att föra ned sondslangen gång på gång när den olycksaliga ungen kräkts upp den eller rivit loss den. Samt, icke att förglömma, att leva med den lilla gula apparaten, som mäter Ankans syreupptagning och klingar ilsket när nivåerna inte duger. (Alla de hjälpmedlen har vi nu tacksamt kunnat lämna bakom oss.)

Allt detta är saker man kan lära sig, och vänja sig vid. Det är ett billigt pris för glädjen att ha sitt lilla barn hemma.

En annan lärdom är tacksamhet att bo i ett land där en hel avdelning med välutbildad personal jobbar dygnet runt för att hålla liv i Ankan och ännu mindre bebisar.

Men den viktigaste har med hastighet att göra. ”Det går bra, men det går långsamt”, som Ankans mamma säger. Vem har den självklara rätten till långsamhet om inte Ankan, och alla andra små barn? Utmaningen för oss vuxna, långbenta och stressade är att sakta ned och bromsa in.

Att då lägga sig platt på golvet och titta in i Ankans outgrundliga svarta ögon är den bästa lugnande medicin som finns.