Min
yngste son föddes sex veckor för tidigt och vägde bara 1,6 kilo. Dessutom kom
han till världen med gomspalt och en haka som inte vuxit färdigt. Tungan sitter
för långt bak, på ett sätt som kunde täppa till svalget, om det ville sig illa.
Vi
hade blivit föräldrar till en Anka.
Storebror
hade redan av oklara skäl döpt varelsen i magen till ”Anka”. Och när vi förstod
att den lilla hakan ger vad läkarböckerna kallar ”ett typiskt fågelutseende”, kunde
vi inte annat än instämma i namnvalet.
”Ankan” blev det alltså, även om vi sedan dess
också vant oss vid att kalla honom Jonatan. Och en sak är säker: vårt första år
med Ankan har lärt oss väldigt mycket.
"Börjar
ni förstå att det krävs tålamod?" Så frågade den gamle doktorn på sjukhusets
neonatal-avdelning, och tillade sedan:
"Börjar
tålamodet ta slut?"
Nej, nej, nej, var det enda vi kunde viska
till svar, och teg om våra drömmar och tidtabeller för vår lille sons snabba
tillväxt, där han skyndsamt lärde sig andas, suga och växa som alla andra barn.
Vårt
tålamod är oändligt, lovade vi doktorn, oss själva och den lilla Ankan. Och det
behövdes. 59 dagar och nätter tillbringade han på Neonatal, uppassad av en lång
rad kloka och kärleksfulla sköterskor, och nästan lika många dygn var hans
mamma där med honom. Det sätter varje familj på prov, och vi bestod det.
Vår
tillvaro kretsade runt det lilla barnet, medan han växte till två och sedan tre
kilo, och allt mer liknade en alldeles vanlig bebis. Men det är han inte.
Det
är ett år sedan han föddes nu, men han är fortfarande liten. Han kan inte allt
som hans jämnåriga kan, och vi vet inte ens hur gammal vi ska säga att han är -
mer än att han är en förtjusande och tapper liten kille.
Och
han har lärt oss en hel del. Den obetydliga hakan och felplacerade tungan har
gjort att han haft problem med syreupptagningen och inte kunnat äta.
Vi
har fått lära oss hur man trycker ner det styva plaströret med näring genom
Ankans lilla näsa trots att han gråter hjärtskärande. Att suga bort slem ur
näsan och svalget med en maskin. Att föra ned sondslangen gång på gång när den
olycksaliga ungen kräkts upp den eller rivit loss den. Samt, icke att
förglömma, att leva med den lilla gula apparaten, som mäter Ankans
syreupptagning och klingar ilsket när nivåerna inte duger. (Alla de hjälpmedlen
har vi nu tacksamt kunnat lämna bakom oss.)
Allt
detta är saker man kan lära sig, och vänja sig vid. Det är ett billigt pris för
glädjen att ha sitt lilla barn hemma.
En
annan lärdom är tacksamhet att bo i ett land där en hel avdelning med
välutbildad personal jobbar dygnet runt för att hålla liv i Ankan och ännu
mindre bebisar.
Men
den viktigaste har med hastighet att göra. ”Det går bra, men det går långsamt”,
som Ankans mamma säger. Vem har den självklara rätten till långsamhet om inte
Ankan, och alla andra små barn? Utmaningen för oss vuxna, långbenta och
stressade är att sakta ned och bromsa in.
Att
då lägga sig platt på golvet och titta in i Ankans outgrundliga svarta ögon är
den bästa lugnande medicin som finns.
