Allting var som vanligt. För sista gången. Efter 3 den 11 september 2001.

11 september 2001.
 Klockan är 14.50. Jag sitter i Efter 3:s kontrollrum på andra våningen i Radiohuset i Stockholm. Jag är programmets producent. I studion sitter Camilla Kvartoft, programledare.
 Gästerna har redan kommit. De ska debattera huvudstadens eviga trätoämne hyresreglering och marknadshyror under större delen av första halvtimmen.
 Allting är som vanligt. För sista gången.

 Någon minut senare ringer min kollega Birgitta Ländin, som alternerar med mig som producent, från vår redaktion en bit därifrån.
- Det verkar ha hänt något, säger hon.
- Vad då? frågar jag.
- Ett flygplan verkar ha kolliderat med World Trade Center.
- Hm, säger jag och ser framför mig ett litet sportflygplan som studsar mot den jättelika skapelsen av stål och betong, varefter jag efter 10 sekunders eftertanke fattar mitt beslut:
- Vi skippar det. Vi i svenska media har en förmåga att alltid överdriva betydelsen av varje liten sak som händer i USA.

 Famous last words. En tragikomisk historia, som jag berättar ibland, när jag vill få folk att häpna.
Fast som tur är, tar ju den verkliga  historien inte slut där.

Kontrollrummet är, detta är ändå 2001, så pass modernt att det finns en tv där, och när vi slår på CNN får synen av jättetornet med en rökpelare upp i den klara blå New York-himlen oss att förstummas. Ja, nästan förstelnas.
 Utom Camilla, som tur är. (Jag minns inte om hon kunde se tv-n inne i studion.) När programmet börjar 15.03, säger hon något om att något märkligt hänt i New York och att vi ska försöka återkomma till det.
 Därefter börjar tidernas förmodligen mest ointressanta och minst avlyssnade samtal om bostäder i landets i vanliga fall mest avlyssnade radioprogram. Alla radiolyssnare i landet, som kan, tittar vid det laget på tv, på den obegripliga synen i New York.
 Hyressamtalet pågår hur länge som helst, medan vi ute i kontrollrummet sitter som fastfrusna inför tv:n. Vi fattar ärligt talat ingenting. Vår mentala beredskap för en händelse som denna, att ens förstå den, fanns inte. Någon telefonlista på terrorexperter fanns inte heller...
 När det andra planet flyger in i det andra tornet, bryts vår förlamning. Plötsligt finns det ett mönster. Jag börjar ringa. Anders Ask, SRs korre i New York, som just försöker få tag på en taxi villig att köra söderut på Manhattan. Cecilia Uddén, SRs korre i Washington, med landets bästa kunskaper om Mellanöstern inklusive den mystiska fiende till USA som kallades Al-Quaida.
 Under tiden har Sveriges Radios långsamma maskineri börjat rulla igång. Beslut fattades om extrasändningar i P1 (dit Camilla fortsatte så fort Efter 3 var färdigt).
P4-kanalerna beordrades att samsända med P1. Somliga valde att inte lyda, t ex den evigt obstinata Radio Jönköping. Där ansåg man sig kunna göra bättre radio på egen hand. Och gjorde det, bland annat tack vare f d USA-korren Johan Wangströms utmärkta lista med kontakter i New York.
 Dekret sändes ut till oss alla med ovillkorligt förbud att störa korrarna i USA. Det valde vi på Efter 3 emellertid att ignorera,
 Vi var ju  ändå ensamma om att vara i direktsändning i radio-Sverige just då.
 Så innan klockan slog fyra hade Efter 3 gett de kvarvarande radiolyssnarna en hygglig bild av vad som hänt och varför det hänt, tack vare Anders Asks rapport från den taxi som långsamt men obevekligt närmade sig det som varit World Trade Center genom infernot Manhattan, och Cecilia Uddéns pricksäkra analys av vilka som låg bakom och vad USA troligen skulle göra, när landet kommit över chocken. Dessutom fick Birgitta tag på Sveriges dåvarande generalkonsul i New York, Olle Wästberg, som berättade för lyssnarna vad han såg genom sitt fönster på Manhattan.

 Det finns en fortsättning.
 P1 sände hela (eller det mesta av) kvällen om New York, men vid midnatt skulle kanalen ta paus och sedan fortsätta klockan 06 nästa morgon. Vad skulle ske däremellan?
 Jo, Efter 3 erbjöd sig att ta över P4-kanalen och - i stället för den vanliga nattradion - sända alla sex timmar tills morgonen, då de vanliga programmen (som inte alls skulle vara som vanligt) började igen. Vi fick klartecken att sända i både P3 och P4.
 Så jag och Birgitta Ländin gick hem (var och en till sitt) och försökte vila lite, och åkte sedan taxi in till Radiohuset vid 22-tiden.
 Sedan tog vi hand om radionatten, den kanske märkligaste någonsin, och radiolyssnarna därute, "ni som inte kan eller inte vill sova i natt", som jag uttryckte saken i sändning.
 Alla extrasändningars moder, och med den minsta redaktion man tänka sig kan. Jag och Birgitta och två alternerande tekniker (och nattens ekosändare, som då och då gjorde uppdateringar, de flesta gamla redan när han gjorde dem).
 Jag programledde fyra timmar, midnatt till 02, 03-04 samt 05-06, då var Birgitta producent, och resten av tiden var det tvärtom. Vi spelade musik (inte alltför glättig), sammanfattade vad vi visste om attackerna mot New York, och  plockade det bästa ur den störtflod av nya uppgifter, mer eller mindre trovärdiga, som de internationella nyhetsbyråerna öste över oss.
 Sex timmar radio, olika allt annat jag gjort, jag kommer aldrig att glömma dom.
 När det var dags för nästa ordinarie Efter 3, den 12 september, skedde det i en förändrad värld. Inte ens Sveriges försvarsminister var längre betrodd att vandra på egen hand trapporna upp till Radiohusets andra våning utan ledsagades hela vägen, fram och tillbaka.

Bete dig som en människa

Hata gärna budskapet, men skjut inte budbäraren.

Gott nytt år, och eftersom du överlevt julen så förmodar jag att du inte är en gris.

Nu är det 2014. Det dubbla valåret, då medierna och middagsbordssamtalen kommer att digna under politik. Jag tror att vi kommer att tvingas genomlida ett svinaktigt år. Försök då komma ihåg att bete dig som en människa. Och då menar jag att i en verklig demokrati är det nödvändigt att respektera andra människors yttrande- och åsiktsfrihet. Även om – och nu blir det jobbigt – de tycker saker som vi inte alls respekterar. Det är nämligen fullt lagligt att ha en massa konstiga åsikter, som dom flesta ogillar.

Förmodligen är det som hände i december 2013 bara en ouvertyr. Det var då Expressen avslöjade identiteten på en rad personer som anonymt skrev t ex att dom hoppades att ensamkommande flyktingbarn skulle svälta sig till döds.
”Bäst för världen vore nog om shiiter och sunnimuslimer tog ihjäl varandra. Tänk vilken frihetskänsla som skulle infinna sig i så fall” skrev hon också, sverigedemokraten, som flydde ur partistyrelsen efter Expressens avslöjande.
Tolerant? Trevligt? Nej, inte ett dugg. Självklart kan ett parti med nolltolerans mot rasism inte ha sådana företrädare.

Och jag har inga invändningar alls mot att politiker, som alldeles frivilligt har uttryckt sådana (och värre) åsikter, blir uthängda. Men Marie Stensmo är också lärare. Nu ifrågasätter hennes fack om hon ska få vara medlem. Och Krokoms kommun om hon ska ha rätt att undervisa barnen där. I musik! Och man kan ha förståelse för det. Vi vill att de som har en så viktig roll i våra barns liv ska vara goda, kloka och toleranta.

Men vilka medborgare ska egentligen ha rätt till sin åsikts- och yttrandefrihet? Fundera på det! När Expressen fortsatte sitt korståg avslöjades också åkeriägare, kommunala chefer och nämndemän som skrivit obehagliga saker på Avpixlat och annorstädes.

Då minns åtminstone jag det västtyska förbudet mot statlig anställning för personer som misstänktes tycka fel. Jag syftar på det speciella så kallade författningsskyddet i Västtyskland som under en lång period av det landets existens (speciellt under Baader-Meinhof-åren) möjliggjorde åsiktskontroll och också yrkesförbud bland statsanställda. Inte bara till höger, utan minst lika mycket till vänster. Det är inget att ta efter.
Att anonymiteten röjs på webbplatser där näthatet frodats, kan säkert vara välgörande. Men att vissa människor är intoleranta och gör övertramp, får inte provocera oss andra – medier och medmänniskor – att ge igen med samma mynt.

2014 har många mycket att förlora: Sverigedemokraterna kommer att både få och utdela smällar, och de andra partierna kommer att anklaga varandra för att anpassa sig till och i smyg förbereda samarbete med SD, samt förstås att försöka mörka och ljuga sig till valseger.

Politikerna kommer att bli upphetsade och många väljare kommer att ryckas med. Sociala medier och annat i det digitala landskapet har radikalt ökat chanserna för var och en att dra sitt strå till stacken, hat eller kärlek. Ökad åsikts- och yttrandefrihet, javisst, men också ökade risker med att utnyttja den.

Ett valår som 2014 är min egen åsiktsfrihet begränsad. Jag bör avstå från att uttrycka en politisk åsikt, ens genom att gilla något på Facebook, om jag vill delta i Sveriges Radios valbevakning. Å andra sidan ska jag välkomna alla andras yttrandefrihet i etern; utmaningen är att ta varje åsikt på allvar och tro att den som framför den faktiskt vill göra Sverige bättre. Enda gränsen drar Sveriges Radio för den som inte respekterar alla människors lika värde och rättigheter, där är vår plikt att säga stopp.

Det där är, tycker jag, en bra regel för alla i år. Hata gärna budskapet, men skjut inte budbäraren. Om 2014 blir ett år där målet är att med alla medel hindra andra från att tycka fritt, då är vi alla förlorare i oktober, oavsett vem som vann.

Den här krönikan skrev jag i dåvarande Smålands Folkblad i början av 2014, alltså inför en rekordlång valrörelse.

 Det är bara två år sedan. Och tänk vad landskapet förändrats, och hur djupt skyttegravarna grävts i den svenska debatten.

 Slutsatsen tycker jag dock fortfarande är mycket relevant, kanske mer än någonsin.