Bete dig som en människa

Hata gärna budskapet, men skjut inte budbäraren.

Gott nytt år, och eftersom du överlevt julen så förmodar jag att du inte är en gris.

Nu är det 2014. Det dubbla valåret, då medierna och middagsbordssamtalen kommer att digna under politik. Jag tror att vi kommer att tvingas genomlida ett svinaktigt år. Försök då komma ihåg att bete dig som en människa. Och då menar jag att i en verklig demokrati är det nödvändigt att respektera andra människors yttrande- och åsiktsfrihet. Även om – och nu blir det jobbigt – de tycker saker som vi inte alls respekterar. Det är nämligen fullt lagligt att ha en massa konstiga åsikter, som dom flesta ogillar.

Förmodligen är det som hände i december 2013 bara en ouvertyr. Det var då Expressen avslöjade identiteten på en rad personer som anonymt skrev t ex att dom hoppades att ensamkommande flyktingbarn skulle svälta sig till döds.
”Bäst för världen vore nog om shiiter och sunnimuslimer tog ihjäl varandra. Tänk vilken frihetskänsla som skulle infinna sig i så fall” skrev hon också, sverigedemokraten, som flydde ur partistyrelsen efter Expressens avslöjande.
Tolerant? Trevligt? Nej, inte ett dugg. Självklart kan ett parti med nolltolerans mot rasism inte ha sådana företrädare.

Och jag har inga invändningar alls mot att politiker, som alldeles frivilligt har uttryckt sådana (och värre) åsikter, blir uthängda. Men Marie Stensmo är också lärare. Nu ifrågasätter hennes fack om hon ska få vara medlem. Och Krokoms kommun om hon ska ha rätt att undervisa barnen där. I musik! Och man kan ha förståelse för det. Vi vill att de som har en så viktig roll i våra barns liv ska vara goda, kloka och toleranta.

Men vilka medborgare ska egentligen ha rätt till sin åsikts- och yttrandefrihet? Fundera på det! När Expressen fortsatte sitt korståg avslöjades också åkeriägare, kommunala chefer och nämndemän som skrivit obehagliga saker på Avpixlat och annorstädes.

Då minns åtminstone jag det västtyska förbudet mot statlig anställning för personer som misstänktes tycka fel. Jag syftar på det speciella så kallade författningsskyddet i Västtyskland som under en lång period av det landets existens (speciellt under Baader-Meinhof-åren) möjliggjorde åsiktskontroll och också yrkesförbud bland statsanställda. Inte bara till höger, utan minst lika mycket till vänster. Det är inget att ta efter.
Att anonymiteten röjs på webbplatser där näthatet frodats, kan säkert vara välgörande. Men att vissa människor är intoleranta och gör övertramp, får inte provocera oss andra – medier och medmänniskor – att ge igen med samma mynt.

2014 har många mycket att förlora: Sverigedemokraterna kommer att både få och utdela smällar, och de andra partierna kommer att anklaga varandra för att anpassa sig till och i smyg förbereda samarbete med SD, samt förstås att försöka mörka och ljuga sig till valseger.

Politikerna kommer att bli upphetsade och många väljare kommer att ryckas med. Sociala medier och annat i det digitala landskapet har radikalt ökat chanserna för var och en att dra sitt strå till stacken, hat eller kärlek. Ökad åsikts- och yttrandefrihet, javisst, men också ökade risker med att utnyttja den.

Ett valår som 2014 är min egen åsiktsfrihet begränsad. Jag bör avstå från att uttrycka en politisk åsikt, ens genom att gilla något på Facebook, om jag vill delta i Sveriges Radios valbevakning. Å andra sidan ska jag välkomna alla andras yttrandefrihet i etern; utmaningen är att ta varje åsikt på allvar och tro att den som framför den faktiskt vill göra Sverige bättre. Enda gränsen drar Sveriges Radio för den som inte respekterar alla människors lika värde och rättigheter, där är vår plikt att säga stopp.

Det där är, tycker jag, en bra regel för alla i år. Hata gärna budskapet, men skjut inte budbäraren. Om 2014 blir ett år där målet är att med alla medel hindra andra från att tycka fritt, då är vi alla förlorare i oktober, oavsett vem som vann.

Den här krönikan skrev jag i dåvarande Smålands Folkblad i början av 2014, alltså inför en rekordlång valrörelse.

 Det är bara två år sedan. Och tänk vad landskapet förändrats, och hur djupt skyttegravarna grävts i den svenska debatten.

 Slutsatsen tycker jag dock fortfarande är mycket relevant, kanske mer än någonsin.