En luttrad utpost har det inte lätt.
Alla talar om August Strindberg. Ingen läser honom.
Utposten som försöker uppehålla en kulturell framtoning måste nu erkänna: Han har inte heller läst Strindberg!
Jo, Hemsöborna förstås, denna eländiga historia som överenergiska skollärare alltid skulle ha sina realskoleklasser att läsa.
Och naturligtvis "Ett halvt ark papper", den sorgliga historien om den unga kvinnans död efter bröllopet.
Men "Röda Rummet", detta måste för varje journalist inom a-pressen! Icke. Jo, den där överreklamerade inledningen förstås, som varje författare med ambitioner är tvungen att karikera nångång i livet.
Men nu när utposten har följt Strindberg i tv, så förstår han att det inte finns någon anledning att sörja. En sån där hysterisk mes kan väl omöjligtvis ha skrivit något som kunnat gå till historien...
(I år högtidlighålls ju 100-årsjubileet av Strindbergs död. Anledningen till den här uppmärksamheten - 21 mars 1985 - var en tv-serie om Strindberg, skriven av P O Enquist.
Och, jo, utposten har faktiskt läst Röda Rummet numera. But that´s it.)
Ytterligheter från Jönköping
Utpost Uggleviken var en ytterspalt i dagstidningen Smålands Folkblad (som gavs ut i Jönköping) på 1980-talet. Som alla ytterspalter tillät den sig att vara extremistisk, oförskämd, ibland aningen lögnaktig men alltid fullkomligt opålitlig. Andra gånger innehöll den bara små berättelser ur livet.
På denna blogg kommer en del gamla kolumner att publiceras, samt en del nyskrivet i samma anda.
På denna blogg kommer en del gamla kolumner att publiceras, samt en del nyskrivet i samma anda.
torsdag 31 maj 2012
En bomb i Jönköping
Ett klockliknande föremål med vidhängande behållare upptäcktes häromdagen i entrén till en större offentlig byggnad i staden.
- Det ser ut som en bomb, tyckte upphittarna. Vi kallar på polis.
Sagt och gjort. Polis kom snabbt till platsen och studerade det klockliknande föremålet.
- Det ser ut som en bomb, tyckte poliserna. Vi kallar på en expert.
Sagt och gjort. En expert från stadens regemente kom snabbt till platsen och studerade det klockliknande föremålet.
- Visst är det en bomb, sa experten. Men den är dåligt gjord. Den tar jag hand om.
Då kom plötsligt husets vaktmästare dit - och tog hand om det klockliknande föremålet med vidhängande behållare.
- Det är en manometer, sade vaktmästaren. Den visar hur mycket eldningsolja som finns i oljetanken.
Varefter alla - upphittare, poliser, expert och vaktmästare - gick, var och en till sitt.
(Rapporterade utposten lugnande 8 maj 1985. Denna historia - som, ovanligt nog, förmodligen är helt sann - visar att det fanns en beredskap redan långt före Usama bin Ladin. Visst känns det tryggt?)
- Det ser ut som en bomb, tyckte upphittarna. Vi kallar på polis.
Sagt och gjort. Polis kom snabbt till platsen och studerade det klockliknande föremålet.
- Det ser ut som en bomb, tyckte poliserna. Vi kallar på en expert.
Sagt och gjort. En expert från stadens regemente kom snabbt till platsen och studerade det klockliknande föremålet.
- Visst är det en bomb, sa experten. Men den är dåligt gjord. Den tar jag hand om.
Då kom plötsligt husets vaktmästare dit - och tog hand om det klockliknande föremålet med vidhängande behållare.
- Det är en manometer, sade vaktmästaren. Den visar hur mycket eldningsolja som finns i oljetanken.
Varefter alla - upphittare, poliser, expert och vaktmästare - gick, var och en till sitt.
(Rapporterade utposten lugnande 8 maj 1985. Denna historia - som, ovanligt nog, förmodligen är helt sann - visar att det fanns en beredskap redan långt före Usama bin Ladin. Visst känns det tryggt?)
tisdag 29 maj 2012
Den sista överlevande före öknen
Ingenting är längre som förut.
Utposten, ett av de sista barnen av det magiska år 1968, vandrar allt ensammare på den enda rätta vägen.
Med sorg i hjärtat åhörde vi världsnyheterna på söndagen, där det meddelades att Kina nu skulle gå in för en ny ekonomisk politik. Med ny ekonomisk politik menas förstås gammal ekonomisk politik, det vill säga kapitalism.
För nu ska Kina gå in för ackordslöner, mindre statlig styrning över företagen och annat i den vägen. I sina försök med jämlikhet för alla har det bara blivit fattigdom för alla, hävdar de kinesiska ledarna.
Vart ska nu Utpostens hopp ställas? Kina, som varit argumentet i alla dessa år. Ett land som sakta men dock var på väg mot socialismen.
*
På lokalradion om måndagen hörde vi nästa beklämmande nyhet. Den rådssocialistiska tidningen Mot Strömmen i Jönköping ska läggas ned. Ingen orkar längre jobba med den.
Inte för att vi läste Mot Strömmen särskilt ofta eller är särskilt mycket rådssocialistiska. Men i alla fall. Ännu en utpost inom vänstern har fallit.
*
När vi kommer hem ligger ett brunt kuvert från Folket i Bild/Kulturfront i brevlådan. Än en gång ber de om pengar för sin överlevnad.
Varje år går upplagan ner och kostnaderna upp och tidningen är i totalkris. Och så skickar man ut tiggarbrev och så brukar det regna in lagom med pengar för att man ska kunna ge ut några nummer till.
Fast just nu verkar penningknipan vara värre än vanligt.
*
Så nu är snart fältet fritt för den totala högervågen att välla över oss. Där näringslivets folk, kommersiella intressen och armbågsargument som "starta eget", "ned med fonderna" och sånt gäller. Där Sverige styrs av "mannen som brottas med en korvring" - alltså de där konstiga SAF-märket som syns på alla Mercedesar som kör om dig.
Är verkligen Utposten vänsterns allra sista utpost före den totala öknen?
* PS
Har Strömmen verkligen börjat gå utför?
För andra dagen i rad behandlar, som ni ser, en notis i Utpost Uggleviken tidskriften Mot Strömmens frånfälle.
Men är slutet oåterkalleligt?
Kanske inte.
Utpost Ugglevikens Mot Strömmen-Extra ger mer information i morgon.
(I denna spalt från 24 oktober 1984 avslöjar sig utposten som en gnällig välfärdskramare och 1968-nostalgiker. På riktigt? Inte riktigt. Men nästan.
Föga anade dock utposten hur mycket kapitalistisk öken det skulle bli i Sverige efter 2006 och riktigt hur kapitalistiska, nästan imperalistiska, de reformerade kamraterna i Kina skulle bli.
Men history in the making: här, för 27½ år sedan, hör man gnisslet när den ekonomiska stormakten Kina lägger om kursen, på väg mot världsherravälde.)
Utposten, ett av de sista barnen av det magiska år 1968, vandrar allt ensammare på den enda rätta vägen.
Med sorg i hjärtat åhörde vi världsnyheterna på söndagen, där det meddelades att Kina nu skulle gå in för en ny ekonomisk politik. Med ny ekonomisk politik menas förstås gammal ekonomisk politik, det vill säga kapitalism.
För nu ska Kina gå in för ackordslöner, mindre statlig styrning över företagen och annat i den vägen. I sina försök med jämlikhet för alla har det bara blivit fattigdom för alla, hävdar de kinesiska ledarna.
Vart ska nu Utpostens hopp ställas? Kina, som varit argumentet i alla dessa år. Ett land som sakta men dock var på väg mot socialismen.
*
På lokalradion om måndagen hörde vi nästa beklämmande nyhet. Den rådssocialistiska tidningen Mot Strömmen i Jönköping ska läggas ned. Ingen orkar längre jobba med den.
Inte för att vi läste Mot Strömmen särskilt ofta eller är särskilt mycket rådssocialistiska. Men i alla fall. Ännu en utpost inom vänstern har fallit.
*
När vi kommer hem ligger ett brunt kuvert från Folket i Bild/Kulturfront i brevlådan. Än en gång ber de om pengar för sin överlevnad.
Varje år går upplagan ner och kostnaderna upp och tidningen är i totalkris. Och så skickar man ut tiggarbrev och så brukar det regna in lagom med pengar för att man ska kunna ge ut några nummer till.
Fast just nu verkar penningknipan vara värre än vanligt.
*
Så nu är snart fältet fritt för den totala högervågen att välla över oss. Där näringslivets folk, kommersiella intressen och armbågsargument som "starta eget", "ned med fonderna" och sånt gäller. Där Sverige styrs av "mannen som brottas med en korvring" - alltså de där konstiga SAF-märket som syns på alla Mercedesar som kör om dig.
Är verkligen Utposten vänsterns allra sista utpost före den totala öknen?
* PS
Har Strömmen verkligen börjat gå utför?
För andra dagen i rad behandlar, som ni ser, en notis i Utpost Uggleviken tidskriften Mot Strömmens frånfälle.
Men är slutet oåterkalleligt?
Kanske inte.
Utpost Ugglevikens Mot Strömmen-Extra ger mer information i morgon.
(I denna spalt från 24 oktober 1984 avslöjar sig utposten som en gnällig välfärdskramare och 1968-nostalgiker. På riktigt? Inte riktigt. Men nästan.
Föga anade dock utposten hur mycket kapitalistisk öken det skulle bli i Sverige efter 2006 och riktigt hur kapitalistiska, nästan imperalistiska, de reformerade kamraterna i Kina skulle bli.
Men history in the making: här, för 27½ år sedan, hör man gnisslet när den ekonomiska stormakten Kina lägger om kursen, på väg mot världsherravälde.)
måndag 21 maj 2012
Allt för avslöjande
Utposten läser just en rolig bok skriven av Nora Ephron. Det är en av alla dessa humoristiska interiörer ur den amerikanska medelklassens liv, där alla är judar, intelligenta, förmögna och går på psykoanalys.
Samt kraschar sina äktenskap.
Vanligtvis beror det på att fruarna ligger med presidentkandidater, medan männen ligger med presidentkandidaternas pressekreterares sekreterare, om vi ska tro Nora Ephron.
Som själv (i boken) håller på och kraschar sitt äktenskap med en journalist, vars kolumn trycks i 180 tidningar.
- Håller det för en kolumn?
Eller:
- Den tar jag!
Är hans huvudsakliga replik när folk, inklusive frun, berättar tänkvärda saker.
Precis så är det att umgås med utposten. Helt plötsligt märker utpostens fru och vänner att de hamnat i den här spalten. (Ovännerna också.)
Det kan snart resultera i att det varken finns fru eller vänner kvar att skriva om. Bara ett växande antal ovänner.
(En överraskande framsynt rapport/analys från 12 april 1984.
1. Nora Ephron har gått från klarhet till klarhet sedan boken som nämns här "Vägen från mannens hjärta"/"I lust och nöd", om äktenskapet med Watergate-avslöjaren Carl Bernstein. Vad sägs om "Sömnlös i Seattle", "När Harry mötte Sally" och "Julie och Julia", som utposten förtjust såg häromkvällen!
2. Utposten då? Nej, frun och vännerna var verkligen inte alltid förtjusta över publiciteten. Men om detta var orsaken till den tråkiga händelsen 20 år senare... Det får skrivas någon annanstans.)
Samt kraschar sina äktenskap.
Vanligtvis beror det på att fruarna ligger med presidentkandidater, medan männen ligger med presidentkandidaternas pressekreterares sekreterare, om vi ska tro Nora Ephron.
Som själv (i boken) håller på och kraschar sitt äktenskap med en journalist, vars kolumn trycks i 180 tidningar.
- Håller det för en kolumn?
Eller:
- Den tar jag!
Är hans huvudsakliga replik när folk, inklusive frun, berättar tänkvärda saker.
Precis så är det att umgås med utposten. Helt plötsligt märker utpostens fru och vänner att de hamnat i den här spalten. (Ovännerna också.)
Det kan snart resultera i att det varken finns fru eller vänner kvar att skriva om. Bara ett växande antal ovänner.
(En överraskande framsynt rapport/analys från 12 april 1984.
1. Nora Ephron har gått från klarhet till klarhet sedan boken som nämns här "Vägen från mannens hjärta"/"I lust och nöd", om äktenskapet med Watergate-avslöjaren Carl Bernstein. Vad sägs om "Sömnlös i Seattle", "När Harry mötte Sally" och "Julie och Julia", som utposten förtjust såg häromkvällen!
2. Utposten då? Nej, frun och vännerna var verkligen inte alltid förtjusta över publiciteten. Men om detta var orsaken till den tråkiga händelsen 20 år senare... Det får skrivas någon annanstans.)
söndag 20 maj 2012
Det har gått boll i politiken
Utposten gläder sig ibland åt de små tingen här i livet. Och för en anspråkslös själ finns det utan tvekan gott om glädjeämnen här i Jönköping.
Som till exempel de politiska krafternas förbrödring i staden. Det är inga blodiga sammandrabbningar mellan vänstern och högern här i stan, inte.
I den politiska församling som heter kommunstyrelsen lyckas i alla fall de olika kommunalråden rätt väl med att hålla sams.
Vid det senaste sammanträdet var det inte många ärenden där partierna gick åt olika håll.
Bara ett ordentligt gräl uppstod när Åke Johansson, c, och John Johansson, s, skulle gå igenom dagens händelser.
- Husen ligger mitt emot den nya idrottsplatsen i Tenhult, förklarade Johansson, c.
- Finns det en ny idrottsplats i Tenhult, undrade Johansson, s.
- Ja, här, sa Johansson, c, och pekade på kartan.
- Den är inte ny, sa Johansson, s.
- Jo, förut var det grus och nu är det gräs, sa Johansson, c.
- Det har varit gräs länge, genmälde Johansson, s. När jag spelade där för 20 år sedan var det gräs.
- Inte. Det har aldrig varit gräs! protesterade Johansson, c.
- Votering, utropade den församlade pressen, men gåtans lösning är fortfarande höljd i dunkel.
(Och så är fortfarande fallet, misstänker utposten, 27 drygt efter publiceringen av denna notis 31 januari 1985. Tilläggas bör att Johansson, c, bodde i Tenhult på den tiden, så en del tyder på att Johansson, s, kanske blandat ihop de planer han spelade 20 år tidigare ändå.)
Som till exempel de politiska krafternas förbrödring i staden. Det är inga blodiga sammandrabbningar mellan vänstern och högern här i stan, inte.
I den politiska församling som heter kommunstyrelsen lyckas i alla fall de olika kommunalråden rätt väl med att hålla sams.
Vid det senaste sammanträdet var det inte många ärenden där partierna gick åt olika håll.
Bara ett ordentligt gräl uppstod när Åke Johansson, c, och John Johansson, s, skulle gå igenom dagens händelser.
- Husen ligger mitt emot den nya idrottsplatsen i Tenhult, förklarade Johansson, c.
- Finns det en ny idrottsplats i Tenhult, undrade Johansson, s.
- Ja, här, sa Johansson, c, och pekade på kartan.
- Den är inte ny, sa Johansson, s.
- Jo, förut var det grus och nu är det gräs, sa Johansson, c.
- Det har varit gräs länge, genmälde Johansson, s. När jag spelade där för 20 år sedan var det gräs.
- Inte. Det har aldrig varit gräs! protesterade Johansson, c.
- Votering, utropade den församlade pressen, men gåtans lösning är fortfarande höljd i dunkel.
(Och så är fortfarande fallet, misstänker utposten, 27 drygt efter publiceringen av denna notis 31 januari 1985. Tilläggas bör att Johansson, c, bodde i Tenhult på den tiden, så en del tyder på att Johansson, s, kanske blandat ihop de planer han spelade 20 år tidigare ändå.)
tisdag 15 maj 2012
Bakrutornas budskap
Utposten cyklar ibland till jobbet.
Passerar då åtskilliga bilar (i allmänhet därför att de är parkerade).
Ibland funderar han över människans märkliga val av posters i bakrutan.
Som till exempel den här:
"Skratta inte, Svensson! Din dotter kan ligga i baksätet." (Bakrutan till äldre Volvo.)
Tycker ni att det är kul? Utposten - som själv har två döttrar som alltid somnar i såväl fram- som baksäte - tycker faktiskt inte det.
Däremot kan han aldrig låta bli att dra på munnen inför
"0-60 km på 20 minuter" (bakrutan till VW-buss).
Men det enda vi egentligen vill läsa på förbipasserande bilar är förstås
"Vi läser Utpost Uggleviken. Gör det du också!"
(14 maj 1985. Utpostens döttrar, som nu är tre till antalet och så gamla att de skulle kunna äga egna bilar om dom ville, ligger fortfarande inte i baksäten på någon gammal Volvo. Tror sig utposten veta.))
Passerar då åtskilliga bilar (i allmänhet därför att de är parkerade).
Ibland funderar han över människans märkliga val av posters i bakrutan.
Som till exempel den här:
"Skratta inte, Svensson! Din dotter kan ligga i baksätet." (Bakrutan till äldre Volvo.)
Tycker ni att det är kul? Utposten - som själv har två döttrar som alltid somnar i såväl fram- som baksäte - tycker faktiskt inte det.
Däremot kan han aldrig låta bli att dra på munnen inför
"0-60 km på 20 minuter" (bakrutan till VW-buss).
Men det enda vi egentligen vill läsa på förbipasserande bilar är förstås
"Vi läser Utpost Uggleviken. Gör det du också!"
(14 maj 1985. Utpostens döttrar, som nu är tre till antalet och så gamla att de skulle kunna äga egna bilar om dom ville, ligger fortfarande inte i baksäten på någon gammal Volvo. Tror sig utposten veta.))
Made in Japan
Utposten köpte nyligen en bil. En japansk bil.
Det är inget fel på japanska bilar. Mer än möjligen att de är gjorda i Japan.
Japan är långt borta. Det kan reservdelarna också vara.
Efter en tid upptäckte nämligen utposten - det var inte svårt - att lampan i taket inte längre lyste i vintermörkret.
Efter ännu en tid färdades därför utposten därför till firman som saluför just det här japanska bilmärket.
- Tyvärr, sa dom. Just sådana lampor finns inte i Sverige just nu. Senaste gången fick vi bara in några få. Och de tog slut direkt!
- Men försök igen i vår. Då kanske det har kommit in några.
Utposten färdades vidare i sitt japanska mörker. Ända tills han läste en artikel om piratreservdelar. Där stod det att det finns åtskilliga sådana just till de japanska bilarna. Förmodligen just för sådana här sakers skull.
Utposten färdades, när våren började gry, till en reservdelsaffär,skruvade ur glödlampan och gick in. Frågade:
- Har ni en sån här?
Sedan reservdelsmannen botaniserat i en stor låda med glödlampor en längre tid blev svaret:
- Nej. Just den har vi inte!
Så utposten tog sin lampa, återvände till bilen, skruvade in glödlampan igen, och se!
Den fungerade!
Förmodligen bevisar detta något, både om Japan, utposten och framför allt om ödet, men det vågar vi just nu inte formulera.
Fotnot: Det finns en liknande historia - om defrostern i bakrutan som plötsligt inte heller fungerade, men den orkar utposten inte berätta.
(Denna sanna anekdot från 14 maj 1985 - ganska exakt 27 år sedan - visar att det också finns områden där mycket lite förändras. Har man en känsla av. Cars are cars.)
Det är inget fel på japanska bilar. Mer än möjligen att de är gjorda i Japan.
Japan är långt borta. Det kan reservdelarna också vara.
Efter en tid upptäckte nämligen utposten - det var inte svårt - att lampan i taket inte längre lyste i vintermörkret.
Efter ännu en tid färdades därför utposten därför till firman som saluför just det här japanska bilmärket.
- Tyvärr, sa dom. Just sådana lampor finns inte i Sverige just nu. Senaste gången fick vi bara in några få. Och de tog slut direkt!
- Men försök igen i vår. Då kanske det har kommit in några.
Utposten färdades vidare i sitt japanska mörker. Ända tills han läste en artikel om piratreservdelar. Där stod det att det finns åtskilliga sådana just till de japanska bilarna. Förmodligen just för sådana här sakers skull.
Utposten färdades, när våren började gry, till en reservdelsaffär,skruvade ur glödlampan och gick in. Frågade:
- Har ni en sån här?
Sedan reservdelsmannen botaniserat i en stor låda med glödlampor en längre tid blev svaret:
- Nej. Just den har vi inte!
Så utposten tog sin lampa, återvände till bilen, skruvade in glödlampan igen, och se!
Den fungerade!
Förmodligen bevisar detta något, både om Japan, utposten och framför allt om ödet, men det vågar vi just nu inte formulera.
Fotnot: Det finns en liknande historia - om defrostern i bakrutan som plötsligt inte heller fungerade, men den orkar utposten inte berätta.
(Denna sanna anekdot från 14 maj 1985 - ganska exakt 27 år sedan - visar att det också finns områden där mycket lite förändras. Har man en känsla av. Cars are cars.)
fredag 11 maj 2012
Till en tidnings minne
En ny påminnelse om vår dödlighet har nått utpostens känsliga öron.
Ett sorgebud. En röst i presskören har tystats i Jönköping.
Mot Strömmen har beslutat lägga ned verksamheten, meddelas det nämligen.
Efter 6-7 års tidningsarbete har den sista entusiasmen tagit slut. Redaktionen har meddelat att de inte längre har tid med tidningen.
Utposten tillhörde aldrig prenumeranterna, men läste tidningen när han kom åt den. Därmed kan man kanske säga att han bidrog till tidningens död.
(Tänk på detta, du som tjuvläser Utposten på jobbet eller hemma hos din bekant.)
Det är tragiskt att tänka på allt oavlönat ideellt arbete som lagts ned på Mot Strömmen. Förgäves? Kanske, eftersom tidningen nu upphör. Kanske inte, eftersom det som skrivits trots allt skrivits.
Mot Strömmen har därmed skrivit in sig i den småländska presshistorien.
Problemet, tycker utposten, var att den aldrig riktigt blev vad den lovat. Den riktigt pigga fritänkande lokaltidningen som rörde om i debatten. Skandalerna var aldrig tillräckligt skandalösa, angreppen på det bestående aldrig tllräckligt grundläggande.
Borgerligheten levde vidare i allsköns välmåga, i allmänhet utan att ens känna till Mot Strömmen. Och arbetarrörelsen kunde likaså ignorera tidningen - angreppen därifrån träffade aldrig så vitala frågor att debatten blev ofrånkomlig.
Följaktligen blev tystnaden Mot Strömmens värsta fiende. Och mot den kämpar till och med gudarna förgäves.
Utposten vill dock härmed lägga en krans på graven. Och - eftersom detta skrivs i Jönköping - hoppas på en snar återuppståndelse.
Däremot hyser utposten ingen åstundan om ett återseende på andra sidan. Tidningarnas himmel får vänta tills vidare.
(23 oktober 1984 skrevs denna runa. Smålands Folkblad, dagstidningen, hängde med åtta år till - de sista åren i privat ägo.
Nu, i tidningarnas himmel, kan en del av reflexionerna kring en framliden vänsterkollega kännas en aningen profetiska. Skrev vi förgäves? Eller gjorde det ändå skillnad, och påverkade i någon liten mån den framtid vi nu lever i?
Hoppas kan man ju. Och det som har skrivits, har ju skrivits, som sagt. Nu kan du till och med läsa en del av det igen - 27½ år senare.)
Ett sorgebud. En röst i presskören har tystats i Jönköping.
Mot Strömmen har beslutat lägga ned verksamheten, meddelas det nämligen.
Efter 6-7 års tidningsarbete har den sista entusiasmen tagit slut. Redaktionen har meddelat att de inte längre har tid med tidningen.
Utposten tillhörde aldrig prenumeranterna, men läste tidningen när han kom åt den. Därmed kan man kanske säga att han bidrog till tidningens död.
(Tänk på detta, du som tjuvläser Utposten på jobbet eller hemma hos din bekant.)
Det är tragiskt att tänka på allt oavlönat ideellt arbete som lagts ned på Mot Strömmen. Förgäves? Kanske, eftersom tidningen nu upphör. Kanske inte, eftersom det som skrivits trots allt skrivits.
Mot Strömmen har därmed skrivit in sig i den småländska presshistorien.
Problemet, tycker utposten, var att den aldrig riktigt blev vad den lovat. Den riktigt pigga fritänkande lokaltidningen som rörde om i debatten. Skandalerna var aldrig tillräckligt skandalösa, angreppen på det bestående aldrig tllräckligt grundläggande.
Borgerligheten levde vidare i allsköns välmåga, i allmänhet utan att ens känna till Mot Strömmen. Och arbetarrörelsen kunde likaså ignorera tidningen - angreppen därifrån träffade aldrig så vitala frågor att debatten blev ofrånkomlig.
Följaktligen blev tystnaden Mot Strömmens värsta fiende. Och mot den kämpar till och med gudarna förgäves.
Utposten vill dock härmed lägga en krans på graven. Och - eftersom detta skrivs i Jönköping - hoppas på en snar återuppståndelse.
Däremot hyser utposten ingen åstundan om ett återseende på andra sidan. Tidningarnas himmel får vänta tills vidare.
(23 oktober 1984 skrevs denna runa. Smålands Folkblad, dagstidningen, hängde med åtta år till - de sista åren i privat ägo.
Nu, i tidningarnas himmel, kan en del av reflexionerna kring en framliden vänsterkollega kännas en aningen profetiska. Skrev vi förgäves? Eller gjorde det ändå skillnad, och påverkade i någon liten mån den framtid vi nu lever i?
Hoppas kan man ju. Och det som har skrivits, har ju skrivits, som sagt. Nu kan du till och med läsa en del av det igen - 27½ år senare.)
onsdag 9 maj 2012
Den sanna innebörden av 75-an
Vann du på 75-orna?
Det frågade nyligen alla de stora kvällstidningarna på sina förstasidor.
Utposten är också frågande. Han brukar mest köpa 33-or. Ibland också 45-or.
Därför låter vi frågan gå vidare:
"Om jag vann på 75-orna? Det kan du slå dig i backen på. En 75-a kostar 112 kr. Köper jag det i 37-or i stället får jag punga ut med 116 kr. Fyra kronor mer. Och en centiliter mindre! Snacka om vinst..."
"Nej, jag valde att inte betala tre kronor extra för att vara med i den dragningen. Det verkar vara rena bedrägeriet."
"Nej, jag helgarderade inte Bardolino Classico."
"Nej, jag köpte nästa hela listan. Ändå så går Vino Tinto och vinner sjätte avdelningen. Kusken måste ha varit dopad!"
"Nej, jag köper bara 37-or, av etiska skäl."
"Ja, när jag skrapade av det bruna märket längst upp, var det en hel flaska vin under."
"Vunnit? Ja, det kan man väl säga. Jag har fått livstids pension på ett trevligtt hem här borta i sydöstra Småland."
(Utposten erkänner att den här humorn är så lågt stående att känsliga personer, då särskilt kds-are, absolut bör skyddas från att exponeras för den.
Speciellt kanske Erland Skagerö. Om ni ser honom i närheten, uppmanar vi att omedelbart gömma tidningen.
Annars kanske han skriver ännu en insändare.)
(Utposten beklagar.)
(30 oktober 1984, ett årtionde då tabloiderna konstigt nog kunde sälja lösnummer på formuleringar som den om 75-orna. Som alltså var premieobligationer och inget annat.
Utpostens citat bygger på att man att ordet oftare användes om 75 centiliters flaskor med sprit - som bara kostade 112 kr då? - och vin.
33-orna och 45-orna var, om någon minns dem, lp- och singelskivor i vinyl.
Sedan spårade det ur.)
(Erland Skagerö var en mycket flitig kristdemokrat, som Utposten gillade, och gillade att retas med.)
Jo, en del av ovanstående är obegripligt även för författaren, i varje fall i 2010-talets ljus.
Det frågade nyligen alla de stora kvällstidningarna på sina förstasidor.
Utposten är också frågande. Han brukar mest köpa 33-or. Ibland också 45-or.
Därför låter vi frågan gå vidare:
"Om jag vann på 75-orna? Det kan du slå dig i backen på. En 75-a kostar 112 kr. Köper jag det i 37-or i stället får jag punga ut med 116 kr. Fyra kronor mer. Och en centiliter mindre! Snacka om vinst..."
"Nej, jag valde att inte betala tre kronor extra för att vara med i den dragningen. Det verkar vara rena bedrägeriet."
"Nej, jag helgarderade inte Bardolino Classico."
"Nej, jag köpte nästa hela listan. Ändå så går Vino Tinto och vinner sjätte avdelningen. Kusken måste ha varit dopad!"
"Nej, jag köper bara 37-or, av etiska skäl."
"Ja, när jag skrapade av det bruna märket längst upp, var det en hel flaska vin under."
"Vunnit? Ja, det kan man väl säga. Jag har fått livstids pension på ett trevligtt hem här borta i sydöstra Småland."
(Utposten erkänner att den här humorn är så lågt stående att känsliga personer, då särskilt kds-are, absolut bör skyddas från att exponeras för den.
Speciellt kanske Erland Skagerö. Om ni ser honom i närheten, uppmanar vi att omedelbart gömma tidningen.
Annars kanske han skriver ännu en insändare.)
(Utposten beklagar.)
(30 oktober 1984, ett årtionde då tabloiderna konstigt nog kunde sälja lösnummer på formuleringar som den om 75-orna. Som alltså var premieobligationer och inget annat.
Utpostens citat bygger på att man att ordet oftare användes om 75 centiliters flaskor med sprit - som bara kostade 112 kr då? - och vin.
33-orna och 45-orna var, om någon minns dem, lp- och singelskivor i vinyl.
Sedan spårade det ur.)
(Erland Skagerö var en mycket flitig kristdemokrat, som Utposten gillade, och gillade att retas med.)
Jo, en del av ovanstående är obegripligt även för författaren, i varje fall i 2010-talets ljus.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)