Det fanns en tid, långt före paddor och mobiler, då de stackars barnen på den tiden fick nöja sig med analoga medier och de tidsfördriv de själva kunde hitta på.
Jag växte upp i en sådan tid. Lekte i skogen med kompisar, byggde saker med klossar som min morbror sågat, sandpapprat och målat och utkämpade krig med spelkulor i olika färger, allt inspirerat av min frustande fantasi.
Och så läste jag böcker. Under de många besöken hos mina morföräldrar brukade jag sjunka ner i länstolen i morfars bibliotek och fördjupa mig i Ivanhoe eller något annat spännande. Till exempel Röde Orm, Frans G Bengtssons skröna om en skånsk viking och hans äventyr i västerled, hemma och i österled.
2022 hade jag inte tänkt på Röde Orm på länge.
Men så gjorde vi ett besök i Tosteberga. Där mindes jag plötsligt Toste, Röde Orms vapenbroder under äventyren. Trodde jag. Men det kändes inte rätt. Till sist kom jag ihåg att kumpanen i själva verket hette Toke, ett namn som han ofta levde upp till. Fast hel fel ute var jag inte, vid närmare studier visade det sig att Orms far hette Toste.
Och så i torsdags! Då fick jag i P4 Kristianstads nyheter rapportera om branden på Kockenhus, ett jaktslott på Kullaberg, färdigställt 1883 och förött 2022. En av många anekdoter kring den slottsliknande byggnaden var att Frans G Bengtsson bott här och skrivit färdigt andra delen av berättelsen om Röde Orm, som kom ut 1945.
Att berättelsen 1999 av tv-programmet Röda Rummet korades till den tredje bästa svenska romanen från 1900-talet visste jag inte då, men lärde mig det under en journalistisk populärvetenskaplig snabbutgrävning som jag ägnade torsdagskvällen åt.
Och när jag och programledarkollegan Matilda på fredag morgon fick massor av tid över, då fick även radiolyssnarna veta mer om Röde Orm.
Det visade sig nämligen att Sveriges Radio 1990 hade gjort en stor radioteatersatsning på Röde Orm, 40 avsnitt som sändes under perioden september-december 1990. Berättare var den omisskännlige Hans Alfredson.
Jag letade snabbt upp första avsnittet, och raderna om hur de feta, skenheliga bönderna ute på slätten hade böjt sig för den nya kristna guden, medan de skeptiska och motspänstiga göingarna i skogsbygderna i norr gjorde motstånd, den kändes inte så otidsenlig, fast berättelsen utspelar sig för mer än tusen år sedan. "Men i Göinge skrattades mycket åt detta, för folket i gränsskogarna hade lättare att skratta än det förståndiga folket på leran."
Ännu mer road blev jag när jag nästan slumpvis valde ut en av scenerna i historiens början, där Röde Orms far och mor på föräldrars vis oroar sig för sina barn och deras framtid. Det visar sig nämligen (och det hade jag faktiskt glömt, fast jag läste boken redan på 1950-talet) att Orms storebror heter Odd.
- Odd får ta vid, och Orm får hjälpa honom. (Säger far.)
- Ja, det är klokt talat, far, eller hur, Orm? (Säger Odd).
- Det är inte alls klokt! Allt det här silvret räcker inte långt, så många jag har i maten alla vintrar. (Säger mor.)
- Ja, men Odd är fullt utvuxen och han klarar det. (Säger far.)
- Men vem vet att inte han gör av med hela förtjänsten, på sina kvinnor på Irland! (Säger mor.)
- Mor ska vara glad att jag inte tar med dem hem! (Säger Odd.)
"När jag var elva blev jag sportfanatiker, kommer jag att avslöja i Obs i morgon tisdag" skrev jag på FB i december 2014. Och:
"Faktum är, inser jag nu, att det inte bara var idrotten och dess tabeller utan också popen och dess listor som jag då föll för. Alltså det som definierade mitt liv tills jag vid 17 också upptäckte politiken."
Än i alla fall.
Men plötsligt händer det. I alla fall nästan.
Först en liten bakgrund: det är lite oklart varför jag fick det namn jag nu bär, och numera med viss stolthet. Min mamma och pappa ansåg i alla fall att deras pojkar inte skulle heta som alla andra, utan inspirerades uppenbarligen av pappas allnordiska bakgrund, svensk, men född i Norge och med en dansk far.
Följaktligen fick min storebror heta Jens (danskt) och jag Odd (norskt). Det tog några år innan jag förstod att jag bar på en tickande bomb, och att andra skulle tycka att det där namnet var aningen löjeväckande och precis rätt för en udda fågel som jag.
När jag var lärare till utländska studenter i Jönköping och undervisade på engelska, så utsatte jag dem för den här listan, hämtad från Wikipedia.
Odd means unpaired, occasional, strange or unusual, or a person who is viewed as eccentric.
Odd may also refer to:
In mathematics, the term is used in several senses related to even:
Other uses:
ODD as an acronym or as an abbreviation may refer to:
Vad betyder då Odd, på riktigt? Jo, som alla vet som läst i historia om vikingen Orvar Odd och hans äventyr, betyder hans namn "Pilspets" och mitt bara "Spets" eller "Udd". Så när jag möter engelskspråkiga som tror att det betyder något annat, förklarar jag att jag bär "an ancient Nordic name" som betyder "something sharp".
Jag har med andra ord lärt mig att ta tjuren vid hornen. För det var inte bara det att Odd var ett ovanligt namn som kunde rimmas med en massa andra ord, det visade sig också att jag inte heller var modell 1A, så en del klass"kamrater" tyckte att jag förtjänade att bli retad och (ibland) mobbad (light).
Det visade sig ju med tiden att Odd inte var det enklaste namnet att ha i engelskspråkiga länder. Många tror att det betyder "konstig", men det gör det ju inte, utan "udda" och det senare är ju att föredra.
Att vara udda behöver inte vara fel.
"There is a war between the odd and the even" som Leonard Cohen sjunger i "There is a war", på den tiden jag hade en flickvän som hette Eva, förvanskade vi det till "a war between the Odd and the Eva".
Men som sagt, retad blir man, och får också kämpa sig igenom en del tröttsamma dialoger utomlands.
- What´s your name?
- Well... It´s Odd.
- Oh, interesting. But what is your name?
- It´s Odd.
- Yes, I understood... But what is it? Your name? What are you called?
Så kan man hålla på. Men när jag tagit mig igenom barn- och ungdomen med bevarad självkänsla, det som inte dödar dig gör dig ju starkare, typ, så hittade jag allt fler fördelar med det namn mina föräldrar valt åt mig.
Jag har ju ett förnamn till. Peter. Och jag kunde ju ha kallat mig det i stället om jag inte stod ut.
Woody Guthrie döpte sin son till Arlo. Men för säkerhets skull också till Davy. Det förstnämnda om han tänkte bli artist, det sistnämnda om han inte vill sticka ut lika mycket.
Med tiden blev jag också artist, sort of. Och fann att det fanns fördelar med att ha ett namn som folk (typ) kom ihåg, och som inte delades av massor av andra människor. Faktum är att jag verkar vara ensam om att heta Odd Clausen numera, han i Värmland tycks ha bytt namn eller lämnat landet (eller jordelivet), däremot finns en Odd Klausen (89) i Norrköping, han fyller 90 år den 31 maj 2022, grattis! Norrmannen Odd Erling Clausen (1952-2015) har också checkat ut.
SCB berättar att 1.396 män i Sverige har förnamnet Odd, och två kvinnor, 57 heter Odd i efternamn. 725 män har det som tilltalsnamn, alltså jag och 724 till. I Norge fanns det 18.188 personer som hette Odd i förnamn i fjol, heja Norge!
Lite chockerad blev jag när Blondinbella plötsligt skrev på sociala medier för några år sedan att "Jag och Odd har separerat", det kom som en blixt från klar himmel, för jag visste inte ens att vi var ihop. Kändaste Odd i övrigt var nog socialdemokraten Odd Engström (1941-1998), faktiskt en udda politiker, som satt i regeringen 1988-1991.
Under mitt långa liv har jag då och då mött människor som hävdat att de tänkt döpa sina söner till Odd, men att det ändå till sist inte blev så. En replikväxling från 1969 antyder att det inte är så lätt:
- Ska vi inte döpa honom till Odd?
- Varför då? Efter fadern, menar du?
(Fadern hette Bertil, och jag var helt oskyldig, än så länge; inte förrän tre år senare hände det saker, så den misstänksamme maken var inte helt fel ute.)
Men plötsligt händer det! När jag skulle hämta ut en beställning i systembutiken i Åhus, säger expediten:
- Heter du Odd? Det heter min son också!
- Oj, säger jag. Det är första gången jag möter någon som säger det. Hur gammal är han?
- Fem.
- Så roligt! Du kan säga till honom att det inte alltid är roligt att heta Odd, men om man bara står ut så vinner det i längden.
Och häromdan, när lokaltidningen hade bilder på ett 150-tal lokala ungdomslag i fotboll, säger min sambo:
- Kolla, här är en som heter Odd!
- Ja, det måste vara han som jag hört talas om.
Och vid mitt senaste besök på systemet råkade jag åter träffa Odds mamma.
- Det är du som har en son som heter Odd, va?
- Ja.
- Jag heter också Odd.
- Ja, jag vet.
- Hur går det för honom?
- Han har börjat i förskoleklassen nu.
- Och spelar fotboll! Min sambo såg honom i tidningen.
- Ja, han är en rolig liten figur.
Så skönt, tänker jag. Om man ska försöka ta sig fram genom livet med förnamnet Odd, så är det en väldigt stor fördel att ha humor.
Jag kom att tänka på Game of Thrones. Om du minns den tv-serien.
(Det här skrev jag 9 november 2019. (GRRMs ålder är uppdaterad.) Känns fortfarande aktuellt.)
Spännande quiz: Vem av alla dessa respektingivande herrar är jag? (Svar längst ned.)
Obs! Du som letar efter regnincidenten: den kommer efter en stund.
Hösten 1972 jobbade jag på Tidningen Trollhättan, också känd som TT/LEP, dvs tre-fyra dagar i veckan, eftersom den bara kom ut måndag-onsdag-fredag-lördag och ledningen tyckte att jag inte behövdes dagarna då det inte skulle komma ut en tidning nästa morgon.
En höstvecka, troligen i början av november, hade jag i mitt hem i Göteborg besök av min kusin T., kumpan och nästan-bror, och när helgen närmade sig fick vi för oss att vi ville åka till Asby, hem till min kompis Lasse, eftersom det skulle bli fest i trakten på lördag kväll, och vi ville gå.
Döm om vår upprörda förvåning, när min morfar inte ville låna ut sin folkvagn, som jag nästan haft som min egen sedan något år tillbaka, min morbror Bengts fru Karin "hade nämligen behov av den".
I en rebellisk känsla vandrade vi ner till en bilfirma på Mölndalsvägen där jag köpte en begagnad Saab 96 för 1.900 kronor. Dess jungfrufärd gick till Ydre i det lilla hörnet mellan Småland och Östergötland (där jag skulle bosätta mig fyra år senare, om detta var jag lyckligt ovetande vid tillfället).
Festen skulle ske på herrgården Tunarp, i uppförsbacken där Småland upphör men Östergötland ännu inte riktigt börjat, där en av Lasses och hans systers bekantskaper Pelle Ydrén bodde. Det blev en rörig tillställning, vi var alla runt 20 år gamla, själv satt jag större delen av festen i trappan och konverserade en tös från Eksjö (som jag aldrig såg igen, vad jag vet i alla fall), medan Lasse sjöng "Here we are in the years" och höll hov i köket och (min) kusin T. vimsade runt i ladugårdens mörker med (Lasses) syster T. Bland annat säger myten att T. (kusinen) blev sparkad på smalbenet av en ko.
Nästa dag, söndag eftermiddag-kväll, körde vi hemåt mot Göteborg igen, i nämnda Saab, jag, T. och T., de senare två (typ) in a relationship.
T (systern).
På väg ut ur Jönköping plockar vi upp en liftare, en kille som nog knarkat lite för mycket men tillbringat natten hemma hos en kristen familj i Norrahammar och blivit omvänd. Någon mil senare bryter ett skyfall ut, och bilen får allt större problem att ta sig upp för de många backarna, till sist blir vi stående.
Ingen vet varken ut eller in. Vi är inte precis mekaniker, någon av oss. Fast liftaren vet ett knep, visar det sig. Han brister ut i högljudd bön. Och... Halleluja! Efter en liten stund återvänder bilen från de döda, och färden mot Göteborg återupptas.
Den nyfrälste liftande f d narkomanen anser att detta bevisar att hans lycka är gjord. Han förklarar att hädanefter ska han och T. (systern) vara ihop, en idé som varken hon eller T (kusinen) är överförtjusta över.
Under resten av resan funderar vi ut en plan (oklart hur vi kommunicerade den), i korthet: T. (systern) kan faktiskt inte vara ihop med liftaren eftersom hon redan är en fast relation med en annan T. (Lasses journalistkompis Tommy Öberg), uppger vi, och denne uppenbarar sig också när vi kommer fram, ganska stor och respektingivande, och tar hand om T (systern), medan jag transporterar T. (kusinen) till Göteborg C, där han tar tåget hem till Stockholm, ganska omtumlad efter det senaste dygnets motsägelsefulla händelser.
Liftaren då, han som hade tumme med Gud, i alla fall en kort stund? Jo, han fick följa mig hem och sova på min soffa, nästa morgon lämpade jag av honom utanför arbetsförmedlingen.
Och tog en välförtjänt ledig dag. TT/LEP skulle ju inte komma ut nästa dag.
