Nejdå. Republiceringen av Utpost Uggleviken har inte upphört, den har bara pausat. Det finns mycket material kvar, med intressanta perspektiv både på 1980-talet och på vår tid nu.
Kamrat, håll ut, Utpost Uggleviken ska republicera oss alla till slut.
Och tills dess: Glad (mid)sommar!
torsdag 21 juni 2012
torsdag 7 juni 2012
En tågresa på 1980-talet
Du stiger på tåget en fredagseftermiddag. Det är ett evakueringståg men inte fullsatt. Skolorna har ju bara börjat till hälften.
Du träffar en bekant - en kille i fullmäktige som just läser in senaste kommunstyrelsen inför torsdagens budgetdrabbning. Han suckar och tänker rösta emot alltihop.
Tillsammans ser ni de olika koalitionerna som formerades i kommunstyrelsen, hur partierna sprack i fraktioner.
- Men, säger han, fördelen med vårt parti är att när vi spricker är det alltid i två precis lika stora fraktioner.
*
Hallsberg på fredag. Regn och elände, förseningar och fullsatta salar. Din ettåriga dotter driver dig ut på långa promenader i regnet. Hon räds inte blötan.
Hallsberg söndag. En vacker vårsol förgyller den döende dagern. Allt är ganska vackert. Ni går ett tag runt centrum, det tar inte lång tid. Polishuset, socialen och frikyrkan är byggda i svit och ser precis likadana ut. Här sker omsorgen på löpande band.
*
På en del ställen har de systembolag, folkets hus, biografer. Andra inte. Kyrkor har de flesta, många fler än de behöver.
Andra orter finns knappt. Några boningshus, en vägstump. Det viftar till och de är borta.
Men en videobutik finns nästan alltid. Kulturen lever i detta land.
*
I rökkupén är det nästan tomt.
Men papperskorgarna är fulla. Burkar, ölflaskor och spritbuteljer, alla tomma.
Hos icke-rökarna inget sånt. Om det inte vore så fördomsfullt skulle man nästan tro att summan av lasterna ICKE är konstant - att de accelererar när de väl börjat.
*
På söndag kväll är västgötaslätten bländande vacker.
Landet är så förunderligt hoptryckt denna kväll. Längst ner en smal remsa av jord som rusar bort mot fjärran. Över denna en stor, välvd och bländande vackert blå himmel. Solen gömmer sig bakom ett tunt moln och förvandlar det till en kokande skö av smält silver.
Under tiden somnar ettåringen i dina armar. Medan Västergötland rusar förbi och himlen brinner har hon lagt handen tröstande över ditt ansikte.
Allt känns i detta ögonblick genomskinligt.
*
När du närmar dig Jönköping så står en kille framför dig med en gitarr och sjutton andra kollin, påsar och väskor. Medan tåget bromsar in, försöker han få allting att få plats i sina två händer.
Du väntar dig nästan att allt ska spridas på perrongen när ni stiger ner på Jönköpings sönderbombade perronger, men ett under sker: han klarar alltihop.
Du stiger ner bland groparna. Det är ljummet. Söndagskvällen vittnar om vårens ankomst.
På bankhuset brinner sex plusgrader i röd eldskrift.
(Mars 1983. Tänka sig: den som gör en resa har något att berätta. Men det land utposten korsade med sin lilla dotter - nu 30 år gammal - då, finns nog inte kvar därute nu. Det är inte bara rökkupéerna som fallit för historiens lie.)
(NuUtposten har f ö bytt ut ett eller två ord i denna drapa. Ett av dem är "vackert".)
Du träffar en bekant - en kille i fullmäktige som just läser in senaste kommunstyrelsen inför torsdagens budgetdrabbning. Han suckar och tänker rösta emot alltihop.
Tillsammans ser ni de olika koalitionerna som formerades i kommunstyrelsen, hur partierna sprack i fraktioner.
- Men, säger han, fördelen med vårt parti är att när vi spricker är det alltid i två precis lika stora fraktioner.
*
Hallsberg på fredag. Regn och elände, förseningar och fullsatta salar. Din ettåriga dotter driver dig ut på långa promenader i regnet. Hon räds inte blötan.
Hallsberg söndag. En vacker vårsol förgyller den döende dagern. Allt är ganska vackert. Ni går ett tag runt centrum, det tar inte lång tid. Polishuset, socialen och frikyrkan är byggda i svit och ser precis likadana ut. Här sker omsorgen på löpande band.
*
På en del ställen har de systembolag, folkets hus, biografer. Andra inte. Kyrkor har de flesta, många fler än de behöver.
Andra orter finns knappt. Några boningshus, en vägstump. Det viftar till och de är borta.
Men en videobutik finns nästan alltid. Kulturen lever i detta land.
*
I rökkupén är det nästan tomt.
Men papperskorgarna är fulla. Burkar, ölflaskor och spritbuteljer, alla tomma.
Hos icke-rökarna inget sånt. Om det inte vore så fördomsfullt skulle man nästan tro att summan av lasterna ICKE är konstant - att de accelererar när de väl börjat.
*
På söndag kväll är västgötaslätten bländande vacker.
Landet är så förunderligt hoptryckt denna kväll. Längst ner en smal remsa av jord som rusar bort mot fjärran. Över denna en stor, välvd och bländande vackert blå himmel. Solen gömmer sig bakom ett tunt moln och förvandlar det till en kokande skö av smält silver.
Under tiden somnar ettåringen i dina armar. Medan Västergötland rusar förbi och himlen brinner har hon lagt handen tröstande över ditt ansikte.
Allt känns i detta ögonblick genomskinligt.
*
När du närmar dig Jönköping så står en kille framför dig med en gitarr och sjutton andra kollin, påsar och väskor. Medan tåget bromsar in, försöker han få allting att få plats i sina två händer.
Du väntar dig nästan att allt ska spridas på perrongen när ni stiger ner på Jönköpings sönderbombade perronger, men ett under sker: han klarar alltihop.
Du stiger ner bland groparna. Det är ljummet. Söndagskvällen vittnar om vårens ankomst.
På bankhuset brinner sex plusgrader i röd eldskrift.
(Mars 1983. Tänka sig: den som gör en resa har något att berätta. Men det land utposten korsade med sin lilla dotter - nu 30 år gammal - då, finns nog inte kvar därute nu. Det är inte bara rökkupéerna som fallit för historiens lie.)
(NuUtposten har f ö bytt ut ett eller två ord i denna drapa. Ett av dem är "vackert".)
måndag 4 juni 2012
Äntligen
Årets nobelpris utdelas postumt. Svenska Akademin meddelar att man beslutat utdela litteraturpriset till egyptiske poeten Ramses III.
Ramses avled redan innan han kunde nås av glädjebudet. I sitt pressmeddelande säger dock Akademin att man inte tycker tidsperspektivet är väsentligt.
"God litteratur står över tiden" kommenterar ledamöterna (som torde vara insatta).
Ramses III avled redan 642 före Kristus. Han skulle följaktligen ha fyllt 2626 år i år.
Dikten som han belönats för har funnits inskriberad i väggen i en gravkammare i Keops pyramid.
Den har sedan översatts till engelska av en brittisk forskare och sedan tolkats till svenska av Artur Lundkvist.
"Solen går ner över Nilen,
kjolen fladdrar från bilen"
lyder de mest ryktbara stroferna i denna nu Nobelpris-belönade dikt.
Tiden var mogen för Arabien, kommenterar Akademin valet. Efter England, Latinamerika och Polen/USA fanns det inget annat val än Afrika eller Asien, motiverar man.
Och tyvärr finns det ingen nutida författare från arabvärlden som översatts av någon akademiledamot.
Hur pengarna ska översändas, är ännu oklart. Men det ryktas att nästa avgående akademiledamot ska få i uppdrag att ta med dem till Ramses.
(Denna lilla taskspark av 16 oktober 1985 mot Akademin - som f ö detta år gav priset till Wole Soyinka, som väl inte gjort sig så oförtjänt av priset att han förtjänade att släpas i smutsen på detta vis - avslöjar att utposten ibland hade väl bråttom. Och att Wikipedia inte fanns då.
Enligt denna ständiga kunskapsbank dog Ramses III nämligen redan 1154, eller 1164, f Kr. En felmarginal drygt 500 år... Äntligen!)
Ramses avled redan innan han kunde nås av glädjebudet. I sitt pressmeddelande säger dock Akademin att man inte tycker tidsperspektivet är väsentligt.
"God litteratur står över tiden" kommenterar ledamöterna (som torde vara insatta).
Ramses III avled redan 642 före Kristus. Han skulle följaktligen ha fyllt 2626 år i år.
Dikten som han belönats för har funnits inskriberad i väggen i en gravkammare i Keops pyramid.
Den har sedan översatts till engelska av en brittisk forskare och sedan tolkats till svenska av Artur Lundkvist.
"Solen går ner över Nilen,
kjolen fladdrar från bilen"
lyder de mest ryktbara stroferna i denna nu Nobelpris-belönade dikt.
Tiden var mogen för Arabien, kommenterar Akademin valet. Efter England, Latinamerika och Polen/USA fanns det inget annat val än Afrika eller Asien, motiverar man.
Och tyvärr finns det ingen nutida författare från arabvärlden som översatts av någon akademiledamot.
Hur pengarna ska översändas, är ännu oklart. Men det ryktas att nästa avgående akademiledamot ska få i uppdrag att ta med dem till Ramses.
(Denna lilla taskspark av 16 oktober 1985 mot Akademin - som f ö detta år gav priset till Wole Soyinka, som väl inte gjort sig så oförtjänt av priset att han förtjänade att släpas i smutsen på detta vis - avslöjar att utposten ibland hade väl bråttom. Och att Wikipedia inte fanns då.
Enligt denna ständiga kunskapsbank dog Ramses III nämligen redan 1154, eller 1164, f Kr. En felmarginal drygt 500 år... Äntligen!)
Kamrat! Håll ut! (Surt, skrev utposten, om körsbären.)
"Kamrat! Håll ut! Socialismen ska befria oss alla till slut."
Så sjöng, klagande, den unge Jan Hammarlund på sin klassiska LP "När bandet slutar spela" från 1973.
När låten "Den överlevande kommunarden" nu återkommer på nya LPn "Tvärs över gårn" 1985 finns det ingen anledning att hålla ut längre.
Av allt att döma är hoppet om den befriande socialismen ute.
Hur ska man annars tolka att Jan bytt ut den hoppfulla (?) refrängen om socialismen mot omkväden om körsbärens tid. Samtidigt som han för säkerhets skull rensat ut gerillan i Kambodja ur texten, för det vet man ju hur Pol Pot bar sig åt. Nu är det Bolivia, Algeriet och Vietnam som får vara kvar som förebild, eftersom Jan föredrar att se det hela ur ett mera historiskt perspektiv. Annars tycker kanske några att Afghanistan kunde varit ett passande nutida val.
Så här sjunger den överlevande kommunarden i stället för att vänta på socialismen:
"I körsbärens tid, så sjöng vi en gång, men våren den gick och tiden är förbi, men vi sjunger om körsbärens tid."
Ja, är det inte precis vad vi gör allihop, bara drömmer om körsbärens tid, utan att försöka plocka de röda vinbär som kanske överlevt ända in i det kyliga 80-talet...
Kamrat, håll ut, säger vi. Utposten Uggleviken ska befria oss alla till slut.
(Spådde utposten 27 februari 1985. Och än sitter vi och väntar, befrielsen är inte ens nära, eller så kanske den kom utan att vi märkte det?
Det är ändå spännande att se hur tiden får perspektiven att förskjutas. På ett sätt från 1973 till 1985. På andra sätt från 1985 till 2012, och på ytterligare andra sätt om man jämför 73 och 12.
Afghanistan, förresten? Jo, detta skrevs ju när det landets folk tycktes kämpa för befrielse från den imperalistiska supermakten Sovjet! Om någon minns.)
(Jan Hammarlund stöter utposten på ibland när denne ringer eller skriver radioprogrammet Ring P1. Med ganska tänkvärda inlägg, bör kanske tilläggas. Men ändå. Times change. Kamrat, håll ut!)
Så sjöng, klagande, den unge Jan Hammarlund på sin klassiska LP "När bandet slutar spela" från 1973.
När låten "Den överlevande kommunarden" nu återkommer på nya LPn "Tvärs över gårn" 1985 finns det ingen anledning att hålla ut längre.
Av allt att döma är hoppet om den befriande socialismen ute.
Hur ska man annars tolka att Jan bytt ut den hoppfulla (?) refrängen om socialismen mot omkväden om körsbärens tid. Samtidigt som han för säkerhets skull rensat ut gerillan i Kambodja ur texten, för det vet man ju hur Pol Pot bar sig åt. Nu är det Bolivia, Algeriet och Vietnam som får vara kvar som förebild, eftersom Jan föredrar att se det hela ur ett mera historiskt perspektiv. Annars tycker kanske några att Afghanistan kunde varit ett passande nutida val.
Så här sjunger den överlevande kommunarden i stället för att vänta på socialismen:
"I körsbärens tid, så sjöng vi en gång, men våren den gick och tiden är förbi, men vi sjunger om körsbärens tid."
Ja, är det inte precis vad vi gör allihop, bara drömmer om körsbärens tid, utan att försöka plocka de röda vinbär som kanske överlevt ända in i det kyliga 80-talet...
Kamrat, håll ut, säger vi. Utposten Uggleviken ska befria oss alla till slut.
(Spådde utposten 27 februari 1985. Och än sitter vi och väntar, befrielsen är inte ens nära, eller så kanske den kom utan att vi märkte det?
Det är ändå spännande att se hur tiden får perspektiven att förskjutas. På ett sätt från 1973 till 1985. På andra sätt från 1985 till 2012, och på ytterligare andra sätt om man jämför 73 och 12.
Afghanistan, förresten? Jo, detta skrevs ju när det landets folk tycktes kämpa för befrielse från den imperalistiska supermakten Sovjet! Om någon minns.)
(Jan Hammarlund stöter utposten på ibland när denne ringer eller skriver radioprogrammet Ring P1. Med ganska tänkvärda inlägg, bör kanske tilläggas. Men ändå. Times change. Kamrat, håll ut!)
80-talets jämställdhet
Hur jämställt är det?
I familjen? I politiken?
Det är en fråga som många ställer i dessa dagar sedan färska rön visat att kvinnorna bara är 27 procent av kommunfullmäktige men å andra sidan gör 87 procent av hushållsarbetet.
Ett par som förefaller mycket jämställt åtminstone i politiken är makarna Per-Åke Wennström och Anna-Maria Claesson i Jönköping.
De samsas på platserna 13 och 14 på vpk:s fullmäktigelista i höst.
Vem som kommer först? Han förstås!
(Från 13 juni 1985. Om detta skulle man kunna kommentera så mycket att utposten blir alldeles trött vid tanken.
Somligt har förändrats, ibland till det bättre. Mycket är sig likt
Makarna Wennström/Claesson var lätta att tycka om, inte bara i politiken. /Vem var bäst där? Hon förstås. En lysande fullmäktigepolitiker, som tyvärr helt saknade makt./ Det gläder utposten när han googlar dem så här 27 år senare, och finner dem skrivna på samma adress, i den lilla orten Brandstorp.)
I familjen? I politiken?
Det är en fråga som många ställer i dessa dagar sedan färska rön visat att kvinnorna bara är 27 procent av kommunfullmäktige men å andra sidan gör 87 procent av hushållsarbetet.
Ett par som förefaller mycket jämställt åtminstone i politiken är makarna Per-Åke Wennström och Anna-Maria Claesson i Jönköping.
De samsas på platserna 13 och 14 på vpk:s fullmäktigelista i höst.
Vem som kommer först? Han förstås!
(Från 13 juni 1985. Om detta skulle man kunna kommentera så mycket att utposten blir alldeles trött vid tanken.
Somligt har förändrats, ibland till det bättre. Mycket är sig likt
Makarna Wennström/Claesson var lätta att tycka om, inte bara i politiken. /Vem var bäst där? Hon förstås. En lysande fullmäktigepolitiker, som tyvärr helt saknade makt./ Det gläder utposten när han googlar dem så här 27 år senare, och finner dem skrivna på samma adress, i den lilla orten Brandstorp.)
fredag 1 juni 2012
Farväl till firandet
Ett år är över. Aldrig mer kommer Jönköping att vara som det var.
När vi står där i folkmassan - om man kan kalla 650 personer för en folkmassa - inser vi att ingenting har hänt. Det rör oss inte i ryggen vad Torsten Welander säger. Vi känner oss inte som nya jönköpingsbor.
Men fyrverkeriet är snyggt.
*
Annars var det en fin helg. Lång åtminstone. Med en minimal insats av kompledighet så kunde utposten slå igen butiken hela perioden mellan jul och nyår, och lite till.
Själva julafton var grön och vacker. Det enda störande inslaget var en rödklädd skäggig person som störde friden med att pracka på familjemedlemmarna en massa skräp, inslaget i färgglada papper.
*
Värre blev det när vi skulle fira nyår. Lugnade av sparbankens försäkran att "vi har stängt men Minuten har öppet som vanligt" kom vi till sedelautomaten i Huskvarna, där vi möttes av beskedet "Sedlarna slut".
Lika illa var det tyvärr i utpostens plånbok.
Det blev till att fira nyår med en avslagen lättöl och en nyöppnad burk sardiner. Mera festliga nyår har man ju upplevt, men det var på gamle kungens tid.
Då hade ingen uppfunnit några hål i väggen.
*
Som den rättrådige medborgare utposten är infann han sig också med familj till ceremonin i Rådhusparken på nyårsdagens eftermiddag.
Torsten Welander höll ett föredömligt kort tal, Hakarps flickkör sjöng vackert och fyrverkeriet brände av 12.000 på ganska kort tid (det var ungefär som när utposten köpte julklappar).
Tyvärr insåg utposten alltså att det hela var ett skådespel utan egentligt innehåll. Den enda kommunala service vi är verkligt intresserade av - barnomsorg - är det nämligen si och så med.
*
Förra året hade länsteatern satsat på en stor jubelpremiär på nyåret: Kabaré Hjärtans Lust, som långsinta medborgare möjligen fortfarande kan erinra sig.
Mycket väsen för ingenting, kunde stycket också hetat.
I år blåser kallare vindar (inte minst i Rådhusparken). Denna gång bjöd teatern på en verklig lågprisvariant: Bernt Lindkvist som läste tre dikter.
De var också korta.
*
Nu när utposten gör ett avstamp i valåret 1985 är det i fast förvissning att kommunen har viktigare saker än oss att tänka på.
Kanske är vår nya slogan i egentligen:
Med borgarna för Jönköping i tiden.
(Jubileumsåret 1984 är äntligen över. Utposten wraps it up i denna kolumn från 3 januari 1985. Jubileumsbestyren har förstås resulterat i fler texter under året, varav några kan komma att dyka upp på denna webplats.
Påminner om att jubileumsstarten ett år tidigare gav en liknande spalt:
http://utpostuggleviken.blogspot.se/2012/03/grattis-jonkoping-700-ar.html)
(F ö: tänk att det fanns en tid då man var tvungen att ha kontanter i madrassen om man inte skulle riskera lättöl och sardiner till nyårsraketerna.)(Även om just den detaljen nu i efterhand känns aningen osann.)
När vi står där i folkmassan - om man kan kalla 650 personer för en folkmassa - inser vi att ingenting har hänt. Det rör oss inte i ryggen vad Torsten Welander säger. Vi känner oss inte som nya jönköpingsbor.
Men fyrverkeriet är snyggt.
*
Annars var det en fin helg. Lång åtminstone. Med en minimal insats av kompledighet så kunde utposten slå igen butiken hela perioden mellan jul och nyår, och lite till.
Själva julafton var grön och vacker. Det enda störande inslaget var en rödklädd skäggig person som störde friden med att pracka på familjemedlemmarna en massa skräp, inslaget i färgglada papper.
*
Värre blev det när vi skulle fira nyår. Lugnade av sparbankens försäkran att "vi har stängt men Minuten har öppet som vanligt" kom vi till sedelautomaten i Huskvarna, där vi möttes av beskedet "Sedlarna slut".
Lika illa var det tyvärr i utpostens plånbok.
Det blev till att fira nyår med en avslagen lättöl och en nyöppnad burk sardiner. Mera festliga nyår har man ju upplevt, men det var på gamle kungens tid.
Då hade ingen uppfunnit några hål i väggen.
*
Som den rättrådige medborgare utposten är infann han sig också med familj till ceremonin i Rådhusparken på nyårsdagens eftermiddag.
Torsten Welander höll ett föredömligt kort tal, Hakarps flickkör sjöng vackert och fyrverkeriet brände av 12.000 på ganska kort tid (det var ungefär som när utposten köpte julklappar).
Tyvärr insåg utposten alltså att det hela var ett skådespel utan egentligt innehåll. Den enda kommunala service vi är verkligt intresserade av - barnomsorg - är det nämligen si och så med.
*
Förra året hade länsteatern satsat på en stor jubelpremiär på nyåret: Kabaré Hjärtans Lust, som långsinta medborgare möjligen fortfarande kan erinra sig.
Mycket väsen för ingenting, kunde stycket också hetat.
I år blåser kallare vindar (inte minst i Rådhusparken). Denna gång bjöd teatern på en verklig lågprisvariant: Bernt Lindkvist som läste tre dikter.
De var också korta.
*
Nu när utposten gör ett avstamp i valåret 1985 är det i fast förvissning att kommunen har viktigare saker än oss att tänka på.
Kanske är vår nya slogan i egentligen:
Med borgarna för Jönköping i tiden.
(Jubileumsåret 1984 är äntligen över. Utposten wraps it up i denna kolumn från 3 januari 1985. Jubileumsbestyren har förstås resulterat i fler texter under året, varav några kan komma att dyka upp på denna webplats.
Påminner om att jubileumsstarten ett år tidigare gav en liknande spalt:
http://utpostuggleviken.blogspot.se/2012/03/grattis-jonkoping-700-ar.html)
(F ö: tänk att det fanns en tid då man var tvungen att ha kontanter i madrassen om man inte skulle riskera lättöl och sardiner till nyårsraketerna.)(Även om just den detaljen nu i efterhand känns aningen osann.)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)