En tågresa på 1980-talet

Du stiger på tåget en fredagseftermiddag. Det är ett evakueringståg men inte fullsatt. Skolorna har ju bara börjat till hälften.
 Du träffar en bekant - en kille i fullmäktige som just läser in senaste kommunstyrelsen inför torsdagens budgetdrabbning. Han suckar och tänker rösta emot alltihop.
 Tillsammans ser ni de olika koalitionerna som formerades i kommunstyrelsen, hur partierna sprack i fraktioner.
 - Men, säger han, fördelen med vårt parti är att när vi spricker är det alltid i två precis lika stora fraktioner.
*
Hallsberg på fredag. Regn och elände, förseningar och fullsatta salar. Din ettåriga dotter driver dig ut på långa promenader i regnet. Hon räds inte blötan.
 Hallsberg söndag. En vacker vårsol förgyller den döende dagern. Allt är ganska vackert. Ni går ett tag runt centrum, det tar inte lång tid. Polishuset, socialen och frikyrkan är byggda i svit och ser precis likadana ut. Här sker omsorgen på löpande band.
*
 På en del ställen har de systembolag, folkets hus, biografer. Andra inte. Kyrkor har de flesta, många fler än de behöver.
 Andra orter finns knappt. Några boningshus, en vägstump. Det viftar till och de är borta.
 Men en videobutik finns nästan alltid. Kulturen lever i detta land.
*
I rökkupén är det nästan tomt.
 Men papperskorgarna är fulla. Burkar, ölflaskor och spritbuteljer, alla tomma.
 Hos icke-rökarna inget sånt. Om det inte vore så fördomsfullt skulle man nästan tro att summan av lasterna ICKE är konstant - att de accelererar när de väl börjat.
*
På söndag kväll är västgötaslätten bländande vacker.
 Landet är så förunderligt hoptryckt denna kväll. Längst ner en smal remsa av jord som rusar bort mot fjärran. Över denna en stor, välvd och bländande vackert blå himmel. Solen gömmer sig bakom ett tunt moln och förvandlar det till en kokande skö av smält silver.
 Under tiden somnar ettåringen i dina armar. Medan Västergötland rusar förbi och himlen brinner har hon lagt handen tröstande över ditt ansikte.
 Allt känns i detta ögonblick genomskinligt.
*
När du närmar dig Jönköping så står en kille framför dig med en gitarr och sjutton andra kollin, påsar och väskor. Medan tåget bromsar in, försöker han få allting att få plats i sina två händer.
 Du väntar dig nästan att allt ska spridas på perrongen när ni stiger ner på Jönköpings sönderbombade perronger, men ett under sker: han klarar alltihop.
 Du stiger ner bland groparna. Det är ljummet. Söndagskvällen vittnar om vårens ankomst.
 På bankhuset brinner sex plusgrader i röd eldskrift.

(Mars 1983. Tänka sig: den som gör en resa har något att berätta. Men det land utposten korsade med sin lilla dotter - nu 30 år gammal - då, finns nog inte kvar därute nu. Det är inte bara rökkupéerna som fallit för historiens lie.)
(NuUtposten har f ö bytt ut ett eller två ord i denna drapa. Ett av dem är "vackert".)