Det är tur (för männen) att det finns kvinnor

(Den här texten skrev jag en gång i tiden på beställning från tidskriften Må Bra, men den blev aldrig publicerad.
 Inte - hoppas jag - för att den var dålig, möjligen var den inte rolig nog. Men framför allt för att jag i samma veva skrev en krönika till, som inte hade beställts, och dom tog den i stället.)

Att kvinnor är från Venus, kan bara den påstå som aldrig har besökt den extremt ogästvänliga planeten. Ingen normal kvinna skulle finna sig i att bo där, i varje fall inte utan ett ganska ambitiöst renoveringsprojekt.

De flesta av oss, som använder alldeles för mycket av vår vakna tid åt att förtala och generalisera eller skämta om det motsatta könet, vet att dom kommer från samma ställe vi själva. Kvinnorna är männens komplementmängd, och vice versa.

Jag tillbringade en viktig del av mitt liv i en värld med fyra kvinnor, mina tre döttrar (nu unga vuxna) och deras mamma. Det skulle vara en skriande överdrift att säga att jag hann lösa kvinnlighetens gåta då. Däremot lärde det mig att heja på det undertryckta könet och stödja kvinnors kamp för en rättvis andel av makt, inflytande och arbete (utom när denna kamp riktade sig mot mig personligen, förstås).

Min slutsats från den tiden är att kvinnor är så pass olika – även när dom är systrar – att det är orimligt att generalisera om kvinnokönet, eller för den delen om män, hur roligt det än är.

Däremot är det förstås så att det finns olikheter. Vissa gemensamma nämnare, som man inte kan låta bli att upptäcka,/ofta när det redan är försent).

Till exempel är min egen erfarenhet att en typisk kvinnlig egenhet är att samla småmynt i plånböcker och handväskor. Ni vet: betala med sedel, få småmynt tillbaka, med tiden blir de förvånande många... (Detta fenomen har dock betalkorten motverkat.)

En annan spaning som jag verkligen tror på är att det är kvinnorna som är familjernas bokhållare och materialförvaltare – det 'är dom som ser till att barnen har rätt persedlar med sig till dagis och att alla släktingar får rätt julklapp.

Och när jag läste i en bok om mäns och kvinnors sätt att uttrycka sig, om kvinnan som frågar ”Vill du inte ha en kopp kaffe?” i Hamburg och mannen som inte förstår att hon egentligen själv ville ha kaffe förrän i Hannover, upplevde jag ett distinkt deja vu. Den resan har jag varit på, den mannen har jag varit, och är kanske fortfarande.

Min egen erfarenhet är också den att det är mest kvinnor som i hetsiga diskussioner med motsatta könet tar till argumentet ”Men det känns så!”. (Och det är då mitt kön gör det oförlåtliga misstaget att försöka bevisar att det inte är så.)

De senaste åren har jag jobbat mycket på två tydligt kvinnodominerade arbetsplatser, Studio Ett i P1 och på Sveriges Radio i Malmö. Båda arbetsplatserna är fulla av begåvade kvinnor i olika åldrar. Somliga extremt seriösa och professionella, andra mera lättsamma och humoristiska. Somliga gnälliga, andra glada, de flesta inriktade på att göra bra radioprogram, som ger lyssnarna underhållning och nya kunskaper och gör dem själva nöjda.

Mycket olika, alltså. Men finns det ändå gemensamma kvinnliga särdrag, sådana som deras manliga kollegor inte uppvisar?

Jag tror det.

Självkritik till exempel: män har lika lite av den varan som kvinnor har för mycket. Män är nöjda med sig själva, kvinnor är beredda att låta sig jagas ända in i väggen.

Min erfarenhet är att yrkeskvinnor har minst lika mycket kreativitet som män. Skillnaden är att en man med en bra idé oftast kastar sig över förverkligandet så snart som möjligt och gärna väljer bort andra plikter som känns mindre viktiga. Medan hans kvinnliga kollega plikttroget utför alla sysslor som hon är (eller känner sig) ålagd, innan hon försöker hinna med det lustfyllda nyskapandet.

Inte sällan för att sedan skynda hem och göra samma sak i hemmet.

Kvinnor vill ju ofta visa att dom kan, minst lika bra som män. Och det kan dom. Men inte till priset att någon – man eller kvinna – kan säga att hon samtidigt misskötte en annan syssla.

Det är det som jag kallar jäntelagen. Och jag vet att jag generaliserar. Men jag vet mer än en duktig kvinna som gått in i väggen därför att dom accepterat övermäktiga och ibland outtalade krav på ett sätt som få män skulle gjort.

Det är tur att det finns kvinnor. Det är dom som bär upp många arbetsplatser och de flesta hem.

Det är tur för männen också, för då slipper vi fundera på om vi tagit vår del av ansvaret och utfört vår del av det tråkiga pliktarbetet, hemma och på jobbet.

Trädgårdsarbetets hemlighet

Utposten har inte så mycket kontakt med sina grannar.
 Vi nickar vänligt mot varann över staketet ibland. men mer än några ord om väder och vind blir det sällan.
 Det finns dock två oslagbara sätt att få kontakt.
 Båda har med trädgårdsarbete att göra.
 Det första: Klipp häcken! Detta vidriga herkulesarbete lockar alltid fram det goda hos varje förbipaserande, som alltid kommer med någon vänlig hälsning eller startar ett kort samtal.
 Det andra sättet är dock ännu bättre: Börja beskära äppelträden!
 Det finns ingen jönköpingsbo i världen som kan motstå ett santal om trädsbeskärning. Äppelträdens utseende är en fråga mer brännande än själva världsfreden.
 - Klipp här, uppmenar en.
 - Klipp där, menar en annan.
 - Våra träd är också svåra, anförtror en tredje.
 - Jag gick en kurs häromåret. Där fick jag veta att man alltid måste göra så, säger en fjärde.
 Och tvärs över gatan har grannen bullat upp. En professionell expert klättrar där halsbrytande och gör den ena beskärningen djärvare än den andra.
 Då avbryter vi tvärt äventyren i höjden.

--------------
Publicerat 28 mars 1984, snart 29 år sedan. Men annars har inte mycket hänt i kommunikationen oss människor emellan, kan man tro.
 Utposten som numera bor långt från Huskvarna har inte mycket mer kontakt med grannarna än då, och inte ens en häck och inte mycket till äppelträd.
 Däremot ett långt trästaket, som han målar på evinnerligen. Tänk, det funkar faktiskt också, som en inbjudan till konversation.

Gustafssons Amerika

Författaren och filosofen Lars Gustafsson är inte främmande för att bli inblandad i den politiska debatten i Sverige. Även om han numera till stor del är verksam i Texas, USA.
 Att han då skylls för att vara reaktionär tycker han är orättvist. Han är ju liberal, bevars.
 Utposten häpnade dock när han nyligen läste en lång artikel med den vittbereste herr Gustafsson i Dagens Nyheter. Som ansåg sig ha upptäckt en helt ny och positiv anda just i Texas, USA.
 - I USA väljer ungdomarna på om de ska bli direktörer eller advokater. I Europa vet de inte ens om de ska få jobb, framhöll han med emfas.
 Utposten undrar då vilken amerikansk ungdom det är Gustafsson beblandar sig med. Inte är det den amerikanska ungdom som tidningen Vi träffat i sin lysande nu pågående serie om bland annat skolan och sjukvården i USA.
 Det är ju väl känt att det finns amerikanska storstäder där upp till 80 procent av de svarta ungdomarna saknar möjlighet att få jobb.
 Men de är kanske inga riktiga amerikaner.

Fotnot: En amerikansk ungdom som passar in på beskrivningen är dock Gustafssons nya fru: en flicka vid namn Alexandra, 25, som just övergett filosofin för att bli jurist.
 Direktörsbanan var tydligen inte lika lockande.
------
Lars Gustafsson, ja, tänk; still going strong. Nu kan man se honom i SvTs Fråga Kultureliten!

Ett kort tag var han idol i vänstern när han skrev de fem böckerna i serien Sprickorna i muren (lysande), eller en brevroman tillsammans med Jan Myrdal. Men det var då det.

 Och visst undrar man: hur slutade äktenskapet med den 20 år yngre Alexandra? Lyckligt? Nja, det slutade (fast först efter två barn). Numera lever Herr G i sitt tredje äktenskap.

Viktig fotnot 2019: Herr G lever inte längre, Han gick bort 2 april 2016, hyllad av dom flesta. (Kanske även fruarna.) Vem är utposten att sjunga falskt i kören?

Ursäkt Uggleviken

Utposten ber om ursäkt.
Vi har på sistone inte riktigt haft makterna med oss. Bland annat har denna spalt ett antal gånger råkat ut för det i pressen ack så vanliga "slång från slutet-syndromet".
 Om ni tyckt att en del utposter varit poänglösa, så är det helt riktigt. Det beror på att poängen inte kommit med utan hamnat i någon papperskorg någonstans.
 Dessutom har resten av kultursidan råkat ut för en del mystiska ombrytningsfel.. Det tycks ha varit den legendariske "Ombrytnings-Nisse" som varit i farten.
 Att vi idag gör ett andra försök att recensera en bok av Sven Lindkvist beror sålunda på ambitionen att få med hela, inte halva, recensionen.
 Så kan det naturligtvis gå när det är bråttom. Men tråkigt är det.
 Och om ni inte fått läsa den här biten, så vet ni att det bara är Nisse som varit i farten igen.
---------
Ombrytning? Jo, sånt pysslade tidningarna med, förr i tiden. Dom som gjorde sig skyldiga till ombrytningsfel - finns sådana nuförtiden? säkert! - var typograferna, ombrytarna. Inte sällan berodde det förstås på att journalisterna/redigerarna räknat fel eller var lite för optimistiska om hur mycket text som egentligen gick att tränga in på en sida.
 Denna notis innebär ju förstås också, att alla de republicerade inlägg som du kan läsa i denna blogg även de kan sakna sin svans, alltså poängen.
 (Det känns ju ganska bra att kunna skylla på det. En för länge sedan bortglömd grafiker på 1980-talet som syndabock.)

I Guillous spår

Ni har kanske läst om Charlie Nordblom, kommunisten som skrev boken om Sovjets spionage.
 Många har hånat honom för att den forne journalisten på Gnistan nu jobbar på Lektyr och ger ut böcker på storfinansens Timbro.
 Utposten tror sig veta anledningen.
 Nordblom vill naturligtvis gå i fotspåren på den nu helgonförklarade Jan Guillou. Han började ju sin karriär som journalist på Fib-Aktuellt, som alla vet som läst Guillous lustiga bok "Det stora avslöjandet".
 Lektyr eller Fib-Aktuellt, det kan väl kvitta. Kommunist som kommunist, det går väl på ett ut.
 PS. För övrigt publicerar tidningen Gnistan i sitt senaste nummer den mycket läsvärda listan på alla andra, som liksom Nordblom tagit steget från kampen på den lilla tidningen till välfärden på den stora.

Fotnot:
Lektyr är en svensk herrtidning med pornografiskt innehåll, enligt Wikipedia, startades 1923, finns fortfarande (kan det vara sant?)
FIB aktuellt var en svensk reportagetidning, vid starten 1963 utgiven en gång i veckan, som med tiden utvecklades till att bli en herrtidning med allt mer pornografiska inslag.
Charlie Nordblom tycks numera vara kommunikatör på Volvo-
Och Jan Guillou, ja, han är minst lika Guillou nu som då, 1984 (då detta skrevs) hade han ännu inte blivit rik och allsmäktig genom romanerna om Hamilton och Arn och alla andra.
 Och bland dem som tog snabbspåret från Gnistan till miljonerna märks fortfarande Robert Aschberg, lika kaxig som någonsin, tycks det.
 Och... jo, kanske kan jag nu, sådär 1.000 år efteråt avslöja: jag har varit med i SKP. Sort of. Jag tror aldrig det kom till partiets kännedom. Men jag minns en mörk kväll på Nygatan i Eksjö, då jag och två andra efter mycket vedermöda bildade Eksjös SKP-avdelning. Det var avdelningens första och sista möte.

"Jag brukar inte räkna huvuden"

Vi har genomgått en typ av social-fysiologisk-social test. Det ger svar på vad man passar för inom arbetslivet. Men frågeformuläret var lite knepigt. Så här svarade vi på en del av frågorna:
 Är det problematiskt för dig att hålla upp med tobaksrökning 7-8 timmar i sträck?
 Svar: Nehejdå. Jag håller alltid upp med tobaksrökningen åtta timmar per dygn - när jag sover.
 Är ni rädd för åskan?
 Svar: Nej. Personligen är jag mest rädd för blixten.
 Har ni lätt för huvudräkning?
 Svar: En svår fråga.Jag brukar inte räkna huvuden utan oftast tal och ibland får när jag har svårt att sova.
 Har ni sömnproblem?
 Svar: Nej, inte förut. Men sedan jag fick det här frågeformuläret försökte jag räkna huvuden en kväll. De mest hiskliga skallar med stora tandlösa grin och då kunde jag inte sova.

En liten grimas från 5 oktober 1984. Forskningen verkar ha gått framåt sedan dess. Vissa tecken tyder på att denna inlaga inte är skriven av undertecknad (som utan större problem avstått från tobaksrökning i sex decennier.)

Svenskarnas kändisar och veckopressen

Har Sverige möjligen den veckopress landet förtjänar?
 Och har vi dessutom de kändisar veckopressen förtjänar?
 Den frågan ställde sig nyligen utposten efter att ha beskådat det hysteriska häxprocess-programmet "Ärligt talat".
 Ni såg det kanske: I mitten två kvinnliga veckotidningschefer. Gamarnas gamar.
 Runt dem deras oskyldiga offer: En samling glittrande kändisar, omplåstrade och förbundna efter veckopressens knivhugg, nu ropande efter hämnd.
 Roterande parterna emellan: Jan Bergqvist, program- och hejaklacksledare, inkvisitionens lillebror.
 Alltihopa var så hysteriskt, tyckte utposten.
 Som absolut inte älskar veckopressen. Deras löpsedlar är den verkliga karikatyren på journalistik. Deras "klipp-intervjuer" är själva motsatsen till det som kallas pressetik.
 Ändå finns det någonstans i det hela en kärna: något som alla journalister gör. Nämligen att i vissa lägen bortse från den som artikeln handlar om, det är inte i hans eller hennes intresse man skriver, utan i tidningens.Man vill helt enkelt avslöja en bra nyhet, eller vinkla till en situation för att uppnå en dramatisk effekt.
 Detta behöver inte i alla lägen vara fel.
 Och det är klart: när man får se en samling kändisar - som sannerligen inte bara lidit skada i kändispressen - hysteriskt ropa efter redaktörernas blod. Då är risken förstås den att man någonstans börjar känna en svag sympati för Ebba Samuelsson och Lisa Winnerlid, där de sitter oberörda och kalla mitt i denna känslo-orkan.
 Och det var naturligtvis inte alls meningen.

11 oktober 1984 kom denna spaning, framprovocerad av tv-programmet "Ärligt talat" som SvT sände 1984-85, det leddes alltså av regissören, dramatikern och skådespelaren Bergqvist, som gick bort 1993, bara 51 år gammal.
 Programmet kändes då modernt och provokativt. När man nu, i näthatets och det obegränsade publicerandets epok, läser om reflektionerna ovan, är det lätt att tänka att mycket ändå är sig likt.