Ytterligheter från Jönköping

Utpost Uggleviken var en ytterspalt i dagstidningen Smålands Folkblad (som gavs ut i Jönköping) på 1980-talet. Som alla ytterspalter tillät den sig att vara extremistisk, oförskämd, ibland aningen lögnaktig men alltid fullkomligt opålitlig. Andra gånger innehöll den bara små berättelser ur livet.
På denna blogg kommer en del gamla kolumner att publiceras, samt en del nyskrivet i samma anda.

onsdag 15 december 2021

Min barndom (i korthet)

 "När jag var elva blev jag sportfanatiker, kommer jag att avslöja i Obs i morgon tisdag" skrev jag på FB i december 2014. Och:

"Faktum är, inser jag nu, att det inte bara var idrotten och dess tabeller utan också popen och dess listor som jag då föll för. Alltså det som definierade mitt liv tills jag vid 17 också upptäckte politiken."

När jag upptäckte journalistiken? Tja, när jag vid 18 började på journalisthögskolan, eller i sanningens namn något senare.
Vad jag gjorde innan 11? Jo du, lekte samt läste Grimbergs Svenska folkets öden och äventyr (10 band) och Grimbergs Världshistoria (25 band) samt en del skönlitteratur som Hjortfot, Ture Sventon, Fältskärns äventyr, Hornblower, Mumintrollen och Kalle Anka.
Barndomen är kortare nu.

torsdag 18 november 2021

"Oppositional defiant disorder"/Det här med att vara Odd

Föga anar den lille till vänster det öde som hans mamma (förmodligen var även pappan inblandad, precis innan han tog sitt avsked från familjen och skyndade till nästa): att få gå genom livet med förnamnet Odd, som klasskamrater tycker är ett bra skäl att retas, speciellt när de lärt sig engelska.

Det här låter kanske konstigt, men det är faktiskt sant: Under ett långt liv har jag aldrig nånsin träffat en person med samma förnamn som jag. Jag vet att det under en period fanns en tekniker på SR Örebro som hette Odd, men honom mötte jag aldrig. Och i Värmland fanns det en Odd Clausen till, men våra vägar har heller aldrig korsats.

 Än i alla fall.

 Men plötsligt händer det. I alla fall nästan.

Först en liten bakgrund: det är lite oklart varför jag fick det namn jag nu bär, och numera med viss stolthet. Min mamma och pappa ansåg i alla fall att deras pojkar inte skulle heta som alla andra, utan inspirerades uppenbarligen av pappas allnordiska bakgrund, svensk, men född i Norge och med en dansk far.

 Följaktligen fick min storebror heta Jens (danskt) och jag Odd (norskt). Det tog några år innan jag förstod att jag bar på en tickande bomb, och att andra skulle tycka att det där namnet var aningen löjeväckande och precis rätt för en udda fågel som jag.

När jag var lärare till utländska studenter i Jönköping och undervisade på engelska, så utsatte jag dem för den här listan, hämtad från Wikipedia.

Odd means unpaired, occasional, strange or unusual, or a person who is viewed as eccentric.

Odd may also refer to:

In mathematics, the term is used in several senses related to even:

Ships

Other uses:

ODD as an acronym or as an abbreviation may refer to:

 Vad betyder då Odd, på riktigt? Jo, som alla vet som läst i historia om vikingen Orvar Odd och hans äventyr, betyder hans namn "Pilspets" och mitt bara "Spets" eller "Udd". Så när jag möter engelskspråkiga som tror att det betyder något annat, förklarar jag att jag bär "an ancient Nordic name" som betyder "something sharp". 

Jag har med andra ord lärt mig att ta tjuren vid hornen. För det var inte bara det att Odd var ett ovanligt namn som kunde rimmas med en massa andra ord, det visade sig också att jag inte heller var modell 1A, så en del klass"kamrater" tyckte att jag förtjänade att bli retad och (ibland) mobbad (light).

 Det visade sig ju med tiden att Odd inte var det enklaste namnet att ha i engelskspråkiga länder. Många tror att det betyder "konstig", men det gör det ju inte, utan "udda" och det senare är ju att föredra. 

 Att vara udda behöver inte vara fel.

"There is a war between the odd and the even" som Leonard Cohen sjunger i "There is a war", på den tiden jag hade en flickvän som hette Eva, förvanskade vi det till "a war between the Odd and the Eva".

 Men som sagt, retad blir man, och får också kämpa sig igenom en del tröttsamma dialoger utomlands.

- What´s your name?

- Well... It´s Odd.

- Oh, interesting. But what is your name?

- It´s Odd.

- Yes, I understood... But what is it? Your name? What are you called?

Så kan man hålla på. Men när jag tagit mig igenom barn- och ungdomen med bevarad självkänsla, det som inte dödar dig gör dig ju starkare, typ, så hittade jag allt fler fördelar med det namn mina föräldrar valt åt mig.

 Jag har ju ett förnamn till. Peter. Och jag kunde ju ha kallat mig det i stället om jag inte stod ut.

Woody Guthrie döpte sin son till Arlo. Men för säkerhets skull också till Davy. Det förstnämnda om han tänkte bli artist, det sistnämnda om han inte vill sticka ut lika mycket.

Med tiden blev jag också artist, sort of. Och fann att det fanns fördelar med att ha ett namn som folk (typ) kom ihåg, och som inte delades av massor av andra människor. Faktum är att jag verkar vara ensam om att heta Odd Clausen numera, han i Värmland tycks ha bytt namn eller lämnat landet (eller jordelivet), däremot finns en Odd Klausen (89) i Norrköping, han fyller 90 år den 31 maj 2022, grattis! Norrmannen Odd Erling Clausen (1952-2015) har också checkat ut.

SCB berättar att 1.396 män i Sverige har förnamnet Odd, och två kvinnor, 57 heter Odd i efternamn. 725 män har det som tilltalsnamn, alltså jag och 724 till. I Norge fanns det 18.188 personer som hette Odd i förnamn i fjol, heja Norge! 

Lite chockerad blev jag när Blondinbella plötsligt skrev på sociala medier för några år sedan att "Jag och Odd har separerat", det kom som en blixt från klar himmel, för jag visste inte ens att vi var ihop. Kändaste Odd i övrigt var nog socialdemokraten Odd Engström (1941-1998), faktiskt en udda politiker, som satt i regeringen 1988-1991.

 Under mitt långa liv har jag då och då mött människor som hävdat att de tänkt döpa sina söner till Odd, men att det ändå till sist inte blev så. En replikväxling från 1969 antyder att det inte är så lätt:

- Ska vi inte döpa honom till Odd?

- Varför då? Efter fadern, menar du?

(Fadern hette Bertil, och jag var helt oskyldig, än så länge; inte förrän tre år senare hände det saker, så den misstänksamme maken var inte helt fel ute.)

 Men plötsligt händer det! När jag skulle hämta ut en beställning i systembutiken i Åhus, säger expediten:

 - Heter du Odd? Det heter min son också!

- Oj, säger jag. Det är första gången jag möter någon som säger det. Hur gammal är han?

- Fem.

- Så roligt! Du kan säga till honom att det inte alltid är roligt att heta Odd, men om man bara står ut så vinner det i längden.

Och häromdan, när lokaltidningen hade bilder på ett 150-tal lokala ungdomslag i fotboll, säger min sambo:

- Kolla, här är en som heter Odd!

- Ja, det måste vara han som jag hört talas om.

Och vid mitt senaste besök på systemet råkade jag åter träffa Odds mamma.

- Det är du som har en son som heter Odd, va?

- Ja.

- Jag heter också Odd.

- Ja, jag vet.

- Hur går det för honom?

- Han har börjat i förskoleklassen nu.

- Och spelar fotboll! Min sambo såg honom i tidningen.

- Ja, han är en rolig liten figur.

Så skönt, tänker jag. Om man ska försöka ta sig fram genom livet med förnamnet Odd, så är det en väldigt stor fördel att ha humor.


Där är han: lille Odd i Åhus, 6 år. Jag önskar honom all lycka. Och försäkrar: jag är inte hans pappa. 


PS, man kan hitta på ganska kul citat genom att byta ut ett enda ord, som t ex:
"That´s the way Odd planned it, that´s the way Odd wants it to be"
"I think now the bottom is Odd"

tisdag 9 november 2021

Winter is coming

Jag kom att tänka på Game of Thrones. Om du minns den tv-serien.

När den kom till sin upplösning, var det många - kanske jag också - som var arga eller besvikna över vad man upplevde som ett svek från seriens upphovsmän. Efter att ha omsorgsfullt byggt berättelsen och dess många starka karaktärer, så att man tyckte sig känna både onda och goda, var det som om en galen häcksax gick amok i de sista avsnitten och till synes slumpvis tog livet av personer som man älskade, hatade eller älskade att hata. Vem som (typ) till sist vann Järntronen är det nätt och jämnt att man minns.

Fast, när jag promenerar genom Stockholm i novemberregnet och vet att kallare vindar blåser från norr och att det kommer att vara -6 på måndag morgon, så minns jag en fras från första avsnittet av GoT.
Nämligen "Winter is coming".
Kanske den bästa fras på tre ord jag kan komma på (möjligen tillsammans med "Jag älskar dig"). Inte som ett uttryck för att "hurra, snart kan vi åka skidor!" utan på ett mera gammaltestamentligt sätt.Kan användas i nästan alla sammanhang där utvecklingen är hotfull och till synes omöjlig att vända.
Det som är på väg i GoT är nämligen en fimbulvinter som kommer att hålla hela världen i ett järngrepp i åratal, en obeveklig och till synes oändlig säsong av snö och kyla, som kommer att göra normalt liv omöjligt och obönhörligt sålla agnarna från vetet.
Detta, som kunnat vara bärande för hela sagan, har tv-serien bara slagit bort och ryckt på axlarna åt. Vad är ett hotfullt, stilla snöfall och sjunkande temperaturer mot det härliga ljudet av huvuden som faller och drakar som sprutar eld?
Kanske, men kanske inte, kommer den skrivna sagan, den som fortfarande är långt ifrån färdigskriven, att rätta till detta. Om nu författaren GRRM någonsin lämnar de avslutande volymerna till trycket. (Han är 73 år.)
Deras titlar. "Winds of winter" och "Dreams of spring", antyder i alla fall att George RR Martin själv förstått att det är "Winter is coming" som är den röda tråden i hans saga.

 (Det här skrev jag 9 november 2019. (GRRMs ålder är uppdaterad.) Känns fortfarande aktuellt.)

torsdag 16 september 2021

Oväntad incident pga regn (1)


Spännande quiz: Vem av alla dessa respektingivande herrar är jag? (Svar längst ned.)

Obs! Du som letar efter regnincidenten: den kommer efter en stund.

 Hösten 1972 jobbade jag på Tidningen Trollhättan, också känd som TT/LEP, dvs tre-fyra dagar i veckan, eftersom den bara kom ut måndag-onsdag-fredag-lördag och ledningen tyckte att jag inte behövdes dagarna då det inte skulle komma ut en tidning nästa morgon.

 En höstvecka, troligen i början av november, hade jag i mitt hem i Göteborg besök av min kusin T., kumpan och nästan-bror, och när helgen närmade sig fick vi för oss att vi ville åka till Asby, hem till min kompis Lasse, eftersom det skulle bli fest i trakten på lördag kväll, och vi ville gå.

  Döm om vår upprörda förvåning, när min morfar inte ville låna ut sin folkvagn, som jag nästan haft som min egen sedan något år tillbaka, min morbror Bengts fru Karin "hade nämligen behov av den".

 I en rebellisk känsla vandrade vi ner till en bilfirma på Mölndalsvägen där jag köpte en begagnad Saab 96 för 1.900 kronor. Dess jungfrufärd gick till Ydre i det lilla hörnet mellan Småland och Östergötland (där jag skulle bosätta mig fyra år senare, om detta var jag lyckligt ovetande vid tillfället).

 Festen skulle ske på herrgården Tunarp, i uppförsbacken där Småland upphör men Östergötland ännu inte riktigt börjat, där en av Lasses och hans systers bekantskaper Pelle Ydrén bodde. Det blev en rörig tillställning, vi var alla runt 20 år gamla, själv satt jag större delen av festen i trappan och konverserade en tös från Eksjö (som jag aldrig såg igen, vad jag vet i alla fall), medan Lasse sjöng "Here we are in the years" och höll hov i köket och (min) kusin T. vimsade runt i ladugårdens mörker med (Lasses) syster T. Bland annat säger myten att T. (kusinen) blev sparkad på smalbenet av en ko.

 Nästa dag, söndag eftermiddag-kväll, körde vi hemåt mot Göteborg igen, i nämnda Saab, jag, T. och T., de senare två (typ) in a relationship.

T (kusinen).
Lasse (alltid på topp).

T (systern).

 På väg ut ur Jönköping plockar vi upp en liftare, en kille som nog knarkat lite för mycket men tillbringat natten hemma hos en kristen familj i Norrahammar och blivit omvänd. Någon mil senare bryter ett skyfall ut, och bilen får allt större problem att ta sig upp för de många backarna, till sist blir vi stående.

 Ingen vet varken ut eller in. Vi är inte precis mekaniker, någon av oss. Fast liftaren vet ett knep, visar det sig. Han brister ut i högljudd bön. Och... Halleluja! Efter en liten stund återvänder bilen från de döda, och färden mot Göteborg återupptas.

 Den nyfrälste liftande f d narkomanen anser att detta bevisar att hans lycka är gjord. Han förklarar att hädanefter ska han och T. (systern) vara ihop, en idé som varken hon eller T (kusinen) är överförtjusta över.

 Under resten av resan funderar vi ut en plan (oklart hur vi kommunicerade den), i korthet: T. (systern) kan faktiskt inte vara ihop med liftaren eftersom hon redan är en fast relation med en annan T. (Lasses journalistkompis Tommy Öberg), uppger vi, och denne uppenbarar sig också när vi kommer fram, ganska stor och respektingivande, och tar hand om T (systern), medan jag transporterar T. (kusinen) till Göteborg C, där han tar tåget hem till Stockholm, ganska omtumlad efter det senaste dygnets motsägelsefulla händelser.

 Liftaren då, han som hade tumme med Gud, i alla fall en kort stund? Jo, han fick följa mig hem och sova på min soffa, nästa morgon lämpade jag av honom utanför arbetsförmedlingen.

 Och tog en välförtjänt ledig dag. TT/LEP skulle ju inte komma ut nästa dag.

Det här är jag, modell 1972. Bilden tagen den lyckliga kväll då TT/LEP, och följaktligen också tvillingtidningen ELA, för första gången gjordes i ny teknik, dock inte offset utan mellansteget direktlito, som möjliggjorde att man använde den gamla tryckpressen.

Oönskad incident pga regn (2)



I natt väcktes Jenny, som tagit sin tillflykt till Jonatans rum, av ett droppande ljud. Inte riktigt vad man drömmer om under en riktigt regnig natt. Det visade sig att ostanvinden pressat upp det runda fönstret på vinden och att regnet sedan på grund av vindriktningen läckt in undertill och sedan hittat en väg ner genom mellantaket.

Nå, inte kul, men inget som inte kan åtgärdas av en bunt papperstidningar intryckta intill det otäta fönstret.

Inspirerad av detta uppmanade hon lyssnarna att dela med sig av sina regnhistorier, när regn orsakat oväntade/oönskade händelser.
Här är min regnhistoria från 1970.
I början av juli 1970 for jag och en massa släktingar till Maasholm i Nordtyskland för att fira min morfars 80-årsdag. Släktingarna var så många att vi delades upp i flera heat.
Jag var med i Heat 1, som inleddes med att vi tillsammans for Göteborg-Kiel med färja, och när vi landat i Tyskland vid 21-tiden fortsatte resan med fordon de sista milen, en resa på en knapp timme.
De andra for i bilar, men mitt fordon var min orange Vespa, a k a Röde Rudi. När jag kommit ungefär halvvägs avbröts min resa av ett skyfall, så kraftigt att fukten letade sig upp under vespan och läckte in genom den spruckna kåpan till tändstiftet.
Så helt plötsligt upphörde motorn att fungera, och jag stod där i mörkret och regnet med min obrukbara Vespa, någonstans på den tyska landsbygden.
Efter någon timme insåg jag att ingen förmodligen skulle komma till min räddning, så jag rullade in mitt fordon under en bro och lade mig att sova.
Någon gång vid 4-tiden vaknade jag, insåg att det inte regnade längre, fick igång min vespa och for vidare till Maasholm. Där lyckades jag efter en del misslyckade försök väcka min moster, som kom ner och släppte in mig i hotellet och i mitt rum.
Kanske lite skamsen att ingen hade saknat mig, men alla hade vid ankomsten haft fullt upp med att ledsaga sina egna familjer till sängs.
Och jag klarade mig ju. Faktum var att jag under min just avslutade 40 dagar långa liftarresa runt Storbritannien varit med om betydligt värre strapatser.
(...och att samma sak hände igen, när jag i mitten av augusti skulle köra Vespa till min JH-praktik i Trelleborg. Då kom jag bara till Kållered. Fast det hände mitt på dagen.)

 

lördag 6 mars 2021

En annan knivman på höglandet, en annan polis och en annan tid

 En berättelse om en annan knivman på Höglandet och en annan tid. Den utspelade sig på 1900-talet.
Då ringde polisen i Nässjö till Radio Jönköping och uppmanade oss att varna allmänheten i Nässjö för en man med kniv som uppgavs befinna sig på Åhléns.
- Är ni på plats, undrade vi.
- Nej, vi har ingen möjlighet att åka dit just nu, det är därför vi vill att ni varnar allmänheten, blev det oväntade svaret.

Nu var denna knivman mindre farlig. Han attackerade ingen och det är osäkert om han någonsin greps, för... ja, polisen valde ju att inte rycka ut.
Varför inte, undrar ni. Och det undrade jag också. Någon timme senare var jag på plats i Nässjös polishus och intervjuade en av poliserna där.
Och det visade sig att det fanns gott om poliser där, men de flesta av dem hade tjänster som innebar att dom inte kunde/ville/behövde patrullera. I Nässjö fanns just då bara två poliser som hade kompetens för att rycka ut, och eftersom den ene av dessa - av oklar anledning - inte fanns tillgänglig, kunde inte heller den andre rycka ut.
Vad gör man då? Jo, ringer lokalradion och ber dem varna allmänheten, att just nu får ni nässjöbor skydda er själva mot knivmannen på varuhuset, vi kan inte komma.

Ja, det var en annan tid. Jag skrev ju att det var på 1900-talet. I onsdags i Vetlanda var polisen m y c k e t snabbare.