Yttrandefrihetens gräns

Yttrandefriheten är inte utan gräns. Inte ens för en fristående krönikör i en uppkäftig vänsterblaska i Smålands Jerusalem.
Man får skriva att socialdemokraternas sätt att utse partiledare för tankarna till sekretessen i sovjetiska politbyrån eller katolikernas påveval. Det applåderas inte (av alla), men det publicerades.
 Men att kalla förstamajfirandet för en anakronism, det får man inte. Speciellt inte i ett förstamajnummer, som sprids i alla hushåll.
 Inte ens om man inlett krönikan med att säga att det som man inte kan skämta om, inte är värt att tas på allvar.
 (Anakronism = otidsenligt, att höra till en annan tid.)

 Så här stód det i manuset:

"FÖRSTA MAJ
... är arbetarrörelsens egen heliga ko och blinda fläck. En socialdemokrat är bara religiös en dag om året, men då attan! Att man inte ostraffat skämtar om eller i raljant ton beskriver denna anakronism fick en kollega en gång erfara.

Så därför gör jag inte det. Eller så gjorde jag det nu."

I tidningen blev det:
"

FÖRSTA MAJ
... är arbetarrörelsens egen heliga ko och blinda fläck. En socialdemokrat är bara religiös en dag om året, men då attan! Att man inte ostraffat skämtar om eller i raljant ton beskriver detta fick en kollega en gång erfara.

Så därför gör jag inte det. Eller så gjorde jag det nu."

Nästan ordagrant. Fast bara nästan.

Mediastriden i Bönköping

Den expansiva centralorten Bönköping skakades av mediastrid som inte lämnade någon oberörd. I stormens öga Radio Bönköpings frispråkiga morgonpratare Linda Johanner, som upprört åtskilliga av stadens många fromma tanter långt innan hon till på köpet blev befordrad till att även programleda det (i alla fall dittills) så älskade kvällspratprogrammet Svammelvagnen.
 Halva staden tyckte att måttet nu var rågat: skulle det inte finnas någon fristad vid radioapparaten längre, flickungens irriterande stämma skulle prata om sex och sprit, sex och sprit, sex och sprit såväl morgon som kväll!
 Andra halvan riktade sin vrede mot malliga morgontidningen Bönköpings-Posten (också ökänd som Missionstrumpeten) i allmänhet och dess överårige - 48 år gammal försökte han fortfarande ge ett 20-årigt intryck - nöjeskrönikör Bertil Thorstedt, vars enda sanna passion var en ständigt pulserande kärlek till hockeylaget VH 17. I sin förhoppning att en gång bli lika framgångsrik och elak som sin idol och store föregångare Nasse Kantarell hade han skändat radioprataren Johanner, och alla hennes program, i en krönika vars okunnighet kunde erövrat pris (om några sådana utdelades).
 Facebook flödade över: på sina ställen var det Thorstedt näthatet riktades mot, på andra upprördes man i stället över att kritiken mot denne gått så långt att till och med hans bortgångne far fått sin (tjuv)fiskar varma.
 Hur skulle nye radiochefen Bernt Larsfalk göra? Ta sin stjärnpratare Johanner i örat och uppmana henne ransonera sex&sprit (som han personligen tyckte ibland gick till överdrift) lite? Eller försvara henne in i döden, och ta risken att allt för många av den frikyrkliga bygdens många lyssnare skulle göra det som det hävdades "att alla redan gör", nämligen att ratta in grannstationen Radio Baraskoj (vars kanalchef var en välkänd och omtyckt frikyrkoledare från Bönköping) i stället?
 Följ den spännande fortsättningen i en Utpost nära dig!

(Hände detta redan på 1980-talet? Jodå, sådana saker hände allt som oftast. Men just detta händer precis nu.)(Fast det händer förstås inte precis på det här viset. Eftersom utposten är en lögnaktig spalt, så har en del fakta överdrivits eller förvrängts. Allt för att inte någon olycklig sammanblandning med verkligheten ska inträffa.)

Hur du hittar på Utpost Uggleviken

Hej, om det här är första gången du besöker Utpost Uggleviken - en uppsjö mer eller mindre osanna och opassande observationer från 1980-talet, ett decennium nästan helt bortglömt - så kan du få hjälp med vägledning här.
 I skrivande stund innehåller bloggen ett 80-tal inlägg, två eller tre nyskrivna i år, övriga från åren 1982 till 1986. Somliga är helt sanna, andra ironiska, vissa på skämt och andra på blodigt allvar; en del handlar om händelser som finns med i historieböckerna, andra om händelser som är bortglömda eller kanske inte ens hände (på riktigt). Det mesta utspelar sig i vätterbygden, men denna är ju en del av Småland, Sverige och världen, så dessa avspeglas också ibland.
 Inläggen är publicerade ordagrant, precis som de skrevs för 30 år sedan, med undantag för att vissa korrekturmissar rättats till.
 Alla är uppdaterade med nutida kommentarer, ibland längre än själva originaltexten, för att ge en antydning om det sammanhang i vilken texten uppstod.
 Man bör kanske också tillägga att Utpost Uggleviken är en ganska uppkäftig spalt, som hellre hånar än hyllar, hellre ifrågasätter än fastslår.

Här några exempel på ämnen som finns med:
80-talet var årtiondet då Sveriges statsminister blev mördad.
http://utpostuggleviken.blogspot.se/2012/03/efter-palme.html
Jämställdheten hade inte kommit lika långt som nu.
http://utpostuggleviken.blogspot.se/2012/02/vikten-av-vart-kon.html
http://utpostuggleviken.blogspot.se/2012/03/blojradar-pa-fiendens-territorium.html
Man kunde ironisera om medias fiffiga sätt att slarva med sanningen, redan då:
http://utpostuggleviken.blogspot.se/2012/02/sanningen-om-kungaparets-kris.html
http://utpostuggleviken.blogspot.se/2012/03/radionamnden-och-knugen-sk.html
http://utpostuggleviken.blogspot.se/2012/03/drommen-om-en-riktigt-bra-skandal.html
Jönköpings-Posten var redan då Vätterbygdens dominerande tidning. Detta kunde utposten inte riktigt förlika sig med.
http://utpostuggleviken.blogspot.se/2012/03/kungen-och-drottningen-och-sagan.html
http://utpostuggleviken.blogspot.se/2012/02/kollektivansluten-kultursida.html
http://utpostuggleviken.blogspot.se/2012/03/tur-att-jonkopings-posten-finns.html
http://utpostuggleviken.blogspot.se/2012/03/en-stor-liberal.html
Minns ni ubåtshysterin? Utländska ubåtar stack upp sin periskop på de mest oväntade platser. Eller var det bara inbillning, paranoia eller något annat?
http://utpostuggleviken.blogspot.se/2012/03/ubatar-ubatar-ubatar.html
http://utpostuggleviken.blogspot.se/2012/03/mojlig-ubat-uggleviken.html
http://utpostuggleviken.blogspot.se/2012/04/ett-tefat-en-ubat-en-varg-ingen-varg.html
Ove Rainer blev oväntat justitieminister. Men inte länge.
http://utpostuggleviken.blogspot.se/2012/03/bra-da-far-du-bli-justitieminister.html
Jönköpings kommunalråd ville gärna lägga näsan i blöt.
http://utpostuggleviken.blogspot.se/2012/03/en-katastrofledning-i-ordets-verkliga.html
Safe, en samling ungdomar i Nässjö, skakade socialdemokratin
http://utpostuggleviken.blogspot.se/2012/03/ett-tva-flera-nassjo.html
Rolling Stones på Ullevi 1982 - arenarockens ankomst till Sverige
http://utpostuggleviken.blogspot.se/2012/03/arenarockens-fodelse.html
http://utpostuggleviken.blogspot.se/2012/03/4-denna-rockmusikens-folkfest-kunde-vi.html
1984 firades Jönköpings 700-årsjubileum
http://utpostuggleviken.blogspot.se/2012/03/grattis-jonkoping-700-ar.html
Ockupationen av gamla brandstationen vållade rubriker
http://utpostuggleviken.blogspot.se/2012/04/brandstationskampen.html
Jo, det fanns datorer på 1980-talet. Fast dom krånglade på helt andra sätt än dagens.
http://utpostuggleviken.blogspot.se/2012/03/datorer-pa-80-talet.html
http://utpostuggleviken.blogspot.se/2012/03/barnets-kamp-mot-datorn.html
http://utpostuggleviken.blogspot.se/2012/03/80-talets-datoren-dumbom.html

Hallucination i Huskvarna

Utposten drömde att han var en homosexuell pojke på Sandagymnasiet.
 En dag gick han upp till rektorn för att be att få göra en utställning om de homosexuellas situation.
 - Nej, nej, vinkade rektorn, det onda måste bekämpas, medan han viskande talade i en snabbtelefon.
När utposten kom ut i korridoren blev han omringad av fyra muskulösa ungdomar, som bestämt förde oss ner i de madrasserade källarcellerna.
 - Gud ska göra dig ren, sa de. Och vi ska hjälpa till.
 x x x
 Sedan drömde utposten att han skulle gå till svenska kyrkan för en stilla andaktsstund.
 Men Huskvarna kyrkas dörr var igenbommad och fastspikad.
 På dörren hängde ett anslag: Kyrkans besökare hänvisas tills vidare till tältet i Lillådalen, där pastor Hedlund bedriver korståg. Halleluja!
 x x x
Utposten drömde sig vidare. Till Huskvarna bibliotek där vi bad att få låna Bibeln för att kolla allt detta i den heliga skrift.
 - Tyvärr, sa bibliotekarien, vi har inte den boken.
 - Då skulle jag vilja beställa den, sa utposten.
 - Det är tyvärr omöjligt. Vi har beslutat oss att avstänga den boken, på grund av upprepade vulgariteter av politisk och sexuell natur, sa bibliotekschefen.
 När utposten insisterade kom polisen.
 x x x
 I sin besvikelse fick utposten till systembolaget.
 - En kvarting Explorer, beställde vi.
 - Tyvärr säljer vi inte den varan. Men vi har ett urmärkt franskt årgångsvin som vi rekommenderar!
 - Vodka är inte nyttigt, tillade expediten.
 x x x
 I vår irritation beslöt vi oss för att starta ett protestmöte.
 Vi gick till polisen för att begära mötestillstånd för Esplanaden.
 - Det går inte, sa dom. Man kan bara få tillstånd utanför sporthallens entré eller i Mjölkafållan.
 - Men där är ju inget folk!
- Nej, det är inte meningen att någon ska bli störd.
 x x x
 Till slut gick vi till Huskvarna stadshus och bad att få tala med vår socialdemokratiska fullmäktigeledamot för att säga ifrån.
 - Tyvärr har vi inga politiker här längre, sa dom. De har flyttats till Jönköping.
 - För övrigt har det socialdemokratiska partiet avskaffats. Men varsågod, här är en folder från moderata samlingspartiet.

(Denna hallucination från 16 juni 1983 bygger i viss mån på verkliga händelser, fast tillspetsade som i en dröm.)
 (Den ursprungliga rubriken var f ö "Huskvarna, Huskvarna, det är dags att kasta loss", som det heter i visan. Dvs i en av Smålands Folkbands mindre berömda låtar.)

Den tragiska historien om vargen

Vargen är död.
 Här är några rader till dess minne:
 Låt oss kalla den Pelle. En käck varg från de värmländska storskogarna som av en rastlös ande drevs ut på vandring efter vandring.
 Först vandrade Pelle till Skåne.  I bakhasorna földe polis, militär, press och en både road och oroad allmänhet. Till slut tyckte Pelle att sockerbetsdieten blev lite trist. Hemlängtan slog till.
 Pelle lät sig fångas. Alla de stora tidningarna gjorde ett stort nummer av det. När Pelle satt hemma i värmlandsskogen igen, märkte han till sin förvåning att han saknade uppståndelsen, trycksvärtan och de stojande åskådarmassorna.
 Värmlandsskogen tycktes plötsligt stor, tom och tyst.
 När ensamheten kändes för stor sökte han sig åter neråt bebodda trakter. Han fotvandrade försiktigt ner till Skaraborg, till Älvsborgs län för att slutligen hamna i Halland.
 Jönköpings län undvek Pelle, emedan han inte var religiös. Han var inte ens säker på att kyrkorna hade någon plats för djuren i sin himmel.
 Men en sak var konstig. När Pelle hungrigt läste i tidningarna om sig själv tycktes det som en hel vargflock vandrade i hans spår. Han sades samtidigt ha befunnit sig på massor av platser, orter han visste att han aldrig satt sin tass i. Han anklagades för de värsta saker: att ha mördat, sargat och plundrat. Ett band av blod droppade nu från hans spår i massmedia.
 Det enda Pelle hungrade efter var lite närhet, lite uppmärksamhet. Ja, sanningen att säga gillade han också att få rubriker i tidningarna.
 Men alla anklagelser gjorde Pelle ledsen.
 Han drog sig undan. Han smög djupare in i skogen. Pelle viste inte längre om han ville vara med i människornas spel.
 Men han förföljdes fortfarande: Rubrikerna blev bara större och dröp av blod.
 Då flydde Pelle ner till Halland. Men ingenstans fann han en fristad. Kvällen 12 september sprang han rakt på två bönder med gevär.
 Pang! Pelles saga var all. Han hade fallit offer för något mycket större än sig själv:
 Myten om Vargen.

(14 september 1984. En tid då vargarna tycktes mycket färre än nu, och mycket färre än... ja, främmande ubåtar till exempel. Men desto större uppståndelse när det ändå var dags för en vargjakt i media.)
 (Konstigt nog avslutades denna lilla utpostsaga med raderna härunder, en obegriplig liten s k knorr:)

Vargen är död.
 Men de tre små grisarna fortsätter att bygga sitt tegelhus.

Ett tefat, en ubåt, en varg... Ingen varg.

Utposten läste just att någon hade sett en ubåt igen.
 Konstigt det där. Folk ser alltid något.
 Tittar man in det blå - visst kommer det ett flygande tefat där.
 Tittar man i havet - nog sticker en ubåt upp sitt fula, rödmålade periskop och viftar med hammaren och skäran. För att sedan bara försvinna. ("Det ser vi som ännu en bevis att det rör sig om ryska ubåtar", säger marinen. "Det är bara ryssarna som har resurser att göra sina ubåtar osynliga."
 Tittar man på jorden - då kan man vara nästan övertygad om att en varg står där och gnager på ens fot.
 Nu är vargen död. Undrar vad folk ska se nu.
 En ubåt på larvfötter? En varg till? En skär elefant?

(Varghysterin är inget 2000-talsfenomen. Inte hysteri i allmänhet heller. Men ubåtshysteri - den var enbart en 80-talshistoria.
 Det här skrevs 14 oktober 1984. Och en fortsättning om vargen - låt oss kalla honom Pelle - följde. Det gör den också här, inom kort.)

Bodström-affären

Utposten har med intresse följt den så kallade Bodström-affären.
 Det viktigaste med den är kanske vad vi kan lära oss om politikernas tal. Andemeningen i Bodströms försvar var ju:
 "Om jag verkligen sagt något sådant, så borde jag inte ha sagt det. Och ännu mindre menat det. Det borde journalisterna ha förstått."
 För, som han sa dagen efter, "det viktiga är vad som är regeringens åsikt".
 Ja, just det. Vad Lennart Bodström egentligen tycker är naturligtvis ointressant. Det viktiga är de av hans uttalanden som godkänts av Olof Palme.
 Utposten ser efter detta fram emot en förvirrande valrörelse.
 Nu måste man än mer skilja på vad politikerna (a) säger (b) menar och (c) vad de egentligen har för åsikt.
 När man ska tillämpa dessa resonemang på ett 20-tals statsråd och minst dubbelt så många statsråd in spe, så räcker inte ens alfabetet till.
 Tänk bara på Anders Björck, m, från Jönköping.
 Där får man skilja på (a) vad han sa (b) vad han sa sen (c) vad alla andra sa att han sa (d) vad Gösta Bohman anser att han borde ha sagt (e) vad tidningarna skrev (f) vad han då sda att han egentligen hade menat (g) vad av detta som bör utgå av moderat partitaktiska skäl (h) och så vidare.
 I detta läge är det befriande med Alf Svensson, kds, ni vet. Han säger bara en sak och det är alltid samma.

The original.
(Det finns några konstiga saker med denna notis av 21 februari 1985 om en nästan bortglömd politisk storm i ett vattenglas:
 1. Bodström, den socialdemokratiska ministern som hamnat i blåsväder, hette inte Tomas i förnamn. Pappa Lennart hade också en och annan liten Bodström-affär.
 2. Alf Svensson var när detta skrevs fortfarande inte riksdagsman. Och kd hade långt kvar till ljuset.
 3. Anders Björck! Visst saknar man honom lite?)(Annars är ju alltihop förvillande likt nutiden.)

Naturen var bättre förr

Det är något fel på fåglarna
Det är något fel på fåglarna i år.
 Annars är det körsbären det är något fel på. I år.
 Förr om åren brukade de rodna på aftonen, och vara borta nästa morgon. Fåglarna, de rovgiriga flygfäna, hade under gryningstimmarna slukat rubb och stubb.
 I år är de som bortblåsta. Fåglarna. Körsbären hänger i klasar och blir rödare och rödare. Surt, sa räven, fast inte om dem.
 Kanske innehåller våra körsbär i år något raffinerat dödligt bio-gift som tagit kål på våra bevingade ovänner.
 Men det biter inte på människor. Inte i år.

Det är något fel på gräset
Allt gammalt romantiskt tjafs om att gräsmattor ska vara gröna är bara sentimentalt nonsens. Denna sommar, denna heta, Fälldins sista sommar som den kommer att kallas, är varje ståndsmässig gräsmatta gul.
 Gul, helt enkelt, förvisso ända ner i hjärterötterna. (Fast vår granne säger att bara det kommer regn, så blir den grön igen.)
 Här och där ser vi gröna gräsmattor, detta andens fattigdomsbevis. Då vet vi att gräsets ägare kan se fram emot en saftig vattenräkning i höst. Står vattnet i mer än en femma kubiken, så står det dyrt.
 Vad vi kan förstå så måste det vara den borgerliga regeringens vanstyre som har tagit kål på gräset. Vi minns att gräset under den socialdemokratiska tiden alltid varit grönt.
 Åtminstone på andra sidan staketet.

(Fälldins sista sommar? Det var 1982, det, sedan kom Olof Palme tillbaka som statsminister, och inledde styret med en 16-procentig devalvering. Those were the days.
 Så, 20 år efter Tyst vår och 25 år före klimatdebatten, så var det sådana här små (o)naturliga variationer som man oroade sig över.)

Konsten att slå ihop

Ska vi slå ihop Jönköpings Södra och Hallby? Och kommer vi därmed att uppnå sann lycka?
 Det är två frågor som utpostens speciella sporthataravdelning ibland ställer sig. Några svar har vi inte lyckats uppnå.
 Däremot vill vi också föreslå följande fusioner, i samma positiva anda:

 Varför inte slå ihop socialdemokraterna och moderaterna. Då skulle stackars Sverige äntligen få en stabil majoritetsregering!
 Slå ihop HV 71 och Huskvarna Simsällskap. Säsongen begränsas då till när isen lägger sig och går upp...
 Slå ihop Sovjet och USA! Reagan och Bresjnev har nog mycket gemensamt, innerst inne.
 Varför kan inte Vättern och Vänern gå samman? Vi har aldrig tyckt särskilt mycket om västgötar...
 Beatles och Rolling Stones! Öh, fast John Lennon... Mmmm.
 Kanske kan man slå ihop justitie- och energiministern till en person. Så Carl-Axel Petri slipper bli så splittrad.
 Nu när den offentliga sektorn ändå ska krympas kanske vi kan ta och  slå ihop SMHI med tipstjänst?
 Och så LO och SAP, så blev det bara en kongress!
 För att underlätta samvaron mellan folk och fä i Jönköpings storkommun kan vi dessutom tänka oss att slå ihop Gud och Djävulen.
 Om ni nu får för er att slå ihop våra kloka huvuden på utposten, så ska vi bara säga: Då slår vi igen.
 Nu slår vi igen. Den här spalten för idag.

(Tänk att Hallby en gång varit ett så framgångsrikt fotbollslag att någon fick för sig att laget skulle vara värt att slå samman med Jönköpings Södra! Jojo, men laget kvalade faktiskt till dåvarande division I 1980, sista avgörande matchen, en förlust, spelades helgen då vi snickrade ihop det första Smålands Folkblad någonsin i modern teknik.)(En del av de andra förslagen här har ju naggats av tidens tand, andra är minst lika aktuella som 198....3?)

Den utopiska drömmen om Nye Chefen

Jubileumsåret masar sig sakta framåt.
 Men på länsmuséet står tiden stilla. Arbete är omöjligt i väntan på att den stora chefsstriden ska avgöras.
 Ska Klas Börjesson - som beredningsutskottet i styrelsen valde - eller Nanna Hermansson - som personalens huvuddel anser mer kvalificerad - ta över efter Gunnar Lindqvist?
 Det ska styrelsen bestämma om två veckor, 22 mars.
 Det är svårt att bestämma sig förstås. Länsmuseets styrelse är inte så vana heller.
 Besluten brukade Gunanr Lindqvist sköta.
 Men nu harhan ju övergivit dem. Det är ju det hela problemet handlar om.
 Lindqvist är till viss del pappa till problemet, även på ett annat sätt. Det var han som utformade annonsen.
 Det var bara det att det knappt finns någon människa i världen som motsvarar den beskrivningen som fanns i museets annons. Kraven var otroligt högt satta.
 - Den var utopisk, suckade styrelsens ordförande Birgitta Björklund i Folkbladet häromveckan.
 Men det var väl inte så konstigt att Gunnar Lindqvist ställde siktet så högt.

 Han ville ju att museet skulle få en ny chef som var lika bra som den gamle...

(En gammal strid från 1984, bortglömd av nästan alla.Utpostens minne är dock långt, och minns även hur den oförutsägbara ytterspalten kastade sig in i denna kulturstrid, och tog ställning. Argumenten som framfördes var mycket utpostska, dvs inte särskilt seriösa.)(Inser man nu.)
Fortsättning följer, inom kort.

Tryckfelet som överlevde

Ibland bjuder Folkbladet på extra läsglädje.
 När det handlar om spagetti brukar italienarna tala om att den ska ätas "al dente" - så den ger tuggmotstånd.
 På samma sätt gillar utposten tidningar som ger lite tuggmotstånd, eller om man ska skriva läsmotstånd. Det ska ibland finnas inslag som uppmuntrar läsaren att tänka själv.
 I gårdagens Folkblad fanns avgjort ett sådan moment. Ni kanske läste ordet "frestämdare" i en rubrik på sidan 11. Denna språkliga godbit fick utpostens känslor i gungning.
 Kan det har något med "fresta" att göra? Frest-ämdare? En som ämdar frestelserna?
 Nä... Det går nog inte.
 En liten oansenlig felstavning, då? Ska det vara "trestämdare"? En enstämd kör. En tvåstämd kör. En trestämd kör. Och slutligen det verkliga superlativet: En trestämdare kör?
 Varför inte? Men, men. Kanske inte.
 Jo, kanske! Om det nu råkar vara två bokstäver fel. Då kan man tänka sig ordet "trestämdåre" - en person med psykiska problem, som talar med tre tungor...
 Se där, vad Tryckfels-Nisse kan göra för att liva upp ens frukost!
 Fotnot: I pressläggningsögonblicket får utposten meddelandet, att rätt svar skulle vara "föreståndare".
 Och därmed tycker han nog att spagettin blev lite klibbig. Om analogin ursäktas.

(En reflexion från 15 november 1984. Var det bättre förr, när det fanns korrekturavdelningar och sånt? Det är omtvistat. Det är till och med fullt tänkbart/troligt att korrekturläsarna omskolats redan 1984.
 En sak är säker: när tryckfelet väl var tryckt, fick man dras med det, i varje fall tills någon slog in fisk i det.)(Detta tryckfel från 14 november 1984 hade nog inte hoppats på evigt liv. Så fel man kan ha.)

Vän av ordning inser naturligtvis att det inte handlar om något tryckfel. Tryckarna är helt oskyldiga. Här rör det sig om ett skrivfel. Förmodligen av en redigerare.

20+10=40 (om man inte beskär ordentligt)

Utposten älskar Huskvarna Trädgårdsförening och är stolt att kunna uppvisa ett medlemskort i den föreningen.
 Trädgårdsföreningens styrelse är duktiga på mycket, inte minst skötseln av trädgårdar. Däremot verkar den vara mindre bevandrad i matematikens gröna värld.

Typisk huskvarnaträdgård.

 I årets utskick medger den skamset att den räknade lite fel förra året.
 Medlemskap: 10 kr.
 Tidningen: 20 kr.
 Summa: 40 kr.
 Så i år får vi som betalade 40 kr förra året en tia i återbäringen. Det kan ju vara en tröst nu när tidningen Hemträdgården i denna inflationens gyllne epok stigit till 25 kronor.

(Publicerat 24 februari 1983. 1982 kostade det alltså 10 kronor att vara med i en förening, och 20 att få dess tidning. Dessa uppgifter känns mera sensationella än det för all del pinsamma additionshaveriet.)

Operation Avkristning

När vi såg att det gick att bota den där killen från Jönköping, kände vi att det var dags att göra en insats.
 Vi började i liten skala. Plockade en kille som kom ut från söndagsskolanin i skåpbilen. Det räckte med ett kok stryk och en glass innan han lovade att sluta med de där dumheterna. Botad.
 Efter den framgången tyckte vi att det var dags att höja målsättningen. Vi blev snabbt framgångsrika på att röva bort tonåriga flickor från sina halleluja-körer och fann också en ganska bra metod att få de där grillerna ur huvudet på dem.
 Vi blev bättre och bättre. Toppen var när vi efter söndagens högmässa körde fram en buss som det stod "Abonnerad" på. 57 glada kristna steg på utan att veta att de just hamnat på en busstur utan slut.
 Efter några veckor i interneringsläger hade de också brutit med sina fantasier.
 Slutligen kände vi oss mogna att plocka upp fullvuxna pastorer. Att lura med dem i vår skåpbil visade sig också ganska lätt, när vi bad dem hjälpa oss bära i de gåvor till kyrkan som tyvärr var för tunga för att vi själva skull orka dem in i helgedomen.
 Att rädda dem till ett normalt liv efter alla år i religiösa grubblerier visade sig svårt, men efter en intensifierad video-kur kunde de också börja nya liv.
 Nu har vi tänkt försöka med Gud. Är det någon som vet var han bor?

(Denna udda text från februari 1983 är inte bara er drift med religionen, eller anti-religionen, välj själv!
 Det är också en anspelning på en säregen nyhetshändelse från 80-talets början: Simmaren Magnus Pettersson från Jönköping, svensk mästare på 400 m fritt 1979, blev religiös grubblare och lämnade sin familj för Guds Barn. Eftersom han var omyndig organiserade hans far ett sökande efter sonen och när han lokaliserades, blev han omhändertagen och utsatt för en drastisk avprogrammering, varefter han visades upp hos Jan Guillou i Rekord-Magazinet (tv-program).
 Det är denna radikala effektiva metod att bota religiösa som texten har som utgångspunkt, och därefter driver in absurdum med en tänkt terroristgrupp som berättare.)
 (Det är inte utan att man undrar hur det gick för Magnus sedan. Vad gör han idag, om något?)

Sportens reklamradio

Får man verkligen säga så här i radio?
- Det är Gevalia som möter Löfbergs, sa Åke Strömmer då, och jmförde det sprirituellt med "ett kafferep".
 Roligt, förstås. men vad säger radiolagen?
(PS: Kan ni räkna ut vilka lag det var som spelade då?)

(Så kunde en journalist i sin oskuld skämta 25 februari 1983. Då spelade Brynäs fortfarande i Gavlerinken, Färjestad i Färjestads Ishall, och Linköping... Ja, vem brydde sig var Linköping spelade?)
 Och minns ni vad hallen där HV 71 spelade i hette? Tänkte väl det.
(Ja, och 1983 fanns det ingen reklamradio i Sverige heller...)

Brandstationskampen

Mustasch - till vänster eller höger?
Är det progressivt eller reaktionärt med mustasch? Den frågan ställer sig utposten ofta i tider av skägglöshet.
 Häromdagen kunde vi se två kända jönköpingsbor i TV och kunde där dra slutsatsen:
 Både och!
 Detta efter att ha sett Lennart Nilforsens, m, prydliga mustasch lyftas för att släppa fram samhällsbevarande tomheter.
 Och precis därefter i närbild få Ragnar Järhults revolutionärt vildvuxna, ur vilken strömmade gravt odemokratiska påståenden.

T v: Järhult. T h Nilforsen.

Gamla brandstationen
 Egentligen handlade ju detta Rapport-inslag inte om mustascher.
 Utan om brandstationer. Speciellt då den omstridda byggnaden av detta slag i centrala Jönköping.
 Utposten fascinerades av att TV-reportern (vars mustasch vi slapp reflektera över) valde just Järhult som representant för gatans parlament (som någon uppgavs ha kallat aktivisterna för).
 Okay för Nilforsen som maktens representant. Men vi får ju hela tiden höra att det bara är ungdomar som bråkar. Och Ragnar Järhult är väl inte speciellt ung.
 Om sanningen ska fram är han nästan lika gammal som utposten. Men inte så gammal som Nilforsen.

Gammal och ung
 Egentligen tycker utposten att det är fel, detta tal om ungdomar. Det är väl känt att många jönköpingsbor, inte alla kulturintresserade och alla verkligen inte unga, ställer upp på tanken på brandstationen som ett kulturhus.
 Det behöver man inte vara ung för.
 För det är ju inte alls så att de demonstrerande ungdomarna vill ha brandstationen för egen del, som TV-tittarna i Sverige kanske nu tror. Det de - och många andra - vill är att de utmärkta planer, som kommunen själv utarbetat för kulturen i brandstationen, ska bli verklighet.
 Man måste acceptera att det är dyrt med en levande kultur.

Släpp in dem i värmen!
 Dessutom är det faktiskt inte så att det alltid är 100 ungdomar som demonstrerat. Som man tyvärr kan tro om man bara läser tidningar. Några yrkesdemonstranter har vi nämligen inte ens i Jönköping.
 Ibland är de 127. Ibland 201. Och ibland 289.
 Och det är inte ens samma personer. Ibland är de inte ens unga. Utposten vet, för vi har stundtals smugit i kanten av demonstrationerna, förklädda till ungdomar. (Med lösmustasch?)
 Det är nämligen inga vaxfigurer som är ute på gatorna och slåss för kulturhus. Kulturen lever - om än bara på gatan. Släpp in den i värmen.


Det verkliga vaxkabinettet
 En spaltkollega till utposten antydde på Valborgsafton, att det vore bättre att inrätta ett vaxkabinett i fullmäktiges sessionssal (även om ingen skulle upptäcka skillnaden) och det var ju elakt sagt.
 Men detta fula påhopp sprider sig nu över landet. Redan dagen efter knyckte kpml(r) tanken i ett stöduttalande till ockupanterna. Sedan dess har diverse tänkare fört fram idén. Och nu har Ragnar Järhult till och med fått säga den i TV!
 Vi såg att nyhetsuppläsaren log. Det gör utposten också.

 Denna inlaga från 1982 handlar om en klassisk strid i Jönköping - den om gamla brandstationen. Många ville göra om denna kulturbyggnad till ett kulturhus, politikerna för sin del ville ta dit Dr Skoras Vaxkabinett, som - inbillade man sig - skulle göra Jönköping till en turistmagnet. Stridens höjdpunkt var när byggnaden ockuperades av aktivisterna.
 Byggnaden blev sedan varken allaktivitetshus eller vaxkabinett utan Länsmusikens lokal. Senare i år ska SR Jönköping ta över byggnaden.
 Läs också mer på http://www.polkagris.nu/wiki/Brandstationsockupationen_i_J%C3%B6nk%C3%B6ping_1982. Skribent är Ragnar Järhult, författare som förekommer i utpostens text.

Se också:
http://smalandsfolkbandgigbook.blogspot.se/2010/08/stodkonsert-flr-brandstationen.html

Carola och Johan - yngre och äldre

En av våra stora - fast inte längre så stor - kvällstidningar älskar att rota i folks fotoalbum.
 Som i söndagens upplaga där den hågade läsaren bjöds på:

• På första mittuppslaget en bunt med bilder på Johan Wallner, 18, som ung.
• På andra mittuppslaget en bunt med bilder på Carola Häggkvist, 16, som ung.

Gammal Carola 1983. Ung nu.

 Detta en gång så fräscha reportageuppslag kan nu betraktas som jämnat med marken. Frågan är vilket intresse man kan ha av att se hur Carola såg ut vid 16 månaders ålder. Möjligen skulle det vara intressant att höra hur hennes röst lät vid det tillfället.
 Dessutom vore det mera spännande att få se hur de kommer att ta sig ut i framtiden - om 10, 30 eller 50 år...

(Skrivet 3 mars 1983. Ja, nu vet vi i alla fall hur Carola ser ut efter 29 år. Hur Johan Wallner - ett kort tag en utförsåkningsstjärna - ser ut i dag kanske är svårare att ta reda på.)
 (Nån gång ska utposten berätta om hur det gick till när Smålands Folkblad, som första tidning, kunde avslöja, eller i alla fall hävda, att Carola hade en "vän" i Bankeryd. Det var inte så populärt i alla läger. Kanske inte i något.)

80-talets skattekverulans

Utposten har nyligen fått viktig information till fastighetsägare.
 Avsändare är en suspekt organisation som kallar sig Skattebetalarna, trots att de av allt att döma gör sitt bästa att inte betala skatt.
 I brevet informerar de om den nya fastighetsskatten (som 1985 kommer att bli 400 kronor för utposten) och föreslår att utposten ska ringa de fem riksdagsmän i länet som röstade för införandet.
 Utposten ber att i stället får tacka skriftligen, vilket härmed är gjort.
 Däremot tycker utposten att alla ni som bor i hyreshus ska ringa och klaga hos de fem som röstade emot införandet av fastighetsskatten. Här är namnen och telefonnumren, allt enligt Skattebetalarnas förening:
 Linnea Hörlén, fp, 036-12 13 99.
 Anita Bråkenhielm, m, 0383-181 66.
 Göte Jonsson, m, 036-504 23.
 Kersti Johansson, c, 0380-910 44
 Rune Backlund 0390-402 55.
Fotnot: Av någon anledning röstade Anders Björck, m, varken för eller mot. Förnodligen var han väl på någon av sina många utlandsturnéer. Om ni ändå vill ringa honom är numret:
 036-740 17.

Björck - varken för eller emot?
Mer än hälften kvar
 En rolig sak med Skattebetalarnas förening är deras krav Hälften kvar, med vilket de menar att de tycker att höginkomsttagarna ska få kraftiga lönesänkningar.
 Det roligaste med "Hälften kvar" är att föreningens direktör Björn Tarras Wahlberg bara betalar 36 procent i skatt.

(Ja, tänk! Så gick debatten 4 september 1985, redan då debatterades fastighetsskatten, denna oälskade gökunge i det svenska boet. Och så ung och naiv var utposten att han var en riktig skattekramare - numera har även han fått en rejäl skattesänkning av den borgerliga regimen.)
(Av politikerna ovan är bara Rune Backlund fortfarande aktiv, och i hög grad dessutom, medan Anders Björck är en pratsam f d landshövding. Av telefonnumren får man numera bara svar på två av sju, fast inte av ovan nämnda.)

Fältherrarnas fyrverkeri

Fyra stora fältherrar träffades en dag.
 - Det har varit dåligt med krig på sistone, sa en.
 - Ja, det är rent löjligt, sa en annan. Ingen bryr sig längre om våra fina krigsmaskiner.
 - Folk bara sitter hemma och knypplar eller gräver i sina rosenrabatter, sa den tredje.
 - Vad ska vi göra? frågade den fjärde.
 - VI STARTAR ETT KRIG!
 Och de fyra laddade jättelika kanoner på ett berg, för att få folk att stanna upp i sitt rosenodlande och knypplande. Kanske skulle till och med lite mer skattemedel överföras från knypplingsverket till försvaret.
 PANG! sa det. PANG! PANG! PANG!
 Och de fyra stod spänt på berget och njöt av det storslagna oväsendet. Inget i världen var lika vackert som ljudet av deras kanoner, tyckte de.
 Men skulle någon svara? Hade någon rullat fram lika stora kanoner för att besvara elden? Skulle de få njuta av det nödvändiga kriget?
 Medan dagen led och solen sjönk i fjärran, stod fältherrarna och betraktade horisonten med spetsade öron. Till slut nåddes de äntligen av ett svar.
 - PLUPP, viskade ekot försagt. PLUPP, PLUPP, PLUPP.
 Och i solnedgången vandrade f'ältherrarna besviket hemåt till sina stickningar och rosenrabatter.

 PS: Men sånt här händer väl inte i verkligheten? Inte ens på kulturens slagfält.

(Vad ÄR detta? Jo, en liten satir i sagans form från 10 mars 1983 över hur fyra stora mäktiga kulturchefer i Jönköping - länsmuseichefen Gunnar Lindqvist, teaterchefen Bernt Lindkvist, musikcheferna Josef Helperin och Leif Jansson - skrev en serie debattartiklar om kulturens svåra läge i Jönköpings län. Resultatet blev knappt ens ett "plupp"...)(Och så är det förstås samtidigt ett billigt påhopp på våra fina militärer.)


Vems buske?
"Endast från socialdemokraternas sida märktes en reaktion. Övriga partier gömde sig i busken."
 Så skrev de fyra kulturpamparnas gäng på den här sidan i går.
 Jämför med detta:
 "Redan i somras försökte de dra igång en kulturdebatt inför valet. Hur ser partiernas kulturplaner ut? Resultatet var närmast total tystnad."
 Så skrev kulturskribenten Christina Hamrin i Jönköpings-Posten när hon refererade den presskomnfererens där alltihopa presenterades.
 Ja, det är väl det som kallas journalistisk objektivitet.
 Christina Hamrin är för övrigt ägare till Jönköpings-Posten och därmed den som står som garant för informationsflödet i dess borgerliga skepnad.

(Utposten i samma ämne 25 februari 1983.)

Kärlekens svarta hål

Deras kärlek var som en sol.
 Den lyste så klart och så varmt och värmde alla omkring med sin generösa glans.
 Men något hände med kärleken. Den mjuka solglansen övergick i en supernovas vanvettiga energikaskader. Allt förvandlades till ett kosmiskt tumult, kastade när och fjärran omkull.
 Innan alltihopa, de söndertrasade ruinerna slutligen slurpades i en svart håls vansinniga tyngdpunkt. Det som varit kärlek var nu osynligt för blotta ögat, men något farligt fanns fortfarande kvar därinne i mörkret. Sakta men säkert förintade detta svarta hål sin omgivning.
 Men, någon annanstans i universum långt borta, föddes en ny sol ur de kosmiska molnen.

(En liten kärlekshistoria i astronomiska termer, eller tvärtom, från 1 mars 1983. Skriver utposten om en faktisk romans, egen eller någon annans? Det är inte säkert.
 Men åren som har gått har visat att den här analogin faktiskt kan ha sina poänger. Om inte för dig, så i ett flerfamiljshus nära dig. Kanske.)

Årtiondets kärlekssaga

I dessa tider av sedesupplösning, brustna äktenskap och kärlekens förflackning har utposten satt sitt enda hopp till Sven Lindqvist.
 Ja, ni vet, mannen som inte bara skrivit lysande böcker från jordens alla hörn och lärt oss hur man "gräver där man står" - utan också varit den store läraren på samlevnadens område.
 I sina böcker "En älskares dagbok" och "En gift mans dagbok" har han ingående, nästan för ingående, tycker somliga läsare, berättat om sina känslor för hustrun Cecilia. Inte bara som ung, tillbedjande man utan också vuxen äkta make, som ibland (det måste erkännas) fick äktenskapet försvårat av konstiga känslor till alla människor.
 Man vad gör detta, när man satsat på den livslånga kärleken? Då måste man vara beredd att erkänna och klara av de konflikter, som oundvikligen måste dyka upp. Menade Sven Lindqvist, och utposten läste och begrundade.
 Kanske, menade utposten, fanns det hopp om livslång gemenskap även i denna tid av splittring och elände. Se bara på Sven Lindqvist.

 Därför är det med bedrövelse, för att inte säga sorg, som utposten upptäcker en kort notis på Expressens skvallersida. Där kan man läsa att Sven och Cecilia Lindqvist faktiskt har separerat.
 Och som om det inte räckte med detta korta konstaterande, detta grundskott mot den livslånga gemenskapens höga visa, så tillade skvallersidan att Sven faktiskt redan funnit en annan.
 Han samlever nu med Madeleine Gustafsson, författaren Lars Gustafssons avlagda, som denne lämnade för att i stället äkta en amerikansk akademiker.
 Se där - författare är med andra ord precis som alla andra.
 Och utposten har nu, i eftertankens kranka blekhet, börjat inse att den stora ärligheten kanske kan vara för stor. Historien förtäljer ju inte hur hustru Cecilia mottog alla dessa öppenhjärtiga rader i maken Sven två dagböcker.
 Kanske hade en blygsam försiktighet och något mindre ärlighet räddat det lindkvistska äktenskapet ännu några år.
 Ja, kanske kan till och med somliga rader i denna spalt då och då varit något obetänksamma. Utposten överväger nu att i fortsättningen endast skriva om glaciärförskjutningen på Spetsbergen, kulturrådets protokoll samt länsteaterns presskonferenser. Det kan väl aldrig stöta någon när och kär!
 Nu väntar vi bara på Sven Lindqvists "En skilsmässomans dagbok".

(När skrevs detta? Jo, de nämnda böckerna kom ut 1981 och 1982, äktenskapet med Cecilia upplöstes 1986, och detta skrev 12 februari samma år. Men se, Expressen kan ha fel. För Sven Lindqvist gifte omgående om sig med, inte Lars Gustafssons avlagda utan Agneta Stark. Om man ska tro Wikipedia är dom fortfarande gifta. Och nej, Sven Lindqvist har inte publicerat några fler böcker om de nämnda relationerna. Klokt nog.)
 (Men avstod Utposten från att skriva ogenomtänkta avslöjanden om sig själv och sina närmaste? Inte alls. Och hur slutade det?
  Det får ni läsa om någon annanstans.)