Det viktigaste med den är kanske vad vi kan lära oss om politikernas tal. Andemeningen i Bodströms försvar var ju:
"Om jag verkligen sagt något sådant, så borde jag inte ha sagt det. Och ännu mindre menat det. Det borde journalisterna ha förstått."
För, som han sa dagen efter, "det viktiga är vad som är regeringens åsikt".
Ja, just det. Vad Lennart Bodström egentligen tycker är naturligtvis ointressant. Det viktiga är de av hans uttalanden som godkänts av Olof Palme.
Utposten ser efter detta fram emot en förvirrande valrörelse.
Nu måste man än mer skilja på vad politikerna (a) säger (b) menar och (c) vad de egentligen har för åsikt.
När man ska tillämpa dessa resonemang på ett 20-tals statsråd och minst dubbelt så många statsråd in spe, så räcker inte ens alfabetet till.
Tänk bara på Anders Björck, m, från Jönköping.
Där får man skilja på (a) vad han sa (b) vad han sa sen (c) vad alla andra sa att han sa (d) vad Gösta Bohman anser att han borde ha sagt (e) vad tidningarna skrev (f) vad han då sda att han egentligen hade menat (g) vad av detta som bör utgå av moderat partitaktiska skäl (h) och så vidare.
I detta läge är det befriande med Alf Svensson, kds, ni vet. Han säger bara en sak och det är alltid samma.
(Det finns några konstiga saker med denna notis av 21 februari 1985 om en nästan bortglömd politisk storm i ett vattenglas:
1. Bodström, den socialdemokratiska ministern som hamnat i blåsväder, hette inte Tomas i förnamn. Pappa Lennart hade också en och annan liten Bodström-affär.
2. Alf Svensson var när detta skrevs fortfarande inte riksdagsman. Och kd hade långt kvar till ljuset.
3. Anders Björck! Visst saknar man honom lite?)(Annars är ju alltihop förvillande likt nutiden.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar