Yttrandefrihetens gräns

Yttrandefriheten är inte utan gräns. Inte ens för en fristående krönikör i en uppkäftig vänsterblaska i Smålands Jerusalem.
Man får skriva att socialdemokraternas sätt att utse partiledare för tankarna till sekretessen i sovjetiska politbyrån eller katolikernas påveval. Det applåderas inte (av alla), men det publicerades.
 Men att kalla förstamajfirandet för en anakronism, det får man inte. Speciellt inte i ett förstamajnummer, som sprids i alla hushåll.
 Inte ens om man inlett krönikan med att säga att det som man inte kan skämta om, inte är värt att tas på allvar.
 (Anakronism = otidsenligt, att höra till en annan tid.)

 Så här stód det i manuset:

"FÖRSTA MAJ
... är arbetarrörelsens egen heliga ko och blinda fläck. En socialdemokrat är bara religiös en dag om året, men då attan! Att man inte ostraffat skämtar om eller i raljant ton beskriver denna anakronism fick en kollega en gång erfara.

Så därför gör jag inte det. Eller så gjorde jag det nu."

I tidningen blev det:
"

FÖRSTA MAJ
... är arbetarrörelsens egen heliga ko och blinda fläck. En socialdemokrat är bara religiös en dag om året, men då attan! Att man inte ostraffat skämtar om eller i raljant ton beskriver detta fick en kollega en gång erfara.

Så därför gör jag inte det. Eller så gjorde jag det nu."

Nästan ordagrant. Fast bara nästan.