Naturen var bättre förr

Det är något fel på fåglarna
Det är något fel på fåglarna i år.
 Annars är det körsbären det är något fel på. I år.
 Förr om åren brukade de rodna på aftonen, och vara borta nästa morgon. Fåglarna, de rovgiriga flygfäna, hade under gryningstimmarna slukat rubb och stubb.
 I år är de som bortblåsta. Fåglarna. Körsbären hänger i klasar och blir rödare och rödare. Surt, sa räven, fast inte om dem.
 Kanske innehåller våra körsbär i år något raffinerat dödligt bio-gift som tagit kål på våra bevingade ovänner.
 Men det biter inte på människor. Inte i år.

Det är något fel på gräset
Allt gammalt romantiskt tjafs om att gräsmattor ska vara gröna är bara sentimentalt nonsens. Denna sommar, denna heta, Fälldins sista sommar som den kommer att kallas, är varje ståndsmässig gräsmatta gul.
 Gul, helt enkelt, förvisso ända ner i hjärterötterna. (Fast vår granne säger att bara det kommer regn, så blir den grön igen.)
 Här och där ser vi gröna gräsmattor, detta andens fattigdomsbevis. Då vet vi att gräsets ägare kan se fram emot en saftig vattenräkning i höst. Står vattnet i mer än en femma kubiken, så står det dyrt.
 Vad vi kan förstå så måste det vara den borgerliga regeringens vanstyre som har tagit kål på gräset. Vi minns att gräset under den socialdemokratiska tiden alltid varit grönt.
 Åtminstone på andra sidan staketet.

(Fälldins sista sommar? Det var 1982, det, sedan kom Olof Palme tillbaka som statsminister, och inledde styret med en 16-procentig devalvering. Those were the days.
 Så, 20 år efter Tyst vår och 25 år före klimatdebatten, så var det sådana här små (o)naturliga variationer som man oroade sig över.)