"Nye Palme" - för radikal

Filmen om Olof Palme sätter politikerrollen i fokus, hög tid kan man tycka. Och så här i riksdagens budgettider kan man fundera på:  Ska politikern syssla med förvaltning, förändring eller månne förskingring?

 Uppenbarligen är tiden mogen att jämföra Olof Palme, denna så polariserande och fascinerande gestalt, med dagens politiker, som kanske inte väcker samma starka känslor. Den som till äventyrs tycker att Palme höjs till skyarna väl mycket i filmen eller i Henrik Berggrens ”Underbara dagar framför oss” (en bok jag själv sliter med just nu, bra i detaljerna men tveksam i helheten) kan trösta sig med Leif G W Perssons rallarsvängar i memoarliknande ”Gustavs grabb”.

 Rätt många tycker att politikerna idag är blekare, och att dom använder sin retorik för att dölja i stället för att framhålla sin ideologi. Nyss såg vi 349 riksdagsledamöter när det ringde in efter (det väl tilltagna) sommarlovet. Och vi hörde kommentatorerna beskriva deras politik som till förväxling utbytbar. Moderaterna och socialdemokraterna inte bara har samma politik och retorik, dom byter t o m med varann.

 Säger besserwissrarna. Och låtsas inte som att partier använder dagskrav för att vinna väljarna för långsiktig förändring (eller bevarande). Dagspolitiken  kan de vara överens om, färdriktningen kan vara radikalt olika. Att moderaterna blivit ett arbetarparti, betyder inte att det blivit synd om Sveriges rika. Det finns fortfarande de som ser till deras intresse, bara lite mer subtilt.

 Ja, vad ska man säga om de svenska politikerna? Ägnar sig den borgerliga regeringen till exempel åt förvaltning, å alla svenskars vägnar, eller är det förändring (i smyg) som är Alliansens agenda? Att politikerna mest ägnar sig åt att förskingra det gemensamma för att berika sig själva finns det ju också somliga som tycker, dock inte jag.

  När jag och (ännu yngre) kollegor på lokalradion gjorde våra försök att jaga de lokala politikerna med blåslampa, vi trodde att det fanns färska skandaler där ute redo att skördas, brukade radiochefen då och då försöka påminna oss om att det stora flertalet av de småländska politikerna var hederliga personer med hedervärda avsikter.

 Eftersom vi mycket sällan lyckades ertappa dem med byxorna nere, tyder mycket på att han hade rätt.  

 Och sanningen att säga, så har vi journalister ett komplicerat förhållande till politikerna. Det är sällan deras partifärg eller våra egna politiska preferenser. som avgör vilka individer som vi känner sympati för. Utan helt andra saker, som politikerns förmåga att vara rättfram, ge svar på tal och argumentera.

 När jag nu hör att Magdalena Andersson (m) ska bli landshövding i Umeå, så vet jag inte om jag ska beklaga eller gratulera henne. Magdalena är en politiker som är väldigt lätt att gilla.

 Och en väldigt påfallande sak med politikerna i Jönköpings län, är att det är de borgerliga, som skördar framgång. Anders Björck, minister och landshövding. Alf Svensson, partiledare, minister m m, liksom Göran  Hägglund och Annie Lööf, Maria Larsson och Stefan Attefall, ministrar. Med flera.

 Vad har de rödgröna att sätta emot detta? Göran Karlsson och Lasse Isaksson, som varit med i socialdemokratiska partistyrelsen eller till och med partiets mäktiga VU. Och riksdagsledamöter, varav somliga är så anonyma att inte ens var hundrade väljare skulle kunna känna igen dem på gatan.

 Beror det här på att en borgerlig regering gillar smålänningar medan en socialdemokratisk misstror dem? Eller på att the best and the brightest i ett borgerligt län som vårt flockas under de orange fanorna? Ja, det kan inte ens en besserwisser som jag riktigt svara på.

 Fast med vilje har jag utelämnat ett namn, den ende socialdemokraten i länet, som väcker känslor – både kärlek och hat. Den ende i partiet som någonsin fått så många personkryss att det hade räckt till en riksdagsplats (om han inte redan toppat valsedeln). Och fler – i kryss, inte procent – än någon annan politiker i länet fått.      

 1958 valdes Olof Palme in på jönköpingsbänken i riksdagen (jo, faktiskt). 2010 valdes Peter Persson in, han som allt som oftast etiketteras som ”den nye Olof Palme”.

 Likheterna finns: Peter har väl knappast Palmes briljanta retorik, men är en kunnig, skicklig och ofta hetsig debattör, som med glädje kastar sig över motståndare som Anders Borg och andra ministrar. Och han väcker – som de flesta i Jönköping vet – starka känslor. Det gör den som sätter politiken först.

 Skillnaderna ska man inte glömma: Olof Palme gjorde en kometkarriär tack vare sitt politiska snille och Tage Erlanders tillgivenhet, utan att passera GÅ (=arbetarrörelsen). Peter Persson är en långvägare som kan det mesta och hade gjort allt i politiken, när han till sist ville bli riksdagsman.

 Det paradoxala är att om det blir en socialdemokratisk regering 2014, finns det inget som talar för att ”nye Palme” skulle hamna i regeringen. Han är för radikal.

Det här skrev jag i början av hösten, men det publicerades aldrig. Så texten blev liggande i byrålådan tills nu, då Olof Palme ändå känns aktuell.
 Fast sedan tog det bara en dag innan en av textens huvudpersoner ringde och kommenterade innehållet. Riksdagens nätbevakning verkar mycket effektiv.

Leve valet, demokratin i Amerika

Valet är över i Amerika.
 Det blev en storseger för den sittande regimen. I TV har vi sett en jublande president hyllas av stora folkmassor.
 För oss i övriga världen är det kanske viktigast att konstatera att valet är ett bevis på demokratins seger över diktaturen. I denna stund ställer vi oss bakom demokratin i Amerika.
 Det har inte saknats angrepp utifrån. Man har påpekat att inte alla haft samma chans i valkampanjen.
 Struntprat! Är inte folkets överväldigande uppslutning i valet ett bevis för att demokratin nu segrat? (Även om det ska medges att valdeltagandet är större i vissa andra länder.)
 Den stora segern kan naturligtvis också förklaras med de stora framstegen under årtiondet. Under sin tid vid makten har de ju visat vad man kan åstadkomma: nu vågar folket åter tro på sitt land, vara stolta att vara amerikaner.
 En del har ju anklagat regimen för att inte vara demokratisk - att man skulle ägna sig åt undergrävande verksamhet i andra länder. Även om detta skulle vara sant, tycker vi att det är värt att framhålla att den verksamheten är ett intet mot vad andra sysslar med. Vi vet alla vilka som avses.
 Det viktiga är trots allt i denna stund att vi gemensamt ställer upp för demokratin i Amerika.
 Valet har visat att de värden vi tror på fortfarande är giltiga.
 I Amerika. Den lilla tappra staten Nicaragua.
 (Valet i USA ska vi skriva om en annan gång.)
 Fotnot: Det som i dagligt tal kallas Amerika avser Amerikas Förenta Stater, vilket ju bvara är en av många nationer i världsdelen Amerika.

(Skrivet 8 november 1984, en höst då det var val både i USA - Ronald Reagan vann - och i Nicaragua - där sandinisterna gick segrande fram.
 Denna text ironiserar över att somliga tog för givet att demokratin i den stora staten var så överlägsen den i den lilla staten.
 Förvisso en annan tid. När läste ni senaste frasen "Den lilla tappra staten Nicaragua", eller alls om Nicaragua. Konstigt nog var polariseringen om det lilla landet då galet stor, vissa såg det som ett stort löfte, andra som det stora hotet.
 Faktiskt.)

14 oktober-kommittén manar till kamp

Med utmärkt högaktning inbjuder vi vördsammast till sammankomst med 14 oktober-organisationen:
 Vi samlar nu alla goda krafter till en sista ansträngning. Vi måste rädda det svenska samhället, fritt och demokratiskt, som vi minns det från fädernes, urminnes tider.
 Den svenska socialdemokratiska regeringen är på väg att införa total diktatur. Beviset för detta är förslagen om höjt barnbidrag och kompensation för pensionärerna.
 Ett fritt samhälle på konkurrensens grund kan inte tåla sådana inslag av förmynderi. Vi företagare anser att var och en är sin egen lyckas smed och får klara sig själv. Statens roll bör inskränkas till minsta möjliga, endast det allra nödvändigaste (som den statliga lönegarantin vid konkurs).
 14 oktober-kommittén samlar nu alla frihetsälskande till protestmöte. Vårt mål är att återvända till det ursprungliga fria tillståndet där alla dinosaurier hade full frihet att, när helst de önskade, trampa ner alla i sin väg.

(I begynnelsen hette det 11 oktober-kommittén, när detta publicerades 11 oktober 1984, en torsdag. Och naturligtvis som en drift med Gunnar Randholms skapelse 4 oktober-kommittén, som då samlade 10.000-tals demonstranter på Stockholms gator i kamp med löntagarfonderna, men som inte hörts av på länge.)(Detta trots att Anders Borg m fl sägs ha övertagit så många av den gamla socialdemokratins heliga kor. Dock inte, så vitt känt, löntagarfonderna.)
 (Men: När utpostens nutida skepnad republicerar denna karikerade argumentation känns den väldigt aktuell. Som om en stark politisk rörelse, och på fullt allvar, hävdar just sånt här i sin strävan att ta över makten i världens starkaste och malligaste demokrati.)

Goddag, goddag.
 Detta är 10 oktober-organisationen. Vi demonstrerar ikväll mot den socialdemokratiska regeringens införande av kommunistisk diktatur av öststatsmodell.
 Vi ser med oro hur regeringen Palme på många sätt underminerat de demokratiska rättigheter som vi företagare betecknar som självklara.
 Sverige är långsamt på drift österut.  Det gäller att säga stopp innan vi en vacker dag förvandlats till Västra Estland.
 Exempel på den socialdemokratiska regeringens förkärlek för kollektivistiska lösningar är sjukförsäkringen, föräldraförsäkringen och fotbollsallsvenskan.
 Företeelser av samma typ är inte ovanliga i öststaterna, vilket vi ser som ett tydligt bevis för vad regeringen innerst inne har för planer.
 Vi kommer inte att sluta kampen innan dessa socialistiska hydror alla halshuggits.
  Välkommen till demonstrationen ikväll. Det blir gratis punsch till alla deltagare. Företaget betalar dessutom resan.

(More of the same stuff. Publicerat 10 oktober 1984.)(Var detta en kampanj? Om så vore, så var den mycket oskyldigare än förlagan.)

Gör det hemma!

Livet är fullt av möjligheter.
Det är väl så dom brukar formulera sig, reklammakarna i detta självcentrerade tidevarv.
 Nu har även landstinget anammat detta nya slagord, har Utposten uppmärksammat.
 Och landstinget slår ut alla reklammakare. man slår nämligen ett slag för den slutgiltiga möjligheten.
 Eller vad sägs om följande formulering i landstingets förslag till handlingsprogram för primärvården:
 "Det är stora arbetsvolymer som skall avlastas den slutna vården genom ökad sjukvård i hemmet.
 Alltfler torde t ex komma att utnyttja möjligheten att dö hemma."
 Utposten kan för sin del tänka sig intressantare möjligheter att pröva.

(Texten publicerades ursprungligen i början av 80-talet, och frågan är om den utveckling, som landstinget såg fram emot, är här nu. God knows.)

Bortförklaringarnas epok

Till flydda tider utpostens tanke stundtals återgår. Som till 1973, då folkpartiet minskade till tio procent i valet. Vilket på den tiden ansågs vara katastrofalt lite.
 Det finns en rolig sketch med Klarateatern från den tiden. Vi återger den ordagrant för att visa att tider må komma och partiledare gå, men det är mycket som aldrig förändras.
 Politikers bortförklaringar till exempel.

 Intervjuare: Valsammanräkningen är nu klar och det visar sig att folkpartiet inte har fått en enda röst. Är inte detta något av en katastrof för partiet, partiledare Gunnar Helén?
 Partiledaren: Ja, jag tycker nog att ord som katastrof ska man inte slänga omkring sig sådär lättvindigt!
 Intervjuare: Men hade ni inte väntat er fler röster?
 Partiledare: Jag ska svara ärligt att valutgången inte gör mig direkt glad. Men å andra sidan kan man inte heller vara ledsen.
Nu får man ju tid att sätta sig ned och i lugn och ro tänka igenom den här situationen.
 Intervjuare: Måste det inte vara något fel med ert program när ni inte får en enda röst?
 Partiledare. Nej, det är inte fel på vårt program. Det är ett väldigt bra program, det är det.
 Intervjuare: Vad kan det då bero på?
 Partiledare: Ja, vi tycks ha haft svårt att nå ut till väljarna med vårt program, och speciellt svårt tycks vi ha haft att nå ut till förstagångsväljarna.
 Intervjuare: Även de äldre tycks ju ha svikit!
 Partiledare: Ja, det kan förefalla så. Men jag vill inte dra några förhastade slutsatser.
 Intervjuare: Inte en enda röst! Får jag fråga vad ni själv har röstat på?
 Partiledare: Ja, det är en mycket intressant fråga. Jag är glad att redaktörn tar upp den. Samtidigt vill jag passa på att tacka våra hundratusentals valarbetare.
 Jag tror inte deras insats har varit förgäves!
(Tablå. Skratt. Slut. Men man undrar om Ola Ullsten verkligen tycker det är roligt.)

(Ja, tiden går. När du läser detta är Ola Ullsten och Gunnar Helén två lika obskyra gestalter i det förflutnas töcken. Partiledarna har kommit och gått, röst- och opinionssiffrorna har gått upp och ned, mest det sistnämnda.
 Men som sagt: vissa särdrag i den politiska retoriken dör ju inte så lätt.)
(Den här sketchen kan man  höra i en otroligt obskyr lp-skiva, som heter - typ - Om IB på Riksdagshuset).

A momentary lapse of reason

 Nejdå. Republiceringen av Utpost Uggleviken har inte upphört, den har bara pausat. Det finns mycket material kvar, med intressanta perspektiv både på 1980-talet och på vår tid nu.
  Kamrat, håll ut, Utpost Uggleviken ska republicera oss alla till slut.

Och tills dess: Glad (mid)sommar!

En tågresa på 1980-talet

Du stiger på tåget en fredagseftermiddag. Det är ett evakueringståg men inte fullsatt. Skolorna har ju bara börjat till hälften.
 Du träffar en bekant - en kille i fullmäktige som just läser in senaste kommunstyrelsen inför torsdagens budgetdrabbning. Han suckar och tänker rösta emot alltihop.
 Tillsammans ser ni de olika koalitionerna som formerades i kommunstyrelsen, hur partierna sprack i fraktioner.
 - Men, säger han, fördelen med vårt parti är att när vi spricker är det alltid i två precis lika stora fraktioner.
*
Hallsberg på fredag. Regn och elände, förseningar och fullsatta salar. Din ettåriga dotter driver dig ut på långa promenader i regnet. Hon räds inte blötan.
 Hallsberg söndag. En vacker vårsol förgyller den döende dagern. Allt är ganska vackert. Ni går ett tag runt centrum, det tar inte lång tid. Polishuset, socialen och frikyrkan är byggda i svit och ser precis likadana ut. Här sker omsorgen på löpande band.
*
 På en del ställen har de systembolag, folkets hus, biografer. Andra inte. Kyrkor har de flesta, många fler än de behöver.
 Andra orter finns knappt. Några boningshus, en vägstump. Det viftar till och de är borta.
 Men en videobutik finns nästan alltid. Kulturen lever i detta land.
*
I rökkupén är det nästan tomt.
 Men papperskorgarna är fulla. Burkar, ölflaskor och spritbuteljer, alla tomma.
 Hos icke-rökarna inget sånt. Om det inte vore så fördomsfullt skulle man nästan tro att summan av lasterna ICKE är konstant - att de accelererar när de väl börjat.
*
På söndag kväll är västgötaslätten bländande vacker.
 Landet är så förunderligt hoptryckt denna kväll. Längst ner en smal remsa av jord som rusar bort mot fjärran. Över denna en stor, välvd och bländande vackert blå himmel. Solen gömmer sig bakom ett tunt moln och förvandlar det till en kokande skö av smält silver.
 Under tiden somnar ettåringen i dina armar. Medan Västergötland rusar förbi och himlen brinner har hon lagt handen tröstande över ditt ansikte.
 Allt känns i detta ögonblick genomskinligt.
*
När du närmar dig Jönköping så står en kille framför dig med en gitarr och sjutton andra kollin, påsar och väskor. Medan tåget bromsar in, försöker han få allting att få plats i sina två händer.
 Du väntar dig nästan att allt ska spridas på perrongen när ni stiger ner på Jönköpings sönderbombade perronger, men ett under sker: han klarar alltihop.
 Du stiger ner bland groparna. Det är ljummet. Söndagskvällen vittnar om vårens ankomst.
 På bankhuset brinner sex plusgrader i röd eldskrift.

(Mars 1983. Tänka sig: den som gör en resa har något att berätta. Men det land utposten korsade med sin lilla dotter - nu 30 år gammal - då, finns nog inte kvar därute nu. Det är inte bara rökkupéerna som fallit för historiens lie.)
(NuUtposten har f ö bytt ut ett eller två ord i denna drapa. Ett av dem är "vackert".)

Äntligen

Årets nobelpris utdelas postumt. Svenska Akademin meddelar att man beslutat utdela litteraturpriset till egyptiske poeten Ramses III.
 Ramses avled redan innan han kunde nås av glädjebudet. I sitt pressmeddelande säger dock Akademin att man inte tycker tidsperspektivet är väsentligt.
 "God litteratur står över tiden" kommenterar ledamöterna (som torde vara insatta).
 Ramses III avled redan 642 före Kristus. Han skulle följaktligen ha fyllt 2626 år i år.
 Dikten som han belönats för har funnits inskriberad i väggen i en gravkammare i Keops pyramid.
 Den har sedan översatts till engelska av en brittisk forskare och sedan tolkats till svenska av Artur Lundkvist.
 "Solen går ner över Nilen,
 kjolen fladdrar från bilen"
lyder de mest ryktbara stroferna i denna nu Nobelpris-belönade dikt.
 Tiden var mogen för Arabien, kommenterar Akademin valet. Efter England, Latinamerika och Polen/USA fanns det inget annat val än Afrika eller Asien, motiverar man.
 Och tyvärr finns det ingen nutida författare från arabvärlden som översatts av någon akademiledamot.
 Hur pengarna ska översändas, är ännu oklart. Men det ryktas att nästa avgående akademiledamot ska få i uppdrag att ta med dem till Ramses.

(Denna lilla taskspark av 16 oktober 1985 mot Akademin - som f ö detta år gav priset till Wole Soyinka, som väl inte gjort sig så oförtjänt av priset att han förtjänade att släpas i smutsen på detta vis - avslöjar att utposten ibland hade väl bråttom. Och att Wikipedia inte fanns då.
 Enligt denna ständiga kunskapsbank dog Ramses III nämligen redan 1154, eller 1164, f Kr. En felmarginal drygt 500 år... Äntligen!)

Kamrat! Håll ut! (Surt, skrev utposten, om körsbären.)

"Kamrat! Håll ut! Socialismen ska befria oss alla till slut."
 Så sjöng, klagande, den unge Jan Hammarlund på sin klassiska LP "När bandet slutar spela" från 1973.
 När låten "Den överlevande kommunarden" nu återkommer på nya LPn "Tvärs över gårn" 1985 finns det ingen anledning att hålla ut längre.
 Av allt att döma är hoppet om den befriande socialismen ute.
 Hur ska man annars tolka att Jan bytt ut den hoppfulla (?) refrängen om socialismen mot omkväden om körsbärens tid. Samtidigt som han för säkerhets skull rensat ut gerillan i Kambodja ur texten, för det vet man ju hur Pol Pot bar sig åt. Nu är det Bolivia, Algeriet och Vietnam som får vara kvar som förebild, eftersom Jan föredrar att se det hela ur ett mera historiskt perspektiv. Annars tycker kanske några att Afghanistan kunde varit ett passande nutida val.
 Så här sjunger den överlevande kommunarden i stället för att vänta på socialismen:
 "I körsbärens tid, så sjöng vi en gång, men våren den gick och tiden är förbi, men vi sjunger om körsbärens tid."
 Ja, är det inte precis vad vi gör allihop, bara drömmer om körsbärens tid, utan att försöka plocka de röda vinbär som kanske överlevt ända in i det kyliga 80-talet...
 Kamrat, håll ut, säger vi. Utposten Uggleviken ska befria oss alla till slut.

(Spådde utposten 27 februari 1985. Och än sitter vi och väntar, befrielsen är inte ens nära, eller så kanske den kom utan att vi märkte det?
 Det är ändå spännande att se hur tiden får perspektiven att förskjutas. På ett sätt från 1973 till 1985. På andra sätt från 1985 till 2012, och på ytterligare andra sätt om man jämför 73 och 12.
 Afghanistan, förresten? Jo, detta skrevs ju när det landets folk tycktes kämpa för befrielse från den imperalistiska supermakten Sovjet! Om någon minns.)

 (Jan Hammarlund stöter utposten på ibland när denne ringer eller skriver radioprogrammet Ring P1. Med ganska tänkvärda inlägg, bör kanske tilläggas. Men ändå. Times change. Kamrat, håll ut!)

80-talets jämställdhet

Hur jämställt är det?
 I familjen? I politiken?
 Det är en fråga som många ställer i dessa dagar sedan färska rön visat att kvinnorna bara är 27 procent av kommunfullmäktige men å andra sidan gör 87 procent av hushållsarbetet.
 Ett par som förefaller mycket jämställt åtminstone i politiken är makarna Per-Åke Wennström och Anna-Maria Claesson i Jönköping.
 De samsas på platserna 13 och 14 på vpk:s fullmäktigelista i höst.
 Vem som kommer först? Han förstås!

(Från 13 juni 1985. Om detta skulle man kunna kommentera så mycket att utposten blir alldeles trött vid tanken.
 Somligt har förändrats, ibland till det bättre. Mycket är sig likt

 Makarna Wennström/Claesson var lätta att tycka om, inte bara i politiken. /Vem var bäst där? Hon förstås. En lysande fullmäktigepolitiker, som tyvärr helt saknade makt./ Det gläder utposten när han googlar dem så här 27 år senare, och finner dem skrivna på samma adress, i den lilla orten Brandstorp.)

Farväl till firandet

Ett år är över. Aldrig mer kommer Jönköping att vara som det var.
 När vi står där i folkmassan - om man kan kalla 650 personer för en folkmassa - inser vi att ingenting har hänt. Det rör oss inte i ryggen vad Torsten Welander säger. Vi känner oss inte som nya jönköpingsbor.
 Men fyrverkeriet är snyggt.
*
Annars var det en fin helg. Lång åtminstone. Med en minimal insats av kompledighet så kunde utposten slå igen butiken hela perioden mellan jul och nyår, och lite till.
 Själva julafton var grön och vacker. Det enda störande inslaget var en rödklädd skäggig person som störde friden med att pracka på familjemedlemmarna en massa skräp, inslaget i färgglada papper.
*
Värre blev det när vi skulle fira nyår. Lugnade av sparbankens försäkran att "vi har stängt men Minuten har öppet som vanligt" kom vi till sedelautomaten i Huskvarna, där vi möttes av beskedet "Sedlarna slut".
 Lika illa var det tyvärr i utpostens plånbok.
 Det blev till att fira nyår med en avslagen lättöl och en nyöppnad burk sardiner. Mera festliga nyår har man ju upplevt, men det var på gamle kungens tid.
 Då hade ingen uppfunnit några hål i väggen.
*
Som den rättrådige medborgare utposten är infann han sig också med familj till ceremonin i Rådhusparken på nyårsdagens eftermiddag.
 Torsten Welander höll ett föredömligt kort tal, Hakarps flickkör sjöng vackert och fyrverkeriet brände av 12.000 på ganska kort tid (det var ungefär som när utposten köpte julklappar).
 Tyvärr insåg utposten alltså att det hela var ett skådespel utan egentligt innehåll. Den enda kommunala service vi är verkligt intresserade av - barnomsorg - är det nämligen si och så med.
*
Förra året hade länsteatern satsat på en stor jubelpremiär på nyåret: Kabaré Hjärtans Lust, som långsinta medborgare möjligen fortfarande kan erinra sig.
 Mycket väsen för ingenting, kunde stycket också hetat.
 I år blåser kallare vindar (inte minst i Rådhusparken). Denna gång bjöd teatern på en verklig lågprisvariant: Bernt Lindkvist som läste tre dikter.
 De var också korta.
*
Nu när utposten gör ett avstamp i valåret 1985 är det i fast förvissning att kommunen har viktigare saker än oss att tänka på.
 Kanske är vår nya slogan i egentligen:
 Med borgarna för Jönköping i tiden.

(Jubileumsåret 1984 är äntligen över. Utposten wraps it up i denna kolumn från 3 januari 1985. Jubileumsbestyren har förstås resulterat i fler texter under året, varav några kan komma att dyka upp på denna webplats.
 Påminner om att jubileumsstarten ett år tidigare gav en liknande spalt:
http://utpostuggleviken.blogspot.se/2012/03/grattis-jonkoping-700-ar.html)
(F ö: tänk att det fanns en tid då man var tvungen att ha kontanter i madrassen om man inte skulle riskera lättöl och sardiner till nyårsraketerna.)(Även om just den detaljen nu i efterhand känns aningen osann.)

Förtal av nationalhjälte

En luttrad utpost har det inte lätt.
 Alla talar om August Strindberg. Ingen läser honom.
 Utposten som försöker uppehålla en kulturell framtoning måste nu erkänna: Han har inte heller läst Strindberg!
Jo, Hemsöborna förstås, denna eländiga historia som överenergiska skollärare alltid skulle ha sina realskoleklasser att läsa.
 Och naturligtvis "Ett halvt ark papper", den sorgliga historien om den unga kvinnans död efter bröllopet.
 Men "Röda Rummet", detta måste för varje journalist inom a-pressen! Icke. Jo, den där överreklamerade inledningen förstås, som varje författare med ambitioner är tvungen att karikera nångång i livet.
 Men nu när utposten har följt Strindberg i tv, så förstår han att det inte finns någon anledning att sörja. En sån där hysterisk mes kan väl omöjligtvis ha skrivit något som kunnat gå till historien...

(I år högtidlighålls ju 100-årsjubileet av Strindbergs död. Anledningen till den här uppmärksamheten - 21 mars 1985 - var en tv-serie om Strindberg, skriven av P O Enquist.
 Och, jo, utposten har faktiskt läst Röda Rummet numera. But that´s it.)

En bomb i Jönköping

Ett klockliknande föremål med vidhängande behållare upptäcktes häromdagen i entrén till en större offentlig byggnad i staden.
 - Det ser ut som en bomb, tyckte upphittarna. Vi kallar på polis.
 Sagt och gjort. Polis kom snabbt till platsen och studerade det klockliknande föremålet.
 - Det ser ut som en bomb, tyckte poliserna. Vi kallar på en expert.
 Sagt och gjort. En expert från stadens regemente kom snabbt till platsen och studerade det klockliknande föremålet.
 - Visst är det en bomb, sa experten. Men den är dåligt gjord. Den tar jag hand om.
 Då kom plötsligt husets vaktmästare dit - och tog hand om det klockliknande föremålet med vidhängande behållare.
 - Det är en manometer, sade vaktmästaren. Den visar hur mycket eldningsolja som finns i oljetanken.
 Varefter alla - upphittare, poliser, expert och vaktmästare - gick, var och en till sitt.

(Rapporterade utposten lugnande 8 maj 1985. Denna historia - som, ovanligt nog, förmodligen är helt sann - visar att det fanns en beredskap redan långt före Usama bin Ladin. Visst känns det tryggt?)

Den sista överlevande före öknen

Ingenting är längre som förut.
Utposten, ett av de sista barnen av det magiska år 1968, vandrar allt ensammare på den enda rätta vägen.
 Med sorg i hjärtat åhörde vi världsnyheterna på söndagen, där det meddelades att Kina nu skulle gå in för en ny ekonomisk politik. Med ny ekonomisk politik menas förstås gammal ekonomisk politik, det vill säga kapitalism.
 För nu ska Kina gå in för ackordslöner, mindre statlig styrning över företagen och annat i den vägen. I sina försök med jämlikhet för alla har det bara blivit fattigdom för alla, hävdar de kinesiska ledarna.
 Vart ska nu Utpostens hopp ställas? Kina, som varit argumentet i alla dessa år. Ett land som sakta men dock var på väg mot socialismen.
*
På lokalradion om måndagen hörde vi nästa beklämmande nyhet. Den rådssocialistiska tidningen Mot Strömmen i Jönköping ska läggas ned. Ingen orkar längre jobba med den.
 Inte för att vi läste Mot Strömmen särskilt ofta eller är särskilt mycket rådssocialistiska. Men i alla fall. Ännu en utpost inom vänstern har fallit.
*
När vi kommer hem ligger ett brunt kuvert från Folket i Bild/Kulturfront i brevlådan. Än en gång ber de om pengar för sin överlevnad.
 Varje år går upplagan ner och kostnaderna upp och tidningen är i totalkris. Och så skickar man ut tiggarbrev och så brukar det regna in lagom med pengar för att man ska kunna ge ut några nummer till.
 Fast just nu verkar penningknipan vara värre än vanligt.
*
Så nu är snart fältet fritt för den totala högervågen att välla över oss. Där näringslivets folk, kommersiella intressen och armbågsargument som "starta eget", "ned med fonderna" och sånt gäller. Där Sverige styrs av "mannen som brottas med en korvring" - alltså de där konstiga SAF-märket som syns på alla Mercedesar som kör om dig.
 Är verkligen Utposten vänsterns allra sista utpost före den totala öknen?
* PS
Har Strömmen verkligen börjat gå utför?
 För andra dagen i rad behandlar, som ni ser, en notis i Utpost Uggleviken tidskriften Mot Strömmens frånfälle.
 Men är slutet oåterkalleligt?
 Kanske inte.
 Utpost Ugglevikens Mot Strömmen-Extra ger mer information i morgon.

(I denna spalt från 24 oktober 1984 avslöjar sig utposten som en gnällig välfärdskramare och 1968-nostalgiker. På riktigt? Inte riktigt. Men nästan.
 Föga anade dock utposten hur mycket kapitalistisk öken det skulle bli i Sverige efter 2006 och riktigt hur kapitalistiska, nästan imperalistiska, de reformerade kamraterna i Kina skulle bli.
 Men history in the making: här, för 27½ år sedan, hör man gnisslet när den ekonomiska stormakten Kina lägger om kursen, på väg mot världsherravälde.)

Allt för avslöjande

Utposten läser just en rolig bok skriven av Nora Ephron. Det är en av alla dessa humoristiska interiörer ur den amerikanska medelklassens liv, där alla är judar, intelligenta, förmögna och går på psykoanalys.
 Samt kraschar sina äktenskap.
 Vanligtvis beror det på att fruarna ligger med presidentkandidater, medan männen ligger med presidentkandidaternas pressekreterares sekreterare, om vi ska tro Nora Ephron.
 Som själv (i boken) håller på och kraschar sitt äktenskap med en journalist, vars kolumn trycks i 180 tidningar.
 - Håller det för en kolumn?
 Eller:
 - Den tar jag!
 Är hans huvudsakliga replik när folk, inklusive frun, berättar tänkvärda saker.
 Precis så är det att umgås med utposten. Helt plötsligt märker utpostens fru och vänner att de hamnat i den här spalten. (Ovännerna också.)
 Det kan snart resultera i att det varken finns fru eller vänner kvar att skriva om. Bara ett växande antal ovänner.

(En överraskande framsynt rapport/analys från 12 april 1984.
1. Nora Ephron har gått från klarhet till klarhet sedan boken som nämns här "Vägen från mannens hjärta"/"I lust och nöd", om äktenskapet med Watergate-avslöjaren Carl Bernstein. Vad sägs om "Sömnlös i Seattle", "När Harry mötte Sally" och "Julie och Julia", som utposten förtjust såg häromkvällen!
2. Utposten då? Nej, frun och vännerna var verkligen inte alltid förtjusta över publiciteten. Men om detta var orsaken till den tråkiga händelsen 20 år senare... Det får skrivas någon annanstans.)

Det har gått boll i politiken

Utposten gläder sig ibland åt de små tingen här i livet. Och för en anspråkslös själ finns det utan tvekan gott om glädjeämnen här i Jönköping.
 Som till exempel de politiska krafternas förbrödring i staden. Det är inga blodiga sammandrabbningar mellan vänstern  och högern här i stan, inte.
 I den politiska församling som heter kommunstyrelsen lyckas i alla fall de olika kommunalråden rätt väl med att hålla sams.
 Vid det senaste sammanträdet var det inte många ärenden där partierna gick åt olika håll.
 Bara ett ordentligt gräl uppstod när Åke Johansson, c, och John Johansson, s, skulle gå igenom dagens händelser.
 - Husen ligger mitt emot den nya idrottsplatsen i Tenhult, förklarade Johansson, c.
 - Finns det en ny idrottsplats i Tenhult, undrade Johansson, s.
 - Ja, här, sa Johansson, c, och pekade på kartan.
 - Den är inte ny, sa Johansson, s.
 - Jo, förut var det grus och nu är det gräs, sa Johansson, c.
 - Det har varit gräs länge, genmälde Johansson, s. När jag spelade där för 20 år sedan var det gräs.
 - Inte. Det har aldrig varit gräs! protesterade Johansson, c.
 - Votering, utropade den församlade pressen, men gåtans lösning är fortfarande höljd i dunkel.

(Och så är fortfarande fallet, misstänker utposten, 27 drygt efter publiceringen av denna notis 31 januari 1985. Tilläggas bör att Johansson, c, bodde i Tenhult på den tiden, så en del tyder på att Johansson, s, kanske blandat ihop de planer han spelade 20 år tidigare ändå.)

Bakrutornas budskap

Utposten cyklar ibland till jobbet.
 Passerar då åtskilliga bilar (i allmänhet därför att de är parkerade).
 Ibland funderar han över människans märkliga val av posters i bakrutan.
 Som till exempel den här:
 "Skratta inte, Svensson! Din dotter kan ligga i baksätet." (Bakrutan till äldre Volvo.)
 Tycker ni att det är kul? Utposten - som själv har två döttrar som alltid somnar i såväl fram- som baksäte - tycker faktiskt inte det.
 Däremot kan han aldrig låta bli att dra på munnen inför
 "0-60 km på 20 minuter" (bakrutan till VW-buss).
 Men det enda vi egentligen vill läsa på förbipasserande bilar är förstås
 "Vi läser Utpost Uggleviken. Gör det du också!"

(14 maj 1985. Utpostens döttrar, som nu är tre till antalet och så gamla att de skulle kunna äga egna bilar om dom ville, ligger fortfarande inte i baksäten på någon gammal Volvo. Tror sig utposten veta.))

Made in Japan

Utposten köpte nyligen en bil. En japansk bil.
 Det är inget fel på japanska bilar. Mer än möjligen att de är gjorda i Japan.
 Japan är långt borta. Det kan reservdelarna också vara.
 Efter en tid upptäckte nämligen utposten - det var inte svårt - att lampan i taket inte längre lyste i vintermörkret.
 Efter ännu en tid färdades därför utposten därför till firman som saluför just det här japanska bilmärket.
 - Tyvärr, sa dom. Just sådana lampor finns inte i Sverige just nu. Senaste gången fick vi bara in några få. Och de tog slut direkt!
 - Men försök igen i vår. Då kanske det har kommit in några.
 Utposten färdades vidare i sitt japanska mörker. Ända tills han läste en artikel om piratreservdelar. Där stod det att det finns åtskilliga sådana just till de japanska bilarna. Förmodligen just för sådana här sakers skull.
 Utposten färdades, när våren började gry, till en reservdelsaffär,skruvade ur glödlampan och gick in. Frågade:
 - Har ni en sån här?
 Sedan reservdelsmannen botaniserat i en stor låda med glödlampor en längre tid blev svaret:
 - Nej. Just den har vi inte!
 Så utposten tog sin lampa, återvände till bilen, skruvade in glödlampan igen, och se!
 Den fungerade!
 Förmodligen bevisar detta något, både om Japan, utposten och framför allt om ödet, men det vågar vi just nu inte formulera.
 Fotnot: Det finns en liknande historia - om defrostern i bakrutan som plötsligt inte heller fungerade, men den orkar utposten inte berätta.

(Denna sanna anekdot från 14 maj 1985 - ganska exakt 27 år sedan - visar att det också finns områden där mycket lite förändras. Har man en känsla av. Cars are cars.)

Till en tidnings minne

En ny påminnelse om vår dödlighet har nått utpostens känsliga öron.
 Ett sorgebud. En röst i presskören har tystats i Jönköping.
 Mot Strömmen har beslutat lägga ned verksamheten, meddelas det nämligen.
 Efter 6-7 års tidningsarbete har den sista entusiasmen tagit slut. Redaktionen har meddelat att de inte längre har tid med tidningen.
 Utposten tillhörde aldrig prenumeranterna, men läste tidningen när han kom åt den. Därmed kan man kanske säga att han bidrog till tidningens död.
 (Tänk på detta, du som tjuvläser Utposten på jobbet eller hemma hos din bekant.)
 Det är tragiskt att tänka på allt oavlönat ideellt arbete som lagts ned på Mot Strömmen. Förgäves? Kanske, eftersom tidningen nu upphör. Kanske inte, eftersom det som skrivits trots allt skrivits.
 Mot Strömmen har därmed skrivit in sig i den småländska presshistorien.
 Problemet, tycker utposten, var att den aldrig riktigt blev vad den lovat. Den riktigt pigga fritänkande lokaltidningen som rörde om i debatten. Skandalerna var aldrig tillräckligt skandalösa, angreppen på det bestående aldrig tllräckligt grundläggande.
 Borgerligheten levde vidare i allsköns välmåga, i allmänhet utan att ens känna till Mot Strömmen. Och arbetarrörelsen kunde likaså ignorera tidningen - angreppen därifrån träffade aldrig så vitala frågor att debatten blev ofrånkomlig.
 Följaktligen blev tystnaden Mot Strömmens värsta fiende. Och mot den kämpar till och med gudarna förgäves.
 Utposten vill dock härmed lägga en krans på graven. Och - eftersom detta skrivs i Jönköping - hoppas på en snar återuppståndelse.
 Däremot hyser utposten ingen åstundan om ett återseende på andra sidan. Tidningarnas himmel får vänta tills vidare.

(23 oktober 1984 skrevs denna runa. Smålands Folkblad, dagstidningen, hängde med åtta år till - de sista åren i privat ägo.
 Nu, i tidningarnas himmel, kan en del av reflexionerna kring en framliden vänsterkollega kännas en aningen profetiska. Skrev vi förgäves? Eller gjorde det ändå skillnad, och påverkade i någon liten mån den framtid vi nu lever i?
 Hoppas kan man ju. Och det som har skrivits, har ju skrivits, som sagt. Nu kan du till och med läsa en del av det igen - 27½ år senare.)

Den sanna innebörden av 75-an

Vann du på 75-orna?
 Det frågade nyligen alla de stora kvällstidningarna på sina förstasidor.
 Utposten är också frågande. Han brukar mest köpa 33-or. Ibland också 45-or.
 Därför låter vi frågan gå vidare:
 "Om jag vann på 75-orna? Det kan du slå dig i backen på. En 75-a kostar 112 kr. Köper jag det i 37-or i stället får jag punga ut med 116 kr. Fyra kronor mer. Och en centiliter mindre! Snacka om vinst..."
 "Nej, jag valde att inte betala tre kronor extra för att vara med i den dragningen. Det verkar vara rena bedrägeriet."
 "Nej, jag helgarderade inte Bardolino Classico."
 "Nej, jag köpte nästa hela listan. Ändå så går Vino Tinto och vinner sjätte avdelningen. Kusken måste ha varit dopad!"
 "Nej, jag köper bara 37-or, av etiska skäl."
 "Ja, när jag skrapade av det bruna märket längst upp, var det en hel flaska vin under."
 "Vunnit? Ja, det kan man väl säga. Jag har fått livstids pension på ett trevligtt hem här borta i sydöstra Småland."
 (Utposten erkänner att den här humorn är så lågt stående att känsliga personer, då särskilt kds-are, absolut bör skyddas från att exponeras för den.
 Speciellt kanske Erland Skagerö. Om ni ser honom i närheten, uppmanar vi att omedelbart gömma tidningen.
 Annars kanske han skriver ännu en insändare.)
 (Utposten beklagar.)

(30 oktober 1984, ett årtionde då tabloiderna konstigt nog kunde sälja lösnummer på formuleringar som den om 75-orna. Som alltså var premieobligationer och inget annat.
 Utpostens citat bygger på att man att ordet oftare användes om 75 centiliters flaskor med sprit - som bara kostade 112 kr då? - och vin.
 33-orna och 45-orna var, om någon minns dem, lp- och singelskivor i vinyl.
 Sedan spårade det ur.)
 (Erland Skagerö var en mycket flitig kristdemokrat, som Utposten gillade, och gillade att retas med.)
Jo, en del av ovanstående är obegripligt även för författaren, i varje fall i 2010-talets ljus.

Yttrandefrihetens gräns

Yttrandefriheten är inte utan gräns. Inte ens för en fristående krönikör i en uppkäftig vänsterblaska i Smålands Jerusalem.
Man får skriva att socialdemokraternas sätt att utse partiledare för tankarna till sekretessen i sovjetiska politbyrån eller katolikernas påveval. Det applåderas inte (av alla), men det publicerades.
 Men att kalla förstamajfirandet för en anakronism, det får man inte. Speciellt inte i ett förstamajnummer, som sprids i alla hushåll.
 Inte ens om man inlett krönikan med att säga att det som man inte kan skämta om, inte är värt att tas på allvar.
 (Anakronism = otidsenligt, att höra till en annan tid.)

 Så här stód det i manuset:

"FÖRSTA MAJ
... är arbetarrörelsens egen heliga ko och blinda fläck. En socialdemokrat är bara religiös en dag om året, men då attan! Att man inte ostraffat skämtar om eller i raljant ton beskriver denna anakronism fick en kollega en gång erfara.

Så därför gör jag inte det. Eller så gjorde jag det nu."

I tidningen blev det:
"

FÖRSTA MAJ
... är arbetarrörelsens egen heliga ko och blinda fläck. En socialdemokrat är bara religiös en dag om året, men då attan! Att man inte ostraffat skämtar om eller i raljant ton beskriver detta fick en kollega en gång erfara.

Så därför gör jag inte det. Eller så gjorde jag det nu."

Nästan ordagrant. Fast bara nästan.

Mediastriden i Bönköping

Den expansiva centralorten Bönköping skakades av mediastrid som inte lämnade någon oberörd. I stormens öga Radio Bönköpings frispråkiga morgonpratare Linda Johanner, som upprört åtskilliga av stadens många fromma tanter långt innan hon till på köpet blev befordrad till att även programleda det (i alla fall dittills) så älskade kvällspratprogrammet Svammelvagnen.
 Halva staden tyckte att måttet nu var rågat: skulle det inte finnas någon fristad vid radioapparaten längre, flickungens irriterande stämma skulle prata om sex och sprit, sex och sprit, sex och sprit såväl morgon som kväll!
 Andra halvan riktade sin vrede mot malliga morgontidningen Bönköpings-Posten (också ökänd som Missionstrumpeten) i allmänhet och dess överårige - 48 år gammal försökte han fortfarande ge ett 20-årigt intryck - nöjeskrönikör Bertil Thorstedt, vars enda sanna passion var en ständigt pulserande kärlek till hockeylaget VH 17. I sin förhoppning att en gång bli lika framgångsrik och elak som sin idol och store föregångare Nasse Kantarell hade han skändat radioprataren Johanner, och alla hennes program, i en krönika vars okunnighet kunde erövrat pris (om några sådana utdelades).
 Facebook flödade över: på sina ställen var det Thorstedt näthatet riktades mot, på andra upprördes man i stället över att kritiken mot denne gått så långt att till och med hans bortgångne far fått sin (tjuv)fiskar varma.
 Hur skulle nye radiochefen Bernt Larsfalk göra? Ta sin stjärnpratare Johanner i örat och uppmana henne ransonera sex&sprit (som han personligen tyckte ibland gick till överdrift) lite? Eller försvara henne in i döden, och ta risken att allt för många av den frikyrkliga bygdens många lyssnare skulle göra det som det hävdades "att alla redan gör", nämligen att ratta in grannstationen Radio Baraskoj (vars kanalchef var en välkänd och omtyckt frikyrkoledare från Bönköping) i stället?
 Följ den spännande fortsättningen i en Utpost nära dig!

(Hände detta redan på 1980-talet? Jodå, sådana saker hände allt som oftast. Men just detta händer precis nu.)(Fast det händer förstås inte precis på det här viset. Eftersom utposten är en lögnaktig spalt, så har en del fakta överdrivits eller förvrängts. Allt för att inte någon olycklig sammanblandning med verkligheten ska inträffa.)

Hur du hittar på Utpost Uggleviken

Hej, om det här är första gången du besöker Utpost Uggleviken - en uppsjö mer eller mindre osanna och opassande observationer från 1980-talet, ett decennium nästan helt bortglömt - så kan du få hjälp med vägledning här.
 I skrivande stund innehåller bloggen ett 80-tal inlägg, två eller tre nyskrivna i år, övriga från åren 1982 till 1986. Somliga är helt sanna, andra ironiska, vissa på skämt och andra på blodigt allvar; en del handlar om händelser som finns med i historieböckerna, andra om händelser som är bortglömda eller kanske inte ens hände (på riktigt). Det mesta utspelar sig i vätterbygden, men denna är ju en del av Småland, Sverige och världen, så dessa avspeglas också ibland.
 Inläggen är publicerade ordagrant, precis som de skrevs för 30 år sedan, med undantag för att vissa korrekturmissar rättats till.
 Alla är uppdaterade med nutida kommentarer, ibland längre än själva originaltexten, för att ge en antydning om det sammanhang i vilken texten uppstod.
 Man bör kanske också tillägga att Utpost Uggleviken är en ganska uppkäftig spalt, som hellre hånar än hyllar, hellre ifrågasätter än fastslår.

Här några exempel på ämnen som finns med:
80-talet var årtiondet då Sveriges statsminister blev mördad.
http://utpostuggleviken.blogspot.se/2012/03/efter-palme.html
Jämställdheten hade inte kommit lika långt som nu.
http://utpostuggleviken.blogspot.se/2012/02/vikten-av-vart-kon.html
http://utpostuggleviken.blogspot.se/2012/03/blojradar-pa-fiendens-territorium.html
Man kunde ironisera om medias fiffiga sätt att slarva med sanningen, redan då:
http://utpostuggleviken.blogspot.se/2012/02/sanningen-om-kungaparets-kris.html
http://utpostuggleviken.blogspot.se/2012/03/radionamnden-och-knugen-sk.html
http://utpostuggleviken.blogspot.se/2012/03/drommen-om-en-riktigt-bra-skandal.html
Jönköpings-Posten var redan då Vätterbygdens dominerande tidning. Detta kunde utposten inte riktigt förlika sig med.
http://utpostuggleviken.blogspot.se/2012/03/kungen-och-drottningen-och-sagan.html
http://utpostuggleviken.blogspot.se/2012/02/kollektivansluten-kultursida.html
http://utpostuggleviken.blogspot.se/2012/03/tur-att-jonkopings-posten-finns.html
http://utpostuggleviken.blogspot.se/2012/03/en-stor-liberal.html
Minns ni ubåtshysterin? Utländska ubåtar stack upp sin periskop på de mest oväntade platser. Eller var det bara inbillning, paranoia eller något annat?
http://utpostuggleviken.blogspot.se/2012/03/ubatar-ubatar-ubatar.html
http://utpostuggleviken.blogspot.se/2012/03/mojlig-ubat-uggleviken.html
http://utpostuggleviken.blogspot.se/2012/04/ett-tefat-en-ubat-en-varg-ingen-varg.html
Ove Rainer blev oväntat justitieminister. Men inte länge.
http://utpostuggleviken.blogspot.se/2012/03/bra-da-far-du-bli-justitieminister.html
Jönköpings kommunalråd ville gärna lägga näsan i blöt.
http://utpostuggleviken.blogspot.se/2012/03/en-katastrofledning-i-ordets-verkliga.html
Safe, en samling ungdomar i Nässjö, skakade socialdemokratin
http://utpostuggleviken.blogspot.se/2012/03/ett-tva-flera-nassjo.html
Rolling Stones på Ullevi 1982 - arenarockens ankomst till Sverige
http://utpostuggleviken.blogspot.se/2012/03/arenarockens-fodelse.html
http://utpostuggleviken.blogspot.se/2012/03/4-denna-rockmusikens-folkfest-kunde-vi.html
1984 firades Jönköpings 700-årsjubileum
http://utpostuggleviken.blogspot.se/2012/03/grattis-jonkoping-700-ar.html
Ockupationen av gamla brandstationen vållade rubriker
http://utpostuggleviken.blogspot.se/2012/04/brandstationskampen.html
Jo, det fanns datorer på 1980-talet. Fast dom krånglade på helt andra sätt än dagens.
http://utpostuggleviken.blogspot.se/2012/03/datorer-pa-80-talet.html
http://utpostuggleviken.blogspot.se/2012/03/barnets-kamp-mot-datorn.html
http://utpostuggleviken.blogspot.se/2012/03/80-talets-datoren-dumbom.html

Hallucination i Huskvarna

Utposten drömde att han var en homosexuell pojke på Sandagymnasiet.
 En dag gick han upp till rektorn för att be att få göra en utställning om de homosexuellas situation.
 - Nej, nej, vinkade rektorn, det onda måste bekämpas, medan han viskande talade i en snabbtelefon.
När utposten kom ut i korridoren blev han omringad av fyra muskulösa ungdomar, som bestämt förde oss ner i de madrasserade källarcellerna.
 - Gud ska göra dig ren, sa de. Och vi ska hjälpa till.
 x x x
 Sedan drömde utposten att han skulle gå till svenska kyrkan för en stilla andaktsstund.
 Men Huskvarna kyrkas dörr var igenbommad och fastspikad.
 På dörren hängde ett anslag: Kyrkans besökare hänvisas tills vidare till tältet i Lillådalen, där pastor Hedlund bedriver korståg. Halleluja!
 x x x
Utposten drömde sig vidare. Till Huskvarna bibliotek där vi bad att få låna Bibeln för att kolla allt detta i den heliga skrift.
 - Tyvärr, sa bibliotekarien, vi har inte den boken.
 - Då skulle jag vilja beställa den, sa utposten.
 - Det är tyvärr omöjligt. Vi har beslutat oss att avstänga den boken, på grund av upprepade vulgariteter av politisk och sexuell natur, sa bibliotekschefen.
 När utposten insisterade kom polisen.
 x x x
 I sin besvikelse fick utposten till systembolaget.
 - En kvarting Explorer, beställde vi.
 - Tyvärr säljer vi inte den varan. Men vi har ett urmärkt franskt årgångsvin som vi rekommenderar!
 - Vodka är inte nyttigt, tillade expediten.
 x x x
 I vår irritation beslöt vi oss för att starta ett protestmöte.
 Vi gick till polisen för att begära mötestillstånd för Esplanaden.
 - Det går inte, sa dom. Man kan bara få tillstånd utanför sporthallens entré eller i Mjölkafållan.
 - Men där är ju inget folk!
- Nej, det är inte meningen att någon ska bli störd.
 x x x
 Till slut gick vi till Huskvarna stadshus och bad att få tala med vår socialdemokratiska fullmäktigeledamot för att säga ifrån.
 - Tyvärr har vi inga politiker här längre, sa dom. De har flyttats till Jönköping.
 - För övrigt har det socialdemokratiska partiet avskaffats. Men varsågod, här är en folder från moderata samlingspartiet.

(Denna hallucination från 16 juni 1983 bygger i viss mån på verkliga händelser, fast tillspetsade som i en dröm.)
 (Den ursprungliga rubriken var f ö "Huskvarna, Huskvarna, det är dags att kasta loss", som det heter i visan. Dvs i en av Smålands Folkbands mindre berömda låtar.)

Den tragiska historien om vargen

Vargen är död.
 Här är några rader till dess minne:
 Låt oss kalla den Pelle. En käck varg från de värmländska storskogarna som av en rastlös ande drevs ut på vandring efter vandring.
 Först vandrade Pelle till Skåne.  I bakhasorna földe polis, militär, press och en både road och oroad allmänhet. Till slut tyckte Pelle att sockerbetsdieten blev lite trist. Hemlängtan slog till.
 Pelle lät sig fångas. Alla de stora tidningarna gjorde ett stort nummer av det. När Pelle satt hemma i värmlandsskogen igen, märkte han till sin förvåning att han saknade uppståndelsen, trycksvärtan och de stojande åskådarmassorna.
 Värmlandsskogen tycktes plötsligt stor, tom och tyst.
 När ensamheten kändes för stor sökte han sig åter neråt bebodda trakter. Han fotvandrade försiktigt ner till Skaraborg, till Älvsborgs län för att slutligen hamna i Halland.
 Jönköpings län undvek Pelle, emedan han inte var religiös. Han var inte ens säker på att kyrkorna hade någon plats för djuren i sin himmel.
 Men en sak var konstig. När Pelle hungrigt läste i tidningarna om sig själv tycktes det som en hel vargflock vandrade i hans spår. Han sades samtidigt ha befunnit sig på massor av platser, orter han visste att han aldrig satt sin tass i. Han anklagades för de värsta saker: att ha mördat, sargat och plundrat. Ett band av blod droppade nu från hans spår i massmedia.
 Det enda Pelle hungrade efter var lite närhet, lite uppmärksamhet. Ja, sanningen att säga gillade han också att få rubriker i tidningarna.
 Men alla anklagelser gjorde Pelle ledsen.
 Han drog sig undan. Han smög djupare in i skogen. Pelle viste inte längre om han ville vara med i människornas spel.
 Men han förföljdes fortfarande: Rubrikerna blev bara större och dröp av blod.
 Då flydde Pelle ner till Halland. Men ingenstans fann han en fristad. Kvällen 12 september sprang han rakt på två bönder med gevär.
 Pang! Pelles saga var all. Han hade fallit offer för något mycket större än sig själv:
 Myten om Vargen.

(14 september 1984. En tid då vargarna tycktes mycket färre än nu, och mycket färre än... ja, främmande ubåtar till exempel. Men desto större uppståndelse när det ändå var dags för en vargjakt i media.)
 (Konstigt nog avslutades denna lilla utpostsaga med raderna härunder, en obegriplig liten s k knorr:)

Vargen är död.
 Men de tre små grisarna fortsätter att bygga sitt tegelhus.

Ett tefat, en ubåt, en varg... Ingen varg.

Utposten läste just att någon hade sett en ubåt igen.
 Konstigt det där. Folk ser alltid något.
 Tittar man in det blå - visst kommer det ett flygande tefat där.
 Tittar man i havet - nog sticker en ubåt upp sitt fula, rödmålade periskop och viftar med hammaren och skäran. För att sedan bara försvinna. ("Det ser vi som ännu en bevis att det rör sig om ryska ubåtar", säger marinen. "Det är bara ryssarna som har resurser att göra sina ubåtar osynliga."
 Tittar man på jorden - då kan man vara nästan övertygad om att en varg står där och gnager på ens fot.
 Nu är vargen död. Undrar vad folk ska se nu.
 En ubåt på larvfötter? En varg till? En skär elefant?

(Varghysterin är inget 2000-talsfenomen. Inte hysteri i allmänhet heller. Men ubåtshysteri - den var enbart en 80-talshistoria.
 Det här skrevs 14 oktober 1984. Och en fortsättning om vargen - låt oss kalla honom Pelle - följde. Det gör den också här, inom kort.)

Bodström-affären

Utposten har med intresse följt den så kallade Bodström-affären.
 Det viktigaste med den är kanske vad vi kan lära oss om politikernas tal. Andemeningen i Bodströms försvar var ju:
 "Om jag verkligen sagt något sådant, så borde jag inte ha sagt det. Och ännu mindre menat det. Det borde journalisterna ha förstått."
 För, som han sa dagen efter, "det viktiga är vad som är regeringens åsikt".
 Ja, just det. Vad Lennart Bodström egentligen tycker är naturligtvis ointressant. Det viktiga är de av hans uttalanden som godkänts av Olof Palme.
 Utposten ser efter detta fram emot en förvirrande valrörelse.
 Nu måste man än mer skilja på vad politikerna (a) säger (b) menar och (c) vad de egentligen har för åsikt.
 När man ska tillämpa dessa resonemang på ett 20-tals statsråd och minst dubbelt så många statsråd in spe, så räcker inte ens alfabetet till.
 Tänk bara på Anders Björck, m, från Jönköping.
 Där får man skilja på (a) vad han sa (b) vad han sa sen (c) vad alla andra sa att han sa (d) vad Gösta Bohman anser att han borde ha sagt (e) vad tidningarna skrev (f) vad han då sda att han egentligen hade menat (g) vad av detta som bör utgå av moderat partitaktiska skäl (h) och så vidare.
 I detta läge är det befriande med Alf Svensson, kds, ni vet. Han säger bara en sak och det är alltid samma.

The original.
(Det finns några konstiga saker med denna notis av 21 februari 1985 om en nästan bortglömd politisk storm i ett vattenglas:
 1. Bodström, den socialdemokratiska ministern som hamnat i blåsväder, hette inte Tomas i förnamn. Pappa Lennart hade också en och annan liten Bodström-affär.
 2. Alf Svensson var när detta skrevs fortfarande inte riksdagsman. Och kd hade långt kvar till ljuset.
 3. Anders Björck! Visst saknar man honom lite?)(Annars är ju alltihop förvillande likt nutiden.)

Naturen var bättre förr

Det är något fel på fåglarna
Det är något fel på fåglarna i år.
 Annars är det körsbären det är något fel på. I år.
 Förr om åren brukade de rodna på aftonen, och vara borta nästa morgon. Fåglarna, de rovgiriga flygfäna, hade under gryningstimmarna slukat rubb och stubb.
 I år är de som bortblåsta. Fåglarna. Körsbären hänger i klasar och blir rödare och rödare. Surt, sa räven, fast inte om dem.
 Kanske innehåller våra körsbär i år något raffinerat dödligt bio-gift som tagit kål på våra bevingade ovänner.
 Men det biter inte på människor. Inte i år.

Det är något fel på gräset
Allt gammalt romantiskt tjafs om att gräsmattor ska vara gröna är bara sentimentalt nonsens. Denna sommar, denna heta, Fälldins sista sommar som den kommer att kallas, är varje ståndsmässig gräsmatta gul.
 Gul, helt enkelt, förvisso ända ner i hjärterötterna. (Fast vår granne säger att bara det kommer regn, så blir den grön igen.)
 Här och där ser vi gröna gräsmattor, detta andens fattigdomsbevis. Då vet vi att gräsets ägare kan se fram emot en saftig vattenräkning i höst. Står vattnet i mer än en femma kubiken, så står det dyrt.
 Vad vi kan förstå så måste det vara den borgerliga regeringens vanstyre som har tagit kål på gräset. Vi minns att gräset under den socialdemokratiska tiden alltid varit grönt.
 Åtminstone på andra sidan staketet.

(Fälldins sista sommar? Det var 1982, det, sedan kom Olof Palme tillbaka som statsminister, och inledde styret med en 16-procentig devalvering. Those were the days.
 Så, 20 år efter Tyst vår och 25 år före klimatdebatten, så var det sådana här små (o)naturliga variationer som man oroade sig över.)

Konsten att slå ihop

Ska vi slå ihop Jönköpings Södra och Hallby? Och kommer vi därmed att uppnå sann lycka?
 Det är två frågor som utpostens speciella sporthataravdelning ibland ställer sig. Några svar har vi inte lyckats uppnå.
 Däremot vill vi också föreslå följande fusioner, i samma positiva anda:

 Varför inte slå ihop socialdemokraterna och moderaterna. Då skulle stackars Sverige äntligen få en stabil majoritetsregering!
 Slå ihop HV 71 och Huskvarna Simsällskap. Säsongen begränsas då till när isen lägger sig och går upp...
 Slå ihop Sovjet och USA! Reagan och Bresjnev har nog mycket gemensamt, innerst inne.
 Varför kan inte Vättern och Vänern gå samman? Vi har aldrig tyckt särskilt mycket om västgötar...
 Beatles och Rolling Stones! Öh, fast John Lennon... Mmmm.
 Kanske kan man slå ihop justitie- och energiministern till en person. Så Carl-Axel Petri slipper bli så splittrad.
 Nu när den offentliga sektorn ändå ska krympas kanske vi kan ta och  slå ihop SMHI med tipstjänst?
 Och så LO och SAP, så blev det bara en kongress!
 För att underlätta samvaron mellan folk och fä i Jönköpings storkommun kan vi dessutom tänka oss att slå ihop Gud och Djävulen.
 Om ni nu får för er att slå ihop våra kloka huvuden på utposten, så ska vi bara säga: Då slår vi igen.
 Nu slår vi igen. Den här spalten för idag.

(Tänk att Hallby en gång varit ett så framgångsrikt fotbollslag att någon fick för sig att laget skulle vara värt att slå samman med Jönköpings Södra! Jojo, men laget kvalade faktiskt till dåvarande division I 1980, sista avgörande matchen, en förlust, spelades helgen då vi snickrade ihop det första Smålands Folkblad någonsin i modern teknik.)(En del av de andra förslagen här har ju naggats av tidens tand, andra är minst lika aktuella som 198....3?)

Den utopiska drömmen om Nye Chefen

Jubileumsåret masar sig sakta framåt.
 Men på länsmuséet står tiden stilla. Arbete är omöjligt i väntan på att den stora chefsstriden ska avgöras.
 Ska Klas Börjesson - som beredningsutskottet i styrelsen valde - eller Nanna Hermansson - som personalens huvuddel anser mer kvalificerad - ta över efter Gunnar Lindqvist?
 Det ska styrelsen bestämma om två veckor, 22 mars.
 Det är svårt att bestämma sig förstås. Länsmuseets styrelse är inte så vana heller.
 Besluten brukade Gunanr Lindqvist sköta.
 Men nu harhan ju övergivit dem. Det är ju det hela problemet handlar om.
 Lindqvist är till viss del pappa till problemet, även på ett annat sätt. Det var han som utformade annonsen.
 Det var bara det att det knappt finns någon människa i världen som motsvarar den beskrivningen som fanns i museets annons. Kraven var otroligt högt satta.
 - Den var utopisk, suckade styrelsens ordförande Birgitta Björklund i Folkbladet häromveckan.
 Men det var väl inte så konstigt att Gunnar Lindqvist ställde siktet så högt.

 Han ville ju att museet skulle få en ny chef som var lika bra som den gamle...

(En gammal strid från 1984, bortglömd av nästan alla.Utpostens minne är dock långt, och minns även hur den oförutsägbara ytterspalten kastade sig in i denna kulturstrid, och tog ställning. Argumenten som framfördes var mycket utpostska, dvs inte särskilt seriösa.)(Inser man nu.)
Fortsättning följer, inom kort.

Tryckfelet som överlevde

Ibland bjuder Folkbladet på extra läsglädje.
 När det handlar om spagetti brukar italienarna tala om att den ska ätas "al dente" - så den ger tuggmotstånd.
 På samma sätt gillar utposten tidningar som ger lite tuggmotstånd, eller om man ska skriva läsmotstånd. Det ska ibland finnas inslag som uppmuntrar läsaren att tänka själv.
 I gårdagens Folkblad fanns avgjort ett sådan moment. Ni kanske läste ordet "frestämdare" i en rubrik på sidan 11. Denna språkliga godbit fick utpostens känslor i gungning.
 Kan det har något med "fresta" att göra? Frest-ämdare? En som ämdar frestelserna?
 Nä... Det går nog inte.
 En liten oansenlig felstavning, då? Ska det vara "trestämdare"? En enstämd kör. En tvåstämd kör. En trestämd kör. Och slutligen det verkliga superlativet: En trestämdare kör?
 Varför inte? Men, men. Kanske inte.
 Jo, kanske! Om det nu råkar vara två bokstäver fel. Då kan man tänka sig ordet "trestämdåre" - en person med psykiska problem, som talar med tre tungor...
 Se där, vad Tryckfels-Nisse kan göra för att liva upp ens frukost!
 Fotnot: I pressläggningsögonblicket får utposten meddelandet, att rätt svar skulle vara "föreståndare".
 Och därmed tycker han nog att spagettin blev lite klibbig. Om analogin ursäktas.

(En reflexion från 15 november 1984. Var det bättre förr, när det fanns korrekturavdelningar och sånt? Det är omtvistat. Det är till och med fullt tänkbart/troligt att korrekturläsarna omskolats redan 1984.
 En sak är säker: när tryckfelet väl var tryckt, fick man dras med det, i varje fall tills någon slog in fisk i det.)(Detta tryckfel från 14 november 1984 hade nog inte hoppats på evigt liv. Så fel man kan ha.)

Vän av ordning inser naturligtvis att det inte handlar om något tryckfel. Tryckarna är helt oskyldiga. Här rör det sig om ett skrivfel. Förmodligen av en redigerare.

20+10=40 (om man inte beskär ordentligt)

Utposten älskar Huskvarna Trädgårdsförening och är stolt att kunna uppvisa ett medlemskort i den föreningen.
 Trädgårdsföreningens styrelse är duktiga på mycket, inte minst skötseln av trädgårdar. Däremot verkar den vara mindre bevandrad i matematikens gröna värld.

Typisk huskvarnaträdgård.

 I årets utskick medger den skamset att den räknade lite fel förra året.
 Medlemskap: 10 kr.
 Tidningen: 20 kr.
 Summa: 40 kr.
 Så i år får vi som betalade 40 kr förra året en tia i återbäringen. Det kan ju vara en tröst nu när tidningen Hemträdgården i denna inflationens gyllne epok stigit till 25 kronor.

(Publicerat 24 februari 1983. 1982 kostade det alltså 10 kronor att vara med i en förening, och 20 att få dess tidning. Dessa uppgifter känns mera sensationella än det för all del pinsamma additionshaveriet.)

Operation Avkristning

När vi såg att det gick att bota den där killen från Jönköping, kände vi att det var dags att göra en insats.
 Vi började i liten skala. Plockade en kille som kom ut från söndagsskolanin i skåpbilen. Det räckte med ett kok stryk och en glass innan han lovade att sluta med de där dumheterna. Botad.
 Efter den framgången tyckte vi att det var dags att höja målsättningen. Vi blev snabbt framgångsrika på att röva bort tonåriga flickor från sina halleluja-körer och fann också en ganska bra metod att få de där grillerna ur huvudet på dem.
 Vi blev bättre och bättre. Toppen var när vi efter söndagens högmässa körde fram en buss som det stod "Abonnerad" på. 57 glada kristna steg på utan att veta att de just hamnat på en busstur utan slut.
 Efter några veckor i interneringsläger hade de också brutit med sina fantasier.
 Slutligen kände vi oss mogna att plocka upp fullvuxna pastorer. Att lura med dem i vår skåpbil visade sig också ganska lätt, när vi bad dem hjälpa oss bära i de gåvor till kyrkan som tyvärr var för tunga för att vi själva skull orka dem in i helgedomen.
 Att rädda dem till ett normalt liv efter alla år i religiösa grubblerier visade sig svårt, men efter en intensifierad video-kur kunde de också börja nya liv.
 Nu har vi tänkt försöka med Gud. Är det någon som vet var han bor?

(Denna udda text från februari 1983 är inte bara er drift med religionen, eller anti-religionen, välj själv!
 Det är också en anspelning på en säregen nyhetshändelse från 80-talets början: Simmaren Magnus Pettersson från Jönköping, svensk mästare på 400 m fritt 1979, blev religiös grubblare och lämnade sin familj för Guds Barn. Eftersom han var omyndig organiserade hans far ett sökande efter sonen och när han lokaliserades, blev han omhändertagen och utsatt för en drastisk avprogrammering, varefter han visades upp hos Jan Guillou i Rekord-Magazinet (tv-program).
 Det är denna radikala effektiva metod att bota religiösa som texten har som utgångspunkt, och därefter driver in absurdum med en tänkt terroristgrupp som berättare.)
 (Det är inte utan att man undrar hur det gick för Magnus sedan. Vad gör han idag, om något?)

Sportens reklamradio

Får man verkligen säga så här i radio?
- Det är Gevalia som möter Löfbergs, sa Åke Strömmer då, och jmförde det sprirituellt med "ett kafferep".
 Roligt, förstås. men vad säger radiolagen?
(PS: Kan ni räkna ut vilka lag det var som spelade då?)

(Så kunde en journalist i sin oskuld skämta 25 februari 1983. Då spelade Brynäs fortfarande i Gavlerinken, Färjestad i Färjestads Ishall, och Linköping... Ja, vem brydde sig var Linköping spelade?)
 Och minns ni vad hallen där HV 71 spelade i hette? Tänkte väl det.
(Ja, och 1983 fanns det ingen reklamradio i Sverige heller...)

Brandstationskampen

Mustasch - till vänster eller höger?
Är det progressivt eller reaktionärt med mustasch? Den frågan ställer sig utposten ofta i tider av skägglöshet.
 Häromdagen kunde vi se två kända jönköpingsbor i TV och kunde där dra slutsatsen:
 Både och!
 Detta efter att ha sett Lennart Nilforsens, m, prydliga mustasch lyftas för att släppa fram samhällsbevarande tomheter.
 Och precis därefter i närbild få Ragnar Järhults revolutionärt vildvuxna, ur vilken strömmade gravt odemokratiska påståenden.

T v: Järhult. T h Nilforsen.

Gamla brandstationen
 Egentligen handlade ju detta Rapport-inslag inte om mustascher.
 Utan om brandstationer. Speciellt då den omstridda byggnaden av detta slag i centrala Jönköping.
 Utposten fascinerades av att TV-reportern (vars mustasch vi slapp reflektera över) valde just Järhult som representant för gatans parlament (som någon uppgavs ha kallat aktivisterna för).
 Okay för Nilforsen som maktens representant. Men vi får ju hela tiden höra att det bara är ungdomar som bråkar. Och Ragnar Järhult är väl inte speciellt ung.
 Om sanningen ska fram är han nästan lika gammal som utposten. Men inte så gammal som Nilforsen.

Gammal och ung
 Egentligen tycker utposten att det är fel, detta tal om ungdomar. Det är väl känt att många jönköpingsbor, inte alla kulturintresserade och alla verkligen inte unga, ställer upp på tanken på brandstationen som ett kulturhus.
 Det behöver man inte vara ung för.
 För det är ju inte alls så att de demonstrerande ungdomarna vill ha brandstationen för egen del, som TV-tittarna i Sverige kanske nu tror. Det de - och många andra - vill är att de utmärkta planer, som kommunen själv utarbetat för kulturen i brandstationen, ska bli verklighet.
 Man måste acceptera att det är dyrt med en levande kultur.

Släpp in dem i värmen!
 Dessutom är det faktiskt inte så att det alltid är 100 ungdomar som demonstrerat. Som man tyvärr kan tro om man bara läser tidningar. Några yrkesdemonstranter har vi nämligen inte ens i Jönköping.
 Ibland är de 127. Ibland 201. Och ibland 289.
 Och det är inte ens samma personer. Ibland är de inte ens unga. Utposten vet, för vi har stundtals smugit i kanten av demonstrationerna, förklädda till ungdomar. (Med lösmustasch?)
 Det är nämligen inga vaxfigurer som är ute på gatorna och slåss för kulturhus. Kulturen lever - om än bara på gatan. Släpp in den i värmen.


Det verkliga vaxkabinettet
 En spaltkollega till utposten antydde på Valborgsafton, att det vore bättre att inrätta ett vaxkabinett i fullmäktiges sessionssal (även om ingen skulle upptäcka skillnaden) och det var ju elakt sagt.
 Men detta fula påhopp sprider sig nu över landet. Redan dagen efter knyckte kpml(r) tanken i ett stöduttalande till ockupanterna. Sedan dess har diverse tänkare fört fram idén. Och nu har Ragnar Järhult till och med fått säga den i TV!
 Vi såg att nyhetsuppläsaren log. Det gör utposten också.

 Denna inlaga från 1982 handlar om en klassisk strid i Jönköping - den om gamla brandstationen. Många ville göra om denna kulturbyggnad till ett kulturhus, politikerna för sin del ville ta dit Dr Skoras Vaxkabinett, som - inbillade man sig - skulle göra Jönköping till en turistmagnet. Stridens höjdpunkt var när byggnaden ockuperades av aktivisterna.
 Byggnaden blev sedan varken allaktivitetshus eller vaxkabinett utan Länsmusikens lokal. Senare i år ska SR Jönköping ta över byggnaden.
 Läs också mer på http://www.polkagris.nu/wiki/Brandstationsockupationen_i_J%C3%B6nk%C3%B6ping_1982. Skribent är Ragnar Järhult, författare som förekommer i utpostens text.

Se också:
http://smalandsfolkbandgigbook.blogspot.se/2010/08/stodkonsert-flr-brandstationen.html

Carola och Johan - yngre och äldre

En av våra stora - fast inte längre så stor - kvällstidningar älskar att rota i folks fotoalbum.
 Som i söndagens upplaga där den hågade läsaren bjöds på:

• På första mittuppslaget en bunt med bilder på Johan Wallner, 18, som ung.
• På andra mittuppslaget en bunt med bilder på Carola Häggkvist, 16, som ung.

Gammal Carola 1983. Ung nu.

 Detta en gång så fräscha reportageuppslag kan nu betraktas som jämnat med marken. Frågan är vilket intresse man kan ha av att se hur Carola såg ut vid 16 månaders ålder. Möjligen skulle det vara intressant att höra hur hennes röst lät vid det tillfället.
 Dessutom vore det mera spännande att få se hur de kommer att ta sig ut i framtiden - om 10, 30 eller 50 år...

(Skrivet 3 mars 1983. Ja, nu vet vi i alla fall hur Carola ser ut efter 29 år. Hur Johan Wallner - ett kort tag en utförsåkningsstjärna - ser ut i dag kanske är svårare att ta reda på.)
 (Nån gång ska utposten berätta om hur det gick till när Smålands Folkblad, som första tidning, kunde avslöja, eller i alla fall hävda, att Carola hade en "vän" i Bankeryd. Det var inte så populärt i alla läger. Kanske inte i något.)

80-talets skattekverulans

Utposten har nyligen fått viktig information till fastighetsägare.
 Avsändare är en suspekt organisation som kallar sig Skattebetalarna, trots att de av allt att döma gör sitt bästa att inte betala skatt.
 I brevet informerar de om den nya fastighetsskatten (som 1985 kommer att bli 400 kronor för utposten) och föreslår att utposten ska ringa de fem riksdagsmän i länet som röstade för införandet.
 Utposten ber att i stället får tacka skriftligen, vilket härmed är gjort.
 Däremot tycker utposten att alla ni som bor i hyreshus ska ringa och klaga hos de fem som röstade emot införandet av fastighetsskatten. Här är namnen och telefonnumren, allt enligt Skattebetalarnas förening:
 Linnea Hörlén, fp, 036-12 13 99.
 Anita Bråkenhielm, m, 0383-181 66.
 Göte Jonsson, m, 036-504 23.
 Kersti Johansson, c, 0380-910 44
 Rune Backlund 0390-402 55.
Fotnot: Av någon anledning röstade Anders Björck, m, varken för eller mot. Förnodligen var han väl på någon av sina många utlandsturnéer. Om ni ändå vill ringa honom är numret:
 036-740 17.

Björck - varken för eller emot?
Mer än hälften kvar
 En rolig sak med Skattebetalarnas förening är deras krav Hälften kvar, med vilket de menar att de tycker att höginkomsttagarna ska få kraftiga lönesänkningar.
 Det roligaste med "Hälften kvar" är att föreningens direktör Björn Tarras Wahlberg bara betalar 36 procent i skatt.

(Ja, tänk! Så gick debatten 4 september 1985, redan då debatterades fastighetsskatten, denna oälskade gökunge i det svenska boet. Och så ung och naiv var utposten att han var en riktig skattekramare - numera har även han fått en rejäl skattesänkning av den borgerliga regimen.)
(Av politikerna ovan är bara Rune Backlund fortfarande aktiv, och i hög grad dessutom, medan Anders Björck är en pratsam f d landshövding. Av telefonnumren får man numera bara svar på två av sju, fast inte av ovan nämnda.)

Fältherrarnas fyrverkeri

Fyra stora fältherrar träffades en dag.
 - Det har varit dåligt med krig på sistone, sa en.
 - Ja, det är rent löjligt, sa en annan. Ingen bryr sig längre om våra fina krigsmaskiner.
 - Folk bara sitter hemma och knypplar eller gräver i sina rosenrabatter, sa den tredje.
 - Vad ska vi göra? frågade den fjärde.
 - VI STARTAR ETT KRIG!
 Och de fyra laddade jättelika kanoner på ett berg, för att få folk att stanna upp i sitt rosenodlande och knypplande. Kanske skulle till och med lite mer skattemedel överföras från knypplingsverket till försvaret.
 PANG! sa det. PANG! PANG! PANG!
 Och de fyra stod spänt på berget och njöt av det storslagna oväsendet. Inget i världen var lika vackert som ljudet av deras kanoner, tyckte de.
 Men skulle någon svara? Hade någon rullat fram lika stora kanoner för att besvara elden? Skulle de få njuta av det nödvändiga kriget?
 Medan dagen led och solen sjönk i fjärran, stod fältherrarna och betraktade horisonten med spetsade öron. Till slut nåddes de äntligen av ett svar.
 - PLUPP, viskade ekot försagt. PLUPP, PLUPP, PLUPP.
 Och i solnedgången vandrade f'ältherrarna besviket hemåt till sina stickningar och rosenrabatter.

 PS: Men sånt här händer väl inte i verkligheten? Inte ens på kulturens slagfält.

(Vad ÄR detta? Jo, en liten satir i sagans form från 10 mars 1983 över hur fyra stora mäktiga kulturchefer i Jönköping - länsmuseichefen Gunnar Lindqvist, teaterchefen Bernt Lindkvist, musikcheferna Josef Helperin och Leif Jansson - skrev en serie debattartiklar om kulturens svåra läge i Jönköpings län. Resultatet blev knappt ens ett "plupp"...)(Och så är det förstås samtidigt ett billigt påhopp på våra fina militärer.)


Vems buske?
"Endast från socialdemokraternas sida märktes en reaktion. Övriga partier gömde sig i busken."
 Så skrev de fyra kulturpamparnas gäng på den här sidan i går.
 Jämför med detta:
 "Redan i somras försökte de dra igång en kulturdebatt inför valet. Hur ser partiernas kulturplaner ut? Resultatet var närmast total tystnad."
 Så skrev kulturskribenten Christina Hamrin i Jönköpings-Posten när hon refererade den presskomnfererens där alltihopa presenterades.
 Ja, det är väl det som kallas journalistisk objektivitet.
 Christina Hamrin är för övrigt ägare till Jönköpings-Posten och därmed den som står som garant för informationsflödet i dess borgerliga skepnad.

(Utposten i samma ämne 25 februari 1983.)

Kärlekens svarta hål

Deras kärlek var som en sol.
 Den lyste så klart och så varmt och värmde alla omkring med sin generösa glans.
 Men något hände med kärleken. Den mjuka solglansen övergick i en supernovas vanvettiga energikaskader. Allt förvandlades till ett kosmiskt tumult, kastade när och fjärran omkull.
 Innan alltihopa, de söndertrasade ruinerna slutligen slurpades i en svart håls vansinniga tyngdpunkt. Det som varit kärlek var nu osynligt för blotta ögat, men något farligt fanns fortfarande kvar därinne i mörkret. Sakta men säkert förintade detta svarta hål sin omgivning.
 Men, någon annanstans i universum långt borta, föddes en ny sol ur de kosmiska molnen.

(En liten kärlekshistoria i astronomiska termer, eller tvärtom, från 1 mars 1983. Skriver utposten om en faktisk romans, egen eller någon annans? Det är inte säkert.
 Men åren som har gått har visat att den här analogin faktiskt kan ha sina poänger. Om inte för dig, så i ett flerfamiljshus nära dig. Kanske.)

Årtiondets kärlekssaga

I dessa tider av sedesupplösning, brustna äktenskap och kärlekens förflackning har utposten satt sitt enda hopp till Sven Lindqvist.
 Ja, ni vet, mannen som inte bara skrivit lysande böcker från jordens alla hörn och lärt oss hur man "gräver där man står" - utan också varit den store läraren på samlevnadens område.
 I sina böcker "En älskares dagbok" och "En gift mans dagbok" har han ingående, nästan för ingående, tycker somliga läsare, berättat om sina känslor för hustrun Cecilia. Inte bara som ung, tillbedjande man utan också vuxen äkta make, som ibland (det måste erkännas) fick äktenskapet försvårat av konstiga känslor till alla människor.
 Man vad gör detta, när man satsat på den livslånga kärleken? Då måste man vara beredd att erkänna och klara av de konflikter, som oundvikligen måste dyka upp. Menade Sven Lindqvist, och utposten läste och begrundade.
 Kanske, menade utposten, fanns det hopp om livslång gemenskap även i denna tid av splittring och elände. Se bara på Sven Lindqvist.

 Därför är det med bedrövelse, för att inte säga sorg, som utposten upptäcker en kort notis på Expressens skvallersida. Där kan man läsa att Sven och Cecilia Lindqvist faktiskt har separerat.
 Och som om det inte räckte med detta korta konstaterande, detta grundskott mot den livslånga gemenskapens höga visa, så tillade skvallersidan att Sven faktiskt redan funnit en annan.
 Han samlever nu med Madeleine Gustafsson, författaren Lars Gustafssons avlagda, som denne lämnade för att i stället äkta en amerikansk akademiker.
 Se där - författare är med andra ord precis som alla andra.
 Och utposten har nu, i eftertankens kranka blekhet, börjat inse att den stora ärligheten kanske kan vara för stor. Historien förtäljer ju inte hur hustru Cecilia mottog alla dessa öppenhjärtiga rader i maken Sven två dagböcker.
 Kanske hade en blygsam försiktighet och något mindre ärlighet räddat det lindkvistska äktenskapet ännu några år.
 Ja, kanske kan till och med somliga rader i denna spalt då och då varit något obetänksamma. Utposten överväger nu att i fortsättningen endast skriva om glaciärförskjutningen på Spetsbergen, kulturrådets protokoll samt länsteaterns presskonferenser. Det kan väl aldrig stöta någon när och kär!
 Nu väntar vi bara på Sven Lindqvists "En skilsmässomans dagbok".

(När skrevs detta? Jo, de nämnda böckerna kom ut 1981 och 1982, äktenskapet med Cecilia upplöstes 1986, och detta skrev 12 februari samma år. Men se, Expressen kan ha fel. För Sven Lindqvist gifte omgående om sig med, inte Lars Gustafssons avlagda utan Agneta Stark. Om man ska tro Wikipedia är dom fortfarande gifta. Och nej, Sven Lindqvist har inte publicerat några fler böcker om de nämnda relationerna. Klokt nog.)
 (Men avstod Utposten från att skriva ogenomtänkta avslöjanden om sig själv och sina närmaste? Inte alls. Och hur slutade det?
  Det får ni läsa om någon annanstans.)

En katastrofledning i ordets verkliga bemärkelse

Den 18 oktober drabbade en katastrof Jönköping. Det var bara så få som fick veta det.
 Några upptäckte det i alla fall, erfar utposten, när han läser igenom den Fredstida Kommunala Katastrofledningsplanen för Jönköpings kommun, som i januari antogs av fullmäktige.
 En katastrofledning i ordets verkliga bemärkelse presenterade sig nämligen när de kommunala förvaltningarna just den där oktoberdagen genomförde en katastrofövning:
 Kommunalråden, nämligen.
 Det går att läsa både mellan och på raderna i de kommentarer som en rad tjänstemän bidragit med i slutet av katastrofplanen.
 - Katastrofen behandlades alltför politiskt i stället för vad den verkligen var. Därigenom skapades förvirring och försening. Det blev något av en polsk riksdag, skriver kulturförvaltningens Magnus Hultstrand, och samma åsikter skymtar fram på flera andra ställen.


Utpost Uggleviken kan verkligen se det hela framför sig:
 Majoriteten kräver att branden släcks innan giftgasen stängs av.
 Minoriteten kräver att giftgasen först stängs av.
 Votering, ropar kds.
 Ärendet bordläggs.
 Efter nya förhandlingar beslutar man om återremiss. Katastrofen ombeds inkomma med en ny skrivning, där inte explosiv brand och giftgas inträffar samtidigt.
 (Detta är naturligtvis bara utpostens rekonstruktion.)

Lennart Nilforsen (m) - katastrofal?


Skoldirektör Stig Jonsson är en annan förvaltningschef som tillåtit sig kritisera kommunalråden.
 - Jag hade dragit slutsatsen vad jag skulle göra med skolbarnen en timme innan kommunalråden kom på det, berättade han för utposten.
 - Det här är inte politik. Varför ska då politikerna vara där, sa fastighetschefen Hans Persson till utposten.
 En berättigad fråga. Och vi kan lugna kommuninvånarna med att det faktiskt inte är så katastrofalt längre.
 I den katastrofplan som antogs i januari blev det faktiskt så att kommunalråden inte inkluderas i ledningsgruppen som ska fatta snabba beslut i fall av en katastrof.
 (De är bara adjungerade för att vid behov snabbt fatta nödvändiga politiska beslut.)
 Så frukta ej, tappra stad. Det är bara inom politiken som katastrofen tillåts fortsätta som tidigare.

(Oj! Utpost Uggleviken avslöjar icke önskade sanningar! Sådant hände alltså ibland på kultursidans ytterkant.)(Vilka som var kommunalråd i Jönköping 1985? Åke Johansson, c, John Johansson, s, Ingvar Samuelsson, s, Lennart Nilforsen, m, och Lennart Holm, kds. )

Korstransaktioner eller parallella?

Nu ska Jönköpings busschaufförer få lära sig att föra sig även på det känslomässiga planet.
 Det gäller inte längre bara att koncentrera sig på parallell trafik och undvika korstrafik (kollisioner) på gatuplanet.
 Med hjälp av kommunal utbildning ska allt detta också tillämpas på en mera teoretisk nivå.
 Utposten erfar nämligen att kommuntrafiken arrangerat utbildning i denna svåra konst.
 Där ska busschaufförerna nu få övningsköra både när det gäller "parallella transaktioner" (normalt umgänge) och "korstransaktioner" (gruff).
 Och genom detta så har åtminstone utposten fått ännu ett begrepp att komplicera världen med. Tack, kommuntrafiken!

(Denna banbrytande nyhet från 1982 har, tycker utposten nu, inte alls fått det genomslag den förtjänar på de 30 år som gått. Korstransaktioner - kors! Helt bortglömt, men nu återupplivat tack vare UU.
 Och sa man verkligen "gruff" på den tiden?)