En katastrofledning i ordets verkliga bemärkelse

Den 18 oktober drabbade en katastrof Jönköping. Det var bara så få som fick veta det.
 Några upptäckte det i alla fall, erfar utposten, när han läser igenom den Fredstida Kommunala Katastrofledningsplanen för Jönköpings kommun, som i januari antogs av fullmäktige.
 En katastrofledning i ordets verkliga bemärkelse presenterade sig nämligen när de kommunala förvaltningarna just den där oktoberdagen genomförde en katastrofövning:
 Kommunalråden, nämligen.
 Det går att läsa både mellan och på raderna i de kommentarer som en rad tjänstemän bidragit med i slutet av katastrofplanen.
 - Katastrofen behandlades alltför politiskt i stället för vad den verkligen var. Därigenom skapades förvirring och försening. Det blev något av en polsk riksdag, skriver kulturförvaltningens Magnus Hultstrand, och samma åsikter skymtar fram på flera andra ställen.


Utpost Uggleviken kan verkligen se det hela framför sig:
 Majoriteten kräver att branden släcks innan giftgasen stängs av.
 Minoriteten kräver att giftgasen först stängs av.
 Votering, ropar kds.
 Ärendet bordläggs.
 Efter nya förhandlingar beslutar man om återremiss. Katastrofen ombeds inkomma med en ny skrivning, där inte explosiv brand och giftgas inträffar samtidigt.
 (Detta är naturligtvis bara utpostens rekonstruktion.)

Lennart Nilforsen (m) - katastrofal?


Skoldirektör Stig Jonsson är en annan förvaltningschef som tillåtit sig kritisera kommunalråden.
 - Jag hade dragit slutsatsen vad jag skulle göra med skolbarnen en timme innan kommunalråden kom på det, berättade han för utposten.
 - Det här är inte politik. Varför ska då politikerna vara där, sa fastighetschefen Hans Persson till utposten.
 En berättigad fråga. Och vi kan lugna kommuninvånarna med att det faktiskt inte är så katastrofalt längre.
 I den katastrofplan som antogs i januari blev det faktiskt så att kommunalråden inte inkluderas i ledningsgruppen som ska fatta snabba beslut i fall av en katastrof.
 (De är bara adjungerade för att vid behov snabbt fatta nödvändiga politiska beslut.)
 Så frukta ej, tappra stad. Det är bara inom politiken som katastrofen tillåts fortsätta som tidigare.

(Oj! Utpost Uggleviken avslöjar icke önskade sanningar! Sådant hände alltså ibland på kultursidans ytterkant.)(Vilka som var kommunalråd i Jönköping 1985? Åke Johansson, c, John Johansson, s, Ingvar Samuelsson, s, Lennart Nilforsen, m, och Lennart Holm, kds. )

Korstransaktioner eller parallella?

Nu ska Jönköpings busschaufförer få lära sig att föra sig även på det känslomässiga planet.
 Det gäller inte längre bara att koncentrera sig på parallell trafik och undvika korstrafik (kollisioner) på gatuplanet.
 Med hjälp av kommunal utbildning ska allt detta också tillämpas på en mera teoretisk nivå.
 Utposten erfar nämligen att kommuntrafiken arrangerat utbildning i denna svåra konst.
 Där ska busschaufförerna nu få övningsköra både när det gäller "parallella transaktioner" (normalt umgänge) och "korstransaktioner" (gruff).
 Och genom detta så har åtminstone utposten fått ännu ett begrepp att komplicera världen med. Tack, kommuntrafiken!

(Denna banbrytande nyhet från 1982 har, tycker utposten nu, inte alls fått det genomslag den förtjänar på de 30 år som gått. Korstransaktioner - kors! Helt bortglömt, men nu återupplivat tack vare UU.
 Och sa man verkligen "gruff" på den tiden?)

Obs! Sann historia! Och rolig!

Utposten läser med (illa dold) förtjusning i en kvällstidning om bokmässan i Frankfurt.
 Förtjusningen gäller främst historien om bokförlaget Bertelsman, som dömdes av domstol för två rader i en bok om den döde regissören Fassbinder. Raderna handlade om en skådespelerska, som inte precis ville vara omnämnd i de ordalagen.
 Förlaget dömdes att ta bort de två raderna. Men det ville naturligtvis inte slänga 15.000 redan tryckta böcker. Så natten före mässan satte sig förlagets anställda med svarta tuschpennor och strök dessa två rader i varenda en av de 15.000 böckerna.
 Smålands Folkblad utges i en liknande upplaga. Utposten hoppas innerligt att vi slipper göra någon liknande operation någon sen natt.

(Visst är det en rolig historia! Alldeles för sällan berättad. Bortglömd. Tills nu.)(Och - i motsats till så mycket som skrivs på det här stället - alldeles sann.)(Det tror jag i alla fall.)

Med 56.609 andra på Ullevi 19 juni 1982

(4, denna rockmusikens folkfest kunde vi inte missa)
Längst upp brände solen. Obarmhärtigt.
 Längre ner kretsade gamarna, varv efter varv, obevekligt runt den stora arenan.
 Där fanns vi.
 Lördag. Stones-dag. Folkfest. Rockfest. 56.610 glada, förväntansfulla på Ullevi.
 Vi väntade på Rolling Stones. För minnenas skull. För att just de där låtarna en gång burit upp hela livet på sin rygg. Eller för att vi inte kunda låta bli - denna rockmusikens folkfest var något som vi inte kunde missa.

(Gamar, över Ullevi? Förklaringen följer strax... Efter reklamen. Eller. Ja.)

(5, löntagarfonder kretsade i skyn)
Gamarna kretsade runt, ja. Två flygplan med banderoller hängande bakom sig i vinden. Budskapet:
"Chans till jobb? Ja, tack."
"Löntagarfonder? Nej, tack."
 Lönlöst skakar vi nävarna  mot skyn,  där gamarna obevekligt fortsatte sitt kretsande. Investera era pengar i nya jobb i stället för flygplan och banderoller, om ni nu är så intresserade av det, mumlade vi.
 Timmar senare, när konserten var slut och fullbordades med ett luftvärnsliknande fyrverkeri, spanade vi åter mot skyn med förhoppningen att planen nu skulle störta.
 Men då var de redan borta. Vi var kvar.

(Ja, tänk, 1982 fanns det fortfarande dom som trodde att löntagarfonder var undergången, diktaturen. Eller: frälsningen. Visst känns det helt osannolikt idag.)(Hur konserten var? Helt okay, i sin genre. Fast det kändes, redan då, som att beskåda en nödtorftigt uppstoppad dinosaurie.)(Dagen därpå, 20 juni, spelade Stones på Ullevi igen - inför blott 55.567 vittnen.)

(6, Ulf Lundell i uppriktigt surprise appearance)
 På vår läktare guppade det plötsligt till i sorlet:
 Vi vred våra huvuden mot trappan. Och där kom han ju: Ulf Lundell, en annan tids hjälte, ledsagad av sin fru (förmodar vi att det var).
 Han log ett lyckligt, allseende, mållöst leende. Och försvann längre ner i folkhavet.
 Senare, när Stones äntligen stod där på scenen, trängde sig någon fram till platsen på bänken rakt framför oss, där han stod och vinglade till takterna av "Under my thumb".
 Uffe! Igen! Småleende stod vi där och spanade mot Stones över Lundells småväxta axlar - osäkra på om vi skulle koncentrera oss på idolerna där framme eller idolen här hos oss.
 - Du tycker det är så jävla bra, men jag tycker det är bullshit dåligt, utropade Lundell plötsligt i örat på vår bänkgranne ett steg fram.
 Gillar du inte Stones? Frågade vi då honom modigt.
 - Nä, men jag tycker målningarna är vackra.
 Kanske tar han med sig något liknande när han kommer till Erik Dahlbergsgymnasiet nästa gång.

(Finns Rolling Stones? Nja. Enligt Wikipedia funderar gruppen på en turné lagom till sitt 50-årsjubileum - de lär ha bildats 25 maj 1962 - men "eventuellt utan Mick Jagger".)(Det verkar ju så meningsfullt. Fast för all del, Queen har ju spelat utan Freddie Mercury. Och Beatles utan... Nej.)

Arenarockens födelse (Stones 1982)

(1, "aldrig blir jag lika gammal som Bill Wyman")
Stenarna rullar hitåt. Och ingen mossa tycks ha fastnat än.
 Utposten tröstar sig ofta med att hur gamla vi än blir så är vi ändå aldrig lika gamla som Bill Wyman. Och eftersom han fortsätter spela rock&roll, så kan det väl inte vara något fel att vi åtminstone envisas med att lyssna på den.
 Naturligtvis ställer vi kosan mot Göteborg lördagen den 19 juni. För att det är underbart att åter få beträda Ullevis heliga läktare. För folkfestens skull. Och för att se om vi kan urskilja Mick Jagger, någonstans långt därnere.
 Annars kan vi erinra oss hur han bar sig åt när vi såg stenarna i Scandinavium 1973. Efter den tillställningen grälade utposten i veckor med en närstående kvinna huruvida Mick egentligen var sexig eller inte.
 Själva tyckte vi närmast att han var löjlig när han gjorde armhävningar (eller vad det var) i låten "Midnight rambler".
 Annars var det en minnesvärd tillställning. Om inte annat minns vi hur vi på måndagen upptäckte att vi i vår recension från galan hade lyckats skriva ordet "höjdpunkt" tre gånger i samma stycke (två meningar).
 Mellanrubriken var för övrigt "Höjdpunkt".
(Inför första arenakonserten någonsin i Sverige: Rolling Stones på Ullevi 19 juni 1982 inför 56.610 åskådare.)(Bill Wyman var i juni 1982 f ö 45 år gammal.)

(2, "hur jag missade kriget")
Utposten har gott minne.
 Därför är det inte utan att vi fruktar att krig, pest eller hungersnöd eller något sådant kan följa de rullande stenarna i spåren.
 Så var det nämligen 1973.
 Vi minns så väl hur vi på söndagsmorgonen sömnigt slog upp Göteborgs-Posten och bläddrade oss fram till artikeln om Stones. Därefter bläddrade vi förstrött genom tidningen utan att upptäcka något mer anmärkningsvärt än sporten. (Örgryte åkte detta år ur allsvenskan.)
 Till slut hade vi dock återkommit till GPs förstasida. Och upptäckte då till vår förvåning att det var KRIG! Dagen innan, samtidigt som Rolling Stones attackerade Göteborg, hade arabländerna gemensamt gått till angrepp mot Israel. Oktoberkriget hade börjat.
 Det brukar, elakt, sägas om Göteborgs-Posten att det är den enda tidning som skulle kunna gömma ett världskrig så väl, att läsaren inte hittade det. Men den här gången ska GP inte klandras - kriget upptog i stort sett hela förstasidan.
 Det var tydligen våra ögon det var fel på. Kanske hade de bländats av Mick Jagger.
(Dessa två historiska händelser, Stones på Scandinavium och oktoberkrigets utbrott, utspelade sig båda 6 oktober 1973. Göteborgs-Posten var på den tiden, oftast, tämligen plottrig.)(Vid det tillfället var Bill Wyman 36 år, han skulle fylla 37 några veckor senare.)

(3, "vissa texter ruttnar inte som frukt, de mognar")
Ni som vill veta mer om Rolling Stones har goda möjligheter i senaste numret av Schlager. Den ägnar tio sidor åt gruppen i fråga.
 Mycket av det är intressant läsning. Dessutom får man på köpet en Göteborgsguide och om den staden läser man gärna hur mycket som helst.
 Lite sura blir vi dock när vi märker att intervjuerna med Mick och Keith är samma som Schlager publicerade förra året. Då känner vi oss en smula lurade.
 "Vissa intervjuer ruttnar inte som säsongsfrukt. Tvärtom de mognar", hävdar tidningen skuldmedvetet.
 Jaja, det är som vi brukar säga: Gamla nyheter blir som nya. Därför tänker Smålands Folkblad i morgon publicera förra årets tidning i repris.
 Och själva ska vi ta en välförtjänt dag på badstranden med grillad kyckling och grönt vin.
(Intressant teori om gamla texter. Om en Mick&Keith-intervju hinner mogna på ett år, vad ska man då säga om denna 30 år gamla utpost: Förruttnad eller övermogen?)

Hur det faktiskt var på Ullevi 19 juni 1982? Rapport i nästa nummer av UU!

Blöjradar på fiendens territorium

En morgon ringde telefonen:
 - Hallå.
 - Goddag, detta var marknadsinstitutets blöjradar.
 - ???!!!
 - Marknadsinstitutets blöjradar. Vi gör en undersökning om blöjor. Finns fru Utposten hemma?
 - Här bor ingen fru Utpost.
 - ???!!!
 - Däremot två fröken Utpost i skilda åldrar.
 - Men den jag söker ska alltså vara mor till ett nyligen fött barn. Finns hon där?
 - Nej, hon är och jobbar. Men jag är barnets fader - jag kanske kan svara i stället?
 - Nja. Ja, om du är barnets fader, förstås. Har du bytt blöjor någon gång?
 - Ja, jag stod och gjorde det när du ringde.
 Det är klart att med en sådan början kan det aldrig bli något riktigt lyckat samtal. Utposten lyckades aldrig riktigt få någon djup kontakt med blöjradarn.
 Speciellt som vi använde fel blöjmärke, aldrig använt rätt märke och inte hade några planer på att göra det.
 Det var med blöjradarn som med kapten Gusjins radar: Den förde rakt in på fiendens territorium.
 Men blöjradarn hade oss veterligt inga kärnvapen ombord.

(En del biografiska data tyder på att detta kan vara skrivet hösten 1985. Så fördomsfullt bemöttes småbarnspappor alltså på den tiden. Vad skönt att vi nuförtiden har ett helt jämställt samhälle, där det betraktas som självklart att båda föräldrar delar lika på barnets omvårdnad.)(Kapten Gusjin? Det var han som körde 137 på grund utanför Karlskrona i oktober 1981.)

IB-affären, the sequel

Expressen avslöjade i veckan IB, informationsbyrån, som ni kanske minns.
 Och det kunde ju ha varit en journalistisk bragd, om tidningen varit först. Men det var den ju inte.
 Ni minns kanske hur det gick med Folket i Bild/Kulturfront när tidningen för snart tio år sedan gjorde avslöjandet, på allvar. Då slog Säpo till, och bar bort både tidningsarkiv och redaktörer.
 (Sedan fortsatte eländet. Upplagan minskade. Stefan Lindgren blev redaktionssekreterare. Jan Guillou blev rikskändis i tv.)
 Annars var det intressant att i Expressen läsa förre Säpo-chefen Vinge hävda att det nyinrättade IB rapporterade direkt till den socialdemokratiska regeringen och också startats av partiet.
 Det har Olof Palme sedermera dementerat, vilket förmodligen bekräftar något.
 Nu väntar vi bara på att någon ska komma och bära bort hela tidningen Expressen i bruna papperssäckar.
 Rätt ska ju, ändå, vara rätt.

(3 maj 1973 kom FIB/Kulturfront med sitt avslöjande - min 22-årsdag... Expressens "avslöjande" troligen 1982, en inte så vågad gissning är att tidningen grävde i byken för att genera socialdemokraterna inför valet i september 1982. Som s ändå vann.)(Intressant är att Jan Guillou när detta skrevs "bara" var tv-kändis. Den extremt framgångsrika författarkarriären låg ännu sin linda, Coq Rouge utkom inte förrän 1986.)

80-talets dator: en dumbom

Utomhus har termometern just passerat det härliga 20-strecket (i skuggan). Inne sorterar vi posten, som äntligen behagat anlända.
 Inte utan nöje upptäcker vi i högen ett brev från OK, som meddelar oss att "enligt våra beräkningar" så är oljan i vår tank på väg att ta slut.
 - Beställ olja i god tid, manar OK på förtryckta blad, samtidigt som hettan dallrar inne i vårt kök.
 Den beror inte på OKs olja, utan är en effekt av solens stekande mot vårt tak.
 Faktum är att våra egna beräkningar - baserade på en snörstump med en skruv i ena ändan - visar att det i själva verket är tusen liter kvar i tanken.
 Och i nuvarande väderlek lär de inte ta slut i brådrasket.
 Faktum är att OKs dator saknar en del mänskliga egenskaper: Den svettas inte. Den har inte humor. I början av året meddelade den oss, utan att rodna, att den beräknade vår oljeförbrukning till 11.000 liter om året. Och den har ingen aning om att det går åt mer olja på vintern än på sommaren.
 Om man skulle invänta datorns besked på vintern, skulle nog oljan hinna ta slut många gånger om.
 Fast det är klart. Det är skönt att veta att datorerna ännu inte är riktigt beredda att ta över.

(Jo, så korkade var datorerna på 80-talet, särskilt när dom sattes i kommersens tjänst. Och ändå var debatten då mycket hetare än nu att dom snart skulle ta över.)(Nu har dom tagit över. Och det tycker vi, arma offerlamm, bara är trevligt.) (Jo, och en normal årsförbrukning av olja i en villa var 3-4.000 liter.)

Ett bräckligt samhälles mörker

Ljuset falnar och dör. Vid ett stearinljus sitter utposten och surar medan skuggorna fladdrar.
 Vårt samhälle är bräckligt.
 För ett ögonblick tror vi att det är ryssarna som stängt av elektriciteten, för att kunna marschera in ostörda.
 Eller amerikanerna, naturligtvis.
 Eller lika gärna: att det är regeringen, som ännu en gång visat handlingskraft när de såg befolkningssiffrorna.
 Till slut kommer ljuset tillbaka, åtminstone här i Huskvarna. Vi lyssnar på Ekots utsändning för att få veta hur det går med Sverige.

(Visst är sista meningen klockren! Med tanke på att den skrevs av en inbiten tidningsmurvel! ...fast utsändning... vad är det?)(Detta skrevs av allt att döma under ett elavbrott, på den gamla dåliga tiden då det kalla kriget alltid fanns i ens tankar. Och så var befolkningstillväxten tydligen dystopisk, så där i början av det dystra 80-talet...)

Intervjuoffrets uppror

Det är inte alltid så lätt att vara journalist.
 En lördagseftermiddag i december kommer utposten till pingstkyrkan, efter en dag av spring på julmarknader och liknande.
 Vi ska träffa Den Store Sångaren, som ska sjunga här ikväll.
 Sedan ska vi hem till fru, barn och väntande middag, har vi tänkt.
 Men inne på Den Store Sångarens lilla rum bakom scenen börjar det hända saker:
 - Och du vill förstås tala några ord med mig före konserten, säger han med blixtrande ögon.
 - Sedan ska du förstås gå på basket. Eller handboll. Eller något annat, tillägger han och sammanfattar:
 - Dom ska alltid på basket...
 Utposten lovar att han inte ska på basket.
 - Kan du inte stanna och lyssna på oss då, bönfaller Sångaren.
 - Aldrig stannar dom och lyssnar. Dom bara frågar: Hur känns det att vara Din Fars Son? Dom vill bara prata om MIG, aldrig om MUSIKEN!
 - Jag vill att du lyssnar på konserten. Jag kräver det!Sedan kan du få prata med mig.
 Intervjun hamnar i dödvatten. I stället för diskussion om en Sångares liv och Arbetssituation kommer den att handla om Journalistens.
 - Vi journalister försöker också ha reglerade arbetstider och träffa familjen, vädjar Journalisten.
 - Det har aldrig sångare fått ha, replikerar Sångaren. (Som dock råkar ha sin hustru närvarande i rummet.)
 Hur det hela slutar? Jo, journalisten lämnar rummet efter en halvtimme utan en enda anteckning, men med ett halvkvädet löfte att komma tillbaka och lyssna - efter middagen...
 Men sedan smygknäpper fotografen en bild på Den Store Sångaren under repetitionen, och journalisten kokar ihop ett par rader av spridda minnesbilder av den halvtimmeslånga diskussionen.
 Månen vandrar sin stilla ban, snön ligger vit på taken. Och allt fortsätter precis som vanligt.
 Sångaren sjunger, journalisten skriver. Men aldrig mötas de två. På riktigt.

(Den här historien från 80-talets början minns jag med viss ömhet. Lika besvärlig som han tycktes då, lika stor sympati kan jag känna nu för Den Store Sångaren och tacksamhet för att han gjorde uppror.)(Hans namn: Rolf Björling. Inte så Stor, kanske. I motsats till pappa Jussi.)

Ubåtar, ubåtar, ubåtar

Observation 1
I går kväll var utposten nere vid vätterstranden för att plocka sjöborrar.
 Bland de tomma spritflaskor som förföriskt slog mot stranden fick utposten syn på ett periskop!
 Det var, visade det sig, en dansk ubåt som blivit kvar sedan de danska härjningarna i trakten på 1500-talet.
 - Kan de sige mig vejen till Tuborgs Havn, frågade kaptenen och viftade med något grönt i luften.
 - Den vägen, sa utposten och pekade inåt Lillån.

Observation 2
I morse var utposten och promenerade vid Munksjön, när vi plötsligt tyckte oss skönja en ubåt där ute i vattnet.
 Men lugn. När vi såg närmare efter märkte vi att det bara var ett kapsejsat flygande tefat.
 Lyckliga cyklade vi hemåt.

Observation 3
Precis nyss var vi vid Örens strand och såg ut över den fagra sjön. Något tycktes röra sig ute i dimman. En val, kanske. Eller en båt? Kanske till och med en ubåt?
 Äh, tänkte vi, synd att vålla panik.
 - Det är säkert bara Pelle Nyqvist som badar, tänkte vi och traskade hemåt.

Observation 4
Egentligen är utposten också en ubåt.
 Ubåt Uggleviken...
 Vi kryssar omkring i fientliga vatten och sticker då och då upp vårt periskop, fast det ibland vållar rabalder.
 Verkar det riktigt farligt skickar vi i stället in våra bemannade mini-utposter att utforska kustlinjen. Sedan rapporterar de till vår moder-utpost.
 Själva känner vi oss trygga. Vi vet att den svenska marinen aldrig kommer att upptäcka oss. Och om dom gör det skulle dom aldrig våga använda verkliga bomber mot oss. Och om de...
 PAAAAAANG!

(Denna rapsodi från 6 maj 1983 driver med den ubåtshysteri som just då grasserade runt Sveriges kuster. Observationer av mindre eller ännu mindre trovärdighet stod som spön i backen, ackompanjerade av militärens utsagor på ojämförligt fikonspråk. Verkligheten överträffade oftast dikten.) (Men detta är dikt.)(Pelle Nyqvist var en lokal storhet från Örserum, väldigt känd tack vare lokalradion, fast inte älskad av alla.)

"Det klockslaget FINNS INTE!"

Det är inte lätt att beställa telefonväckning alltid. Speciellt inte natten till den 27 mars.
 - Goddag, goddag, jag skulle vilja beställa väckning i natt.
 - Javisst, det går utmärkt!
 - Det gäller väckning klockan två.
 Men då blev det upprört på andra sidan linjen:
 - Nä, det går faktiskt inte. Vi har diskuterat det här länge och kommit fram till att det klockslaget INTE FINNS! Det blir ju sommartid i natt.
 Så det fick bli väckning klockan tre i stället. Även om det var klockan två. Egentligen.

(En liten notis från 1983. Jo, det var besvärligt med klockan då också - åtminstone en natt varje vår. Utposten publicerades, konstigt nog, först 6 april.)

AIK - inte alls vad man tror

Ibland kan det vara nyttigt att vända perspektiven.
 Det finns ju ett lag, som somliga älskar och ganska många andra älskar att hata. I dagligt tal kallas det (i vår del av världen) för AIK.
 Men det som är självklart här, är helt annorlunda på andra ställen.
 Utposten deltar ibland i ett av landets mest ambitiösa (somliga säger pretentiösa) radioprogram. Varje dags arbete börjar med ett långt, ibland väldigt långt sammanträde, där man stöter och blöter små och stora händelser i världen och kommer med sina förslag om vad programmet borde handla om just idag.
 Sedan brukar det bli helt annorlunda.
 Utposten deltar i dessa i sammanträden via länk från Malmö, precis som kollegorna i Göteborg och Umeå, och kan på distans lyssna på alla kloka ord från de pretambitiösa kollegorna i Stockholm.
 En gång hörde utposten kollegan i Umeå diskutera en händelse i grannstaden Skellefteå, där en ishockeymatch med hemmalaget vållat stor palaver eftersom domaren dömde helt fel (om utposten minns rätt) i en match mellan Skellefteå och AIK.
 - Jo, alla snackar ju om AIK i Skellefteå, förklarade umebon. Och den här matchen mot det här stockholmslaget.
- Ja, det laget kallas visst också AIK. Därnere alltså, tillade hon förtydligande och ganska överraskat.

 I Västerbotten finns det bara ett AIK, Och det kommer från Skellefteå. Vad det där laget från Solna kallas, är inte av egentligt intresse.
 Nu ska dom mötas i SM-semifinal, AIK och AIK. Vad det segrande laget heter, vet vi följaktligen redan.

(Denna text är pinfärsk - från 22 mars 2012.)

Sänggående med liten goding

Utposten tillbringade nyligen drygt en timme i sängen med en förtjusande ung flicka.
Hon är snart tio månader och utpostens egen lilla rara dotter.
Pyttsan, lagom rar, frestas utposten tillägga. För inte är det så roligt att ligga där och vänta på att den lilla ska somna, medan tiden går och hon bara är vaken, vaken, vaken...
”Tänk vad gulligt hon drack vällingen. Undrar om hon somnar lika snabbt ikväll som i går.”
”Vad söt hon är. Tänk snart sluter hon ögonen och lägger huvudet så där jättehärligt mot min hals, medan hon krafsar mig i håret.”
”Nej, lilla vän. Du ska inte ligga och titta på ljusstrimman vid köksdörren. Titta på pappa i stället, eller in i väggen. Eller slut gärna ögonen.”
”Tusan, är klockan redan nio? Då missar jag Aktuellt. Äsch, det gör väl inget. Vad är väl Aktuellt mot att ligga här på rygg med en liten ängel och filosofera...”
”Konstigt att hon inte sluter ögonen. Bara ligger och tittar. Hurra, nu stänger hon dom!”
”Äsch, nu öppnar hon dom igen. Hej sötnos, pappa älskar dig, men vore det inte dax att tänka på John Blund också?”
”Och jag som har lovat att diska. Då missar jag Hill Street!”
”Varför envisas hon med att vara vaken? Jag menar, hon har ju trots allt ögonen stängda. Ändå somnar hon inte!”
”Halv tio. Goodbye, Sportnytt! Ska jag gå upp med henne? Nej, hon är ju så trött. Snart måste hon somna!”
”Tänk när hon blir stor. Undrar om det är fred mellan USA och Sovjet då. Inte ska den lilla behöva leva med kärnvapenhotet över huvudet?”
”Inte klokt egentligen. Gamla gubbar som Reagan och Gorbatjov. Ja, det är klart, Gorbatjov är inte så gammal. Men fult märke har han på huvudet.”
”Utom i ryska massmedia, förstås.”
”Undrar om dom retuscherar bort märket i TV också. Tekniken har ju gjort framsteg...”
”Vore bättre om du ledde världens öden, raring. Då fanns det väl inga krig. Även om du är hårdhänt ibland...”
”SOMNA NU! SOMNA! SOMNA!”
”Vad nu, hon sover ju. Nej, det är jag som har somnat!”

(Utposten publicerades första gången 16 januari 1986. Idag för andra gången, som ett grattis på den lilla godingens 27-årsdag. Grattis, Lina, månadens stockholmare, nu styr du snart världen!)
http://www.stockholm.se/Fristaende-webbplatser/Fackforvaltningssajter/Stadsledningskontoret/Manadens-stockholmare/

Beslutsfattare

Bäste beslutsfattare!
 Så började brevet, tryckt som en katalog av färgglada extraordinära erbjudanden.
 Vi stirrade förbryllat ut genom köksfönstret. Visst fattar vi beslut dagligen:
 Falukorv eller köttsoppa till middag? Betala telefonräkningen i dag - eller i morgon? Diska - eller inte diska?
 Spännande och dramatiska beslut, förvisso. Dagligen, onekligen. Men är vi verkligen beslutsfattare för det?
 Vi bläddrade igenom erbjudandena: DiamantFinans, Svenska Dagbladet, Veckans Affärer, egendomsandelar på franska rivieran, tidskriften Auktion och annat.
 Därefter fattade vi ett beslut. Och fattade beslutsamt locket till soptunnan.

 (Jo, så där obeslutsamma var vi svenskar faktiskt på 80-talet. Vi hade inte ännu lärt oss att själva ta ansvar för t ex vilket elbolag, vilken telefonoperatör eller vilken pensionslösning vi ville berika oss med. Som mähän föstes vi fram genom livet, menlöst lydande under de verkliga beslutsfattarna - en på den tiden vanlig synonym för politiker.)

Drömmen om en riktigt bra skandal

Trots den regniga sommaren var lågvattenmärket för länge sedan passerat.
 På skandalblaskan Den Uppstoppade Ankan pekade både mungipor och upplagekurvor mot golvet. Chefredaktören vankade av och an, och tänkte högt:
 - Bara fyra veckor kvar till valet. Och inte en enda bra skandal. Palme och Harvard - baaah! Internationella valutafonden - bara filmjölk! Adelsohns damtrosor - helt urtråkigt!
 Läsekretsen kräver någon riktigt präktig skandal, mumlade han och tittade dystert genom den smutsiga rutan ut mot den regntrötta verkligheten utanför.
 Han hoppade till när han såg ett fryntligt ansikte se tillbaka i kolossalformat.
 - Lita på oss! Vi litar på dig, läste han mödosamt, medan han stirrade det leende affischansiktet in i ögonen.
 Då hände något med chefredaktören. Han förvandlades:
 - ALF SVENSSON! vrålade han. Nu ska vi avslöja Alf Svensson!
 Hela redaktionen sändes ut på jakt efter scoopet som skulle avslöja den allerstädes lika exponerade kds-ledaren.
 - Ta reda på Alf Svenssons älskarinna i Stockholm! Om han inte har någon så får han det säkert. Det har alla riksdagsmän! Ni kan väl leta fram nån tjej som varit ihop med ett 10-tal riksdagsmän. Rubriken:
"LAILA, 22 ÅR: JAG LÄNGTAR EFTER ALF - HAN ÄR SÅ LÄCKER!"
 Efter den godbiten hade chefredaktören kommit igång. Ny reporter sändes ut på nästa uppdrag:
- Gräv upp allt om Alf Svenssons lärartid i Huskvarna! Sa han några tvetydigheter till flickorna i klassen? Enskilda samtal? Vilka fick högt betyg och hur bar de sig åt för det? Ta fram någon som kan säga: "ALF LADE HANDEN PÅ MIG OCH SÅG MIG DJUPT IN I ÖGONEN - SEDAN FICK JAG STORA A."
Jakten fortsatte. Nya vilda uppslag bubblade upp ur det förträngda vansinnet i Den Uppstoppade Ankan:
 - Muta taxeringsnämndsordföranden, så vi kan ta fram hans deklarationer. Alltid finns det väl några avdrag som kan te sig suspekta för en så skenhelig typ!
 - Slår han sin fru? Utnyttjar han sina föräldrar till oavlönat arbete i trädgården? Har någon gift kvinna i Gränna i samma ålder som hans fru förts till sjukhus efter misshandel i hemmet?
 - Har hans barn problem? Kan incest misstänkas? KAN INCEST UTESLUTAS?
 - Försök bevisa att han utfört illegala aborter!
 Tiden gick. Några veckor senare kom Den Uppstoppade Ankans nästa nummer. Från omslaget blickade Alf Svensson faderligt mot läsarna i fyrfärg.
 Rubrik: Kds-ledaren dementerar: "Nej, jag är inte Jesus som återkommit till jorden."

(Denna fria fantasi från 22 augusti 1985 visar hur galen en utpost kan bli, när författaren fått en överdos Svensson. Kanske ska det också ses som en drift med mindre seriösa journalistkollegors feberdrömmar om Det Stora Avslöjandet.) (Alf Svensson är fortfarande, 27 år senare, i hög grad politiskt aktiv. Den Uppstoppade Ankan, däremot, har gett ut sitt sista nummer, och Utpost Uggleviken ägnar sig bara åt nostalgi i en undanskymd webbavkrok.)

Vådorna av en riktig vinter

Vinterväder i teorin
Har almanackan äntligen kommit rätt igen?
 Det frågar sig utposten som de senaste åren med ökande fasa följt vädrens växlingar.
 Gröna jular.
 Snöfall på första maj.
 Höst mitt i juli.
 Strålande solsken i september-oktober.
 Så får det bara inte gå till!
 Därför kan utposten nog gå med på att acceptera den ymniga frysta nederbörd som drällt ner från himlen på sistone.
 Det är ju ändå december. Varför då inte snö? Varför inte till och med en vit jul?
 Men bara om ni lovar att det blir varmt nästa sommar!

Vinterväder i praktiken
 Men inte är det roligt när denna plötsliga vinter plötsligt fyllt Huskvarnas centrum.
 Längs köpcentret Rosen har någon plogat en decimeterbred snöfri rand på trottoaren. Där slår sig utposten fram med sin barnvagn, i hård kamp med skolbarn, vinglande pensionärer och överbelastade chaufförer från varubilarna.
 När man sedan ska ta sig över en gata börjar helvetet. Barnvagnen kör definitivt fast i den gigantiska snövall som skiljer trottoar och gata även vid övergångsställena.
 Eftersom utposten turligt nog är en pappa med barnvagn lyckas han lyfta ut vagnen på gatan trots att den undertill dignar av julens läckerheter och barnet (ärligt talat) tillhör den tyngre viktklassen.
 Men fort går det inte.
 När utposten slutligen når busshållplatsen, så är det bara för att precis utom räckhåll se bussen lägga ut.
 Så står man där. Med femton minuter till nästa buss eller oräkneliga snöhöljda trottoarmetrar mellan oss och hemmet.
 Då börjar man nästan längta efter värmebölja. Även om det skulle råka innebära att nästa sommar blir inställd.

(Som sagt: man kunde inte lita på vädret. Inte då heller, på 80-talet. Dessa svåra prövningar utspelade sig - gissningsvis - i december år 1985.

Mitt hem och min bil

Utposten älskar sin bil. Men inte okritiskt.
 Skrothögen ifråga har gett oss både glädje och sorg.
 Utposten älskar också alla härliga amerikanska rocklåtar, där hjälten forsar fram genom staden och livet i en kilometerbred Buick eller Pontiac eller 56 Chevy.
 Men nu har den ultimata bil-låten kommit, Paul Simons "Cars are cars".
 Där sjunger Paul bland annat om att bilar minsanna är sig lika, medan människorna åpar sig och slåss och stänger sina gränser. För att inte tala om den här tänkvärda lilla versen:
 "I once had a car that was more lika home,
 I lived in it, loved n it, polished its chrome,
 If som of my homes had been more like my car,
 I probably wouldn´t have travelled this far."
 Just den gnolar utposten på medan kärran rullar hemåt.

(1983. Var det p k att älska sin bil i detta glada förgångna? Inte alls. Snarare mer skuldbelagt då än idag.)

Bil-Expressen

Vi undrade vad det var som fick bilen framför oss att krypa uppför Rogbergavägens stigning i cirka 15 kilometer i timmen.
 Ja, vi inte bara undrade. Om sanningen ska fram så var vi nära att dundra rakt in i den framförvarande bilen, där vi kom fräsande i våra 51 kilometer.
 En förare med allvarliga synfel? En person på väg hem från fyllefesten (på söndagseftermiddagen?) med välmotiverad försiktighet. Eller helt enkelt ett allvarligt motorfel på den stackars bilen?
 Nädå.
 När vi smög förbi i uppförsbacken blev sanningen äntligen uppenbarad:
 Killen satt helt enkelt och läste tidningen! För säkerhets skull hade han ströckt ut den över ratten...
Och inte nog med det, han läste ju Expressen. I arbetarstaden Huskvarna.

 (Är det här sant? Man förmodar det, det är svårt att se någon annan anledning till publiceringen. Kanske finns det en underliggande sanning om tidens skifte, nu när ingen längre läser kvällstidningar (utom på nätet): 80-talet, decenniet då alla läste kvällstidningar - alltid och överallt!)

Hemskhet i vintertid

Aforism om villaägandets hemskhet i vintertid:

 "Det bästa med att ha eget garage är att man slipper skotta fram bilen om morgnarna.

 Det sämsta med att ha eget garage är att man måste skotta fram garaget om morgnarna."

(Jo, det fanns snörika vintrar i vätterbygden på 80-talet. Vilken av dem skrevs detta? Kanske 1982, för det var - minns utposten - i varje fall en kall och snöig vinter. Fast dom var fler, och ingen hade hört talas om växthuseffekten.)

Radionämnden och "knugen s**k"

Radionämnden har i dagarna, erfar utposten, fällt radioprogrammet Ny Våg för sånger som bland annat innehåller budskapen "Gösta Bohman, jävla bög", "kungens kuk" och "Gud barn, era jävla barn". Det är inte underhållning, tycker radionämnden.
 Det kan man naturligtvis tycka. Även om taket brukar vara högt när det gäller kultur.
 Nämnden har tidigare, erinrar sig utposten, godkänt uppmaningen "Skjut en snut" i samma program.
 Det lämnar otvivelaktigt fältet öppet för spekulationer: är det sålunda tillåtet att sjunga om "Bohmans kuk", "kungen är en bög" eller "kungens jävla barn"?
 Vem vet? Radioprogrammet ny Våg kanske testar var gränserna går även i de fallen.
 Får man, för övrigt, sjunga "Skjut Bohman" eller "Skjut kungen"? Om inte,varför ska de ha speciella förmåner? Att det går för sig med "Guds Bohman" anar vi nästan.
 För övrigt påminner sig utposten just att en av de där sångerna faktiskt heter "Knugen skuk". Och då kommer väl saken i ett annat läge.
 Annars skulle varje tvååring kunna fällas i radionämnden för sina ljudhärmande ramsor.

(Där ungefär gick debatten om yttrandefrihetens gränser i början på 80-talet. Det var Kriminella Gitarrer som gjorde låten om skuken. En låt som Mats Olsson i Expressen 2007 föreslog som ny nationalsång - kanske inte på fullt allvar.)

En stor liberal

När utposten var en riktigt liten - men ambitiös - glop, arbetade han (hon?) på den riktigt stora, liberala, men numera på ett allt mer moderat sätt, oberoende borgerliga morgontidningen.
 Där fanns det många redaktörer. Alla hade de mycket att lära den unge, men förhoppningsfulle, utposten.
 (Ingen visste ännu att det rörde sig om en utpost i tillblivande.)
 En kväll tillbringade utposten med den gamle, vise nattredaktören, en frisinnets stöttepelare i den kyrkliga bygden.
 Vi kom att tala om en person, som en gång tillbringat ett år som politisk redaktör på tidningen, för att sedan återgå till tjänsten som lektor vid ett gymnasium på västkusten.
 - Det är faktiskt min gudfar, avslöjade utposten blygt.
 Vid detta avslöjande blev den gamle, vise nattredaktören eld och lågor.
 - Ja, det var en man efter mitt sinne! utropade han. En stor liberal! En politisk tänkare av stora mått. En person som gör det lätt att vara stolt att man är folkpartist.
 - Men nu har han faktiskt blivit socialdemokrat!
Tänkte vi. Men vågade inte säga det, för då hade väl de gamla väggarna på detta frisinnets flaggskepp rämnat.
 Men sant är det, även i dessa uppbragta valtider.

(Publicerat i augusti eller september 1982. Och sant, fortfarande, fast det har gått 30 år och minst en av de här två personerna har lämnat jordelivet. Men utposten lever ju - liksom all litteratur - för evigt.)(För tydlighetens skull: den nämnda tidningen finns också fortfarande, och heter Jönköpings-Posten.)(Och att utpostens styvfar bara stannade ett år, berodde på att tidningen inte var lika liberal som han.)

Bra, då får du bli justitieminister!

- Ja, hej Ove, det är Olof.
- Hej Olof, vad kan du vilja?
- Jag har en prima överraskning: Jag tänkte att du skulle bli justitieminister!
- Jag justitieminister!
- Ja, det vill säga... Vi har vissa önskemål: Du vet väl ett och annat om skatteflykt, aktieaffärer, förskottsräntor och olika former av skatteplanering?
- Ja... öh. Ett och annat har jag faktiskt lärt mig.
- Härligt! Då kan du börja på måndag!

(Publicerat i november 1983, då Göran Skytte just fällt sitt största villebråd, Sveriges justitieminister Ove Rainer. Wikipedia skriver:
Ove Rainer tvingades den 9 november 1983 att avgå som justitieminister sedan journalisten Göran Skytte på tidningen Aftonbladet den 1 november hade avslöjat att Rainer med hjälp av avancerade affärstransaktioner, utförda endast i syfte att minimera realisationsvinstskatten på ett under 1981 försålt aktieinnehav, lyckats reducera sin personliga skatt till ett absolut minimum. På en inkomst av 2,4 miljoner kronor och en förmögenhet på 1,5 miljoner kronor, hade han på lagligt sätt minskat sin skatt till 10 procent. Endast en vecka före tidningens avslöjande hade den socialdemokratiska regeringen beslutat om skärpt skatt för vanliga inkomsttagare.)

1984: Grattis Jönköping, 700 år!

Ladulås - dum eller ej?
Var Magnus Ladulås inte dum?
 Eller var han dum? Den frågan inställer sig osökt i detta 1984 som nu sänkts från ovan likt en rullgardin.
 Det framgår faktiskt inte av de vanliga uppslagsverken hur det var med kung Magnus Ladulås intelligens. Hans omskrivna förmåga att sätta lås på dörren behöver ju varken bevisa det ena eller det andra.
 Han styrde hela Sverige och hans såg att ingenting förtjänte privilegium så väl som Jönköping, heter det i visan. Det ska då framhållas att konkurrensen inte var så hård på den tiden.
 Det var inte så mycket med Sverige heller.Blekinge, Halland och Bohuslän var främmande makt och norr om Stockholm bestod Lappland mest av öde utmarker.
 Men det var tur att han hann utmanövrera brorsan Valdemar redan så tidigt som 1275, annars vet ingen hur det gått med Jönköping.
 Denne var annars en man med ideal som liknar våra nutida i Jönköping. Han stödde sig på kyrkan, som fick omfattande privilegier, och det världsliga frälse, som fick skattefrihet.

Rapport från jubelparken
- Borgare är det finaste ord som finns, för det betyder samma sak som människa!
 Sade Torsten Welander framme på sin balkong, medan den församlade menigheten frös och hostade av den ohälsosamma röken från facklor.
 I mängden gömde sig utposten och betraktade hur medborgarna tog emot sitt 1984.
 Inte tog de varandras händer, inte. Inte sjöng de med i refrängen. Det enda de gjorde gemensamt var att huttra i takt och försöka spana efter celebriteterna på balkongen, utan annat resultat än den gigantiska gran som stod och gungade i snålblåsten.
 Men det var kanske orättvist. Några tusen personer var vi nog som stod där och väntade på något spännande.
 Det kom också. Nog var fyrverkeriet ganska spännande alltid, där det fyllde himlen med färgsprakande stjärnor och Rådhusparken med gråtande barn.

Alternativ trall
Slutligen vill jubileumsutposten bjuda på följande enastående nytolkning av en känd sång i tiden:
"Hurra för Olle Widestrand, för han var rätt så ball,
han anförtrodde Jönköping dess jubileumstrall,
men texten den var värre, nej, den var inte bra,
den smädade Vår Herre, ja, kors i all min da.
Hurra! Hursa! Nej, det var inte bra.
Hurra! Hursa! Nej, det var inte bra. Hurra! Hursa!
Hurra! Hursa! Nej, det var inte bra,
men tack till Olle Widestrand, ska högstdensamme ha."

(Denna utpost från januari 1984 handlar om två saker: Jubileumsavsparken i Rådhusparken, där "borgmästaren" Torsten Welander, fullmäktige ordförande(m) sa ovanstående. Och om Alf Henrikssons jubileumstrall, en liten vers som tonsattes av Olle Widestrand men som också väckte en nu bortglömd storm i det kristna vattenglaset, det är detta som versen längst ned syftar på.)
(Jubileumstrallen i sin helhet finns ej att uppbringa på nätet, men den började så här:
'"Hurra för Magnus Ladulås för han var inte dum/ Han anförtrodde Jönköping dess privilegium/ Han styrde och han ställde/ och han såg att ingenting/ förtjänte privilegium så väl som Jönköping.")

Framtidens tidning

Tycker ni också att "Smålands Folkblad" låter provinsiellt, gammeldags och förlegat?
 Ni har rätt!
 Nu kommer SMALANDS!!
 Tidningen med friskare färger, gladare gamänger och poppigare politik. Tidningen som får andra tidningar att se ut som fornlämningar.
 SMALANDS riktar sig till en internationell publik. Våra kunder är de affärsmän som bara reser business class. Det är inte provinsen Sverige, utan Stora Världen du kan urskilja genom hotell- och taxifönstret med SMALANDS.
 Vi vågar ännu inte riktigt kasta loss och skriva enbart på utländska.
 Men för att bli lite mer exotiska slutar vi i alla fall med alla prickar över a, a och o.

(2 oktober 1984 kunde Utposten som första spalt avslöja denna nyhet. Som naturligtvis var osann, men ändå, på utpostens infama vis, en osanning som byggde på en krass verklighet. I denna verklighet utsattes den lilla tidningen ofta, alldeles för ofta, för radikala förslag - en del dessutom mycket med mycket stor prislapp - på hur tidningen skulle kunna utvecklas, dvs börja tjäna pengar. Extreme make over. En del av förslagen var riktigt korkade, nästan lika korkade som det här.)

1980-talets (brist på) barnomsorg

"Just i åldern 0-2 år är det nästan omöjligt"
Det hände sig vid den tiden att utposten nedkom med en dotter. Och var och en färdades till sin stad och ringde barnomsorgsintendenten för att skaffa dagisplats.
 Men inga änglakörer sjöng. I stället stångade Utposten gång på gång pannan blodig.
 Vi har snart talat med varenda anställd inom kommunens barnomsorgsförvaltning. Vi vet vad de svarar men vi ringer igen.
 Så här svarar de:
 - Nio månader gammal? Då är det jättesvårt. Över tre år så är det kortare köer till dagisplatserna. Men just i åldrarna 0-2 år är det nästan omöjligt - det finns inte en enda ledig plats i hela kommunen.
 Och då tänker vi i vårt stilla sinne att det är rätt konstigt att Jönköpings kommun, med sina väldiga resurser på planerings- och utredningsområdet, inte lyckats komma på att nästan alla barn föds just i åldern 0-2 år.
 Men i stället svarar vi, vänligt och försynt:
 - O, färlåt då. OM det skulle bli så att vi någon gång i framtiden råkar föda en treåring, så ska vi genast kontakta kommunens barnomsorg.

Var det nödvändigt?
Utposten sitter i en vrå och tjuvlyssnar när en kollega en kväll får ett samtal från barnomsorgschefen Erland Skagerö (kds).
 - Skagerö ringde just och berättade att de hade all dagispersonal samlad i pingstkyrkan på ett möte, sa kollegan.
 - Va, tänkte utposten (som förgäves försöker få in sin dotter på dagis), pingstkyrkan? Var det verkligen nödvändigt? Det skulle säkert räcka med någon källarlokal nånstans.

(Vissa tecken tyder på att det här är skrivet 1983, för det måste handla om en flicka som kom in på dagis först vid - typ - 18 månader. Syrran kom 1985 in redan vid nio månader, syskonförtur. Båda dessa exempel känns idag udda.
 Mera fakta, 1: Föräldraledigheten var mycket kortare på den tiden. 2: Barnomsorgsavgiften var högre också. 3: Pingstkyrkan i Jönköping är väldigt stor, rymmer tusentals själar. 4: Dessa små inlägg publicerades ursprungligen var för sig.)

Nästa barns namn

Vad har ni tänkt döpa nästa barn till?
 Hedvig Eleonora, jaha. Inte dumt. En tidlös respektaibilitet, med en kunglig klang som inte gör bort sig så här på 80-talet.
 Om ni oroar er för att barnen ska bli mobbade om de får heta till exempel Linda, så sluta med det. Enligt vad Utposten erfar, så är det inte så farligt. De flesta av pop-generationen Linda, Malin och Jenny börjar nu närma sig skolåldern.
 Om ni vill att hela kvarteret ska flockas när ni ropar på dottern, så är Ida och Emma de namn ni ska välja.
 Åtminstone där vi bor.

(Ja, så här kort och oskyldigt kunde inlägg i spalten vara ibland. Ingen ironi eller underliggande udd. Fast visst låter frasen "så här på 80-talet" väldigt konstig, i nutia öron alltså?
 Fotnot: 641 flickor fick heta Emma 2011 (tionde plats), medan 457 döptes till Ida. Dom hänger med, alltså.)

Klimatfantasier av sin tid

År 2015, senast, kommer katastrofen att inträffa.
 Exakt vilken sorts katastrof det blir kan man inte säga än. Men katastrof blir det, i alla fall år 2015.
 Skrev bokförlagets chef som samtidigt utlovade ett förmånserbjudande om vi hoppade in i bokklubben: Första boken skulle vi få nästan gratis. Den handlade händelsevis just om katastrofer. Fast inte 2015. Utan i dagarna.
 "Den sjätte vintern" handlar nämligen om hur en ny istid kastar sig över norra halvklotet och lägger Chicago under 150 meter av is (eller var det 150 kilometer?).
  Om fem osedvanligt stränga vintrar följs av en sjätte är det tecknet på att istiden är oundviklig, har man upptäckt (i boken). Och just då kastar sig våldsamma istromber över både Sovjet och USA. I Novosibirsk går 200.000 människor under i istidens omfamning.
 Skräp! Pyttsan, fnös vi och kastade erbjudandet i sopsäcken. Era katastroffantasier kan ni dränka er själva i!
 Sedan tog vi bilen in till stan, denna måndag 7 december. Och dränktes - det är sant - i en fruktansvärd istromb, som kastade sig ner över Vättern med aldrig tidigare i centrala Jönköping registrerade vindstyrkor.

(Den sjätte vintern kom ut 1984 - katastrofåret - så detta skrevs väl också det året, just i december. Som synes uppfattades klimathoten väldigt annorlunda på den tiden. Men man förmodar att boken ifråga kan ha inspirerat männen bakom "The day after tomorrow" att kombinera det ena med det andra.)

Efter Palme

Det är inte lätt att vara rolig.
 Utposten har konstaterat detta med beklagande tidigare. Men denna gång har konstaterandet en annan orsak.
 Det är inte lätt att vara rolig. I detta läge.
 Det är överhuvudtaget inte lätt. Att bara fortsätta.
 Allt känns så futtigt i den lilla värld som är vår kända vanliga omkrets. Alla nyheter känns så små i lokaltidnngens heliga ankdamm.

• Biodlarföreningen byter revisor.
• TV-antenn blåste av villa på Småborgargränd.
• Polisen har hittat en övergiven tidningsanka - vem är ägaren?
• Jönköpingsbor klagar på att gatan sopas för sällan. 

 Ja, sånt är våra dagar fyllda med. Små, nära nyheter - som denna hemska månad inte betyder ett dugg.
 Det enda som betyder något är Mordet, Världen, Sorgen och Framtiden.
 Honnörsorden stiger fram och ställer sig i givakt. Själva kan vi bara fortsätta att fortsätta. Hur tråkigt och futtigt det än kan kännas.

"Sånt där tråkigt Palme"
Utposten vill trots detta berätta en rolig historia. Det handlar om när han och dottern(4) en torsdagskväll hade ett ärende till kommunfullmäktige.
 Under en halvtimme utförde utposten sitt ärende medan dottern okoncentrerat sysslade med såna där småsaker som uttråkade 4-åringar gör.
Sedan slog äntligen frihetens timme. Far och dotter åkte hem. Och senare på kvällen frågade mamma, när hon också kommit hem:
 - Vad gjorde du och pappa ikväll egentligen?
 - Först var vi och fikade, det var kul. Sedan var vi på Palme, det var tråkigt!
 - Palme?
- Ja, Palme! Det var tråkigt.
 - Öh, du menar att det var en massa gubbar som pratade precis som Palme.
- Ja, sån där tråkig politik.
 Det är som ni förstår inte lätt att bara vara fyra år, för då förstår man inte att i Jönköpings kommunfullmäktige talar alla gubbar faktiskt inte som Palme.

"Det kommer nog en ny"
Utpostens dotter har dock numera fattat vem Palme är, eller rättare sagt var.
- Ni ska inte vara ledsna, mamma och pappa, det kommer säkert nån ny som är lika bra, tröstade hon efter att ha insett stundens allvar.
 Och vem vet - hon kanske har rätt.

(Fast... Fick hon rätt?)(Denna sorgsna utpost, med ett leende mitt i eländet, publicerades 11 mars 1986 - alltså för 26 år och en dag sedan.)

Barnets kamp mot datorn

Barnet och datan.
 Nog låter det som en bild av framtiden. När utpostens 18 månaders dotter klängt sig upp i stolen vid textskärmen går hon inte att få därifrån.
 Vad är den gamla kära skrivmaskinen mot detta? En apparat som piper och låter och skickar bokstavsexplosioner över rutan när man lutar sig mot tangentbordet.
 Besviket skriker hon varje gång vi försöker få henne därifrån. I detta ögonblick finns bara denna magiska bildskärm.
 - Hon har nog framtiden för sig, kommenterar kollegorna barnets lycka vid maskinen.
 Kanske det.
 Frågan är om maskinen har någon framtid. Den vrider sig och vrenskas, när den förtvivlat försöker fly ur barnets omilda grepp, under en ström av teckenkrevader och arga kommandon från datorn.
 NO SUCH FILE NAME, NO SUCH FILE NAME, skriker datorn desperat på sitt tysta språk, men det örat hör inte barnet på.
 Ännu.


(2 juni 1983. Jo, det fanns datorer.Och det fanns barn. Annars har det mesta förändrats. Eller?)

Framtiden, 2012: Sentida efterföljare, ej födda 1982.

Ett, två, flera Nässjö!

Grabbarna i Gruppen hängde med huvudet.
 Tjejerna också, så länge som de fortfarande hängde med. Sedan övergav de politiken, hittade nya glädjeämnen i livet, som knyppling och folkdans.
 Som blomknoppar som alltför länge hukat sig under en förlängd vinters anstormning exploderade de i färgprakt och livskraft, där de dansade ifrån oss i sina nya liv.
 Detta fick inte grabbarna att hänga mindre med huvudet. Inte nog med att ingen längre köpte vår tidning Oppurtunist (med Sekterist och Oppositionell), nu hade vi inte längre någon som kokade kaffe åt oss.
 - Arbetarklassen nöjer sig ändå inte med kaffe, nu kräver den starksprit, som Kalle, gruppens ständige ordförande uttryckte saken.
 - Äh, arbetarklassen! Den tål väl inte ens Pripps Blå längre, sa Pelle, gruppen ständige sekreterare och motpol.
 Ja, vad var det för fel på arbetarklassen? Vår revolutionära lilla grupp hade med åren blivit alltmer oroad över att den konsekvent revolutionära klassen - historiens drivkraft - inte spontant följde sitt avantgarde i spåren. Oss, alltså.
 Det var i detta deprimerade tillstånd vi öppnade dagens tidning.
 Mot oss lyste Olof Palmes och Pelle Månssons ansikten. De härliga orden "AVGÅ PALME" fick våra härtan att slå hastigare, våra nävar att knytas, vårt blod att bli rödare än på åratal.
 I en enda blixtande sekund såg vi att vinden hade vänt.
 - Nässjö är brännpunkten i kampen mellan imperialism och socialism, utropade Kalle.
 - ETT, TVÅ, FLERA NÄSSJÖ, skanderade Pelle, för en gång skull ense.
 Gemensamt stämde vi upp "Befria Södern" och "Ständigt allt större blir hären som strider, uti den kampen som kräver män av stål...", när Lill-Olle. vår yngste gruppmedlem, eftertänksamt sa:
 - Men vad ska vi göra åt saken? Vad har viför glädje av det? Dom har ju redan krävt Palmes avgång...
  Ja, vad skulle vi göra? Vi måste föra kampen vidare, ställa ännu djärvare krav.
- Avgå, Feldt, försökte Kalle.
- Kasta Palme i sjön, bättrade Pelle på.
- Vänd Erlander i hans grav, bättrade Kalle på.
- Gör Lennart Bodström till minister i portfölj, prövade Pelle.
- Vräk Gunnar Sträng på historiens sophög, tyckte Kalle.
 Efter denna hjärnstorm var vi alla så utmattade att vi gick ned på puben för att försöka liva upp revolutionen med lite rödvin. Där satt vi länge tysta och såg uppgivet på varandra.
 - Jävla Nässjö, sa till slut Kalle. Dom stal vårt utspel.

(Publicerat 5 februari 1986, just när statsministern - på en av sina sista resor - for till Nässjö för att ta de upproriska Safe-ungdomarna i örat. Spalten retas med sekterismen, samtidigt som den tillåter sig att vara lite ironisk mot de rubrikjagande grabbarna, och tjejerna, i Nässjö.)

Tredje världens moraliske ledare (med mustasch)

Ibland känner vi oss lite ensamma på vår utpost.
 Då bankar vårt hjärta extra starkt för Jan Myrdal. Kanske inte för hans åsikters skull. Men för hans metod att betvinga den ensamhet, som han stundtals måste känna, när Sveriges intellektuella gemensamt använder honom som spottkopp.
 Myrdal låter sig inte skrämmas. Han har ju andra, och talrikare, allierade.
 Tredje världen, nämligen. Och det är ju inte så dumt när några miljarder människor ställer upp bakom en.
 Det är i en skriftställning i senaste boken "Dussinet fullt" som Myrdal tar stöd hos tredje världen (eller om det nu är tvärtom) när det gäller Palestina.
 Efter att ha talat om vad tredje världen tycker i denna fråga, så säger Myrdal generöst: "I allt detta tycker jag de har rätt. Det har jag för övrigt skrivit sedan 1958."
 För att raderna efter framhålla att tredje världen på vissa punkter missförstått vissa problem där Myrdal själv är bättre insatt.
 Riktigt vem som representerar tredje världen, framgår inte. Någon afghansk motståndsman, kanske, eller någon av de indiska intellektuella som Myrdal älskar att berömma? Pol Pot - ja, varför inte? De kinesiska bondemassorna - naturligtvis!
 Pinochet, Castro, Zimbabwes bönder och Asiens massor - alla är de meniga i Jan Myrdals armé.
 Det känns som en tröst i dessa dagar, när vi just läst ännu en ofin svensk avhyvling av Jan Myrdal.

(Dussinet fullt kom ut 1982, liksom denna utpost. För 30 år sedan rasade debatten het kring Jan Myrdal och hans åsikter. Skriftställaren var enormt beläst men hoppade ganska ofta i galen tunna - med viss förtjusning.)

Sätt kärleken på plats

När utposten kommer hem, är allt som förbytt. Det framkommer redan när vi snabbt läser de utposter som publicerats i spalten under vår bortavaro.
Borta är allt gammalt groll, gnäll om världskrig och politik. Borta är de infama påhoppen, som utposten lärt sig älska.
Kvar är bara en fnittrig lervälling om kärlek kärlek kärlek. Till höger och vänster faller utposterna i kärlek, ibland tydligen med varandra till råga på allt.
Sätt kärleken på plats, kan utposten endast utropa i detta läge. Och bidra med sanna berättelser om dess härjningar.

Modern kärlek
Visst minns jag den stora kärleken. Det var en torsdag.
 På fredag friade jag och sedan mamma godkänt alltihop gifte vi oss i en vacker vit liten landsbygdskyrka.
 Sedan vi klarat av det där som var nödvändigt (det blev en pojke så ätten är räddad) bosatte vi oss i en mysig lyxvilla i en av de finaste förorterna och började odla våra egna särarter.
 Pojken fick barnjungfrun ta hand om. Själv ägnade jag mig åt karriären med många fina luncher och utlandsresor, medan frun köpte statusprylar och rekonstruerade Inner Wheel.
 Allt förflöt som det skulle och separata sovrum var ganska snart självklart.
 I samband med silverbröllopet kunde vi fira alltihopa med en ovanligt lycklig skilsmässa.
 Ack, hur härligt att ha sluppit all denna hemska, själastormande romantik. Moderna människor har inte tid med sådant!

Om det inte varit kärlek
 Frugan och jag körde hårt från början. Snart hade vi byggt upp en ganska cool samling spekulationsobjekt och en skaplig rörelse.
 Pengarna rullade och vi hade ganska kul med dem. Det var bara ett problem: att se till att inte Bohman och dom andra fick sin del.
 Det gick fint sedan vi tagit till en del knep. I allmänhet lät vi frugan ta inkomsterna medan jag tog kronofogden.
 Han kunde stå där och gapa, vad hjälpte det? Allt var ju skrivet på henne...
 Allt gick så bra. Det´var bara det där med kärleken.
 För när frugan hittade en 19-årig gigolo och drog sina färden med hela förmögenheten, så hade man ju inte så mycket att sätta emot.
 Så nu står jag här i bara kalsingarna och tittar på breven från kronofogden. Då undrar man om inte det hela kunde fixats på något annat sätt.

 (Sanna berättelser ur 80-talsliv? Knappast, snarare ett försök till ironi över hur det gick till i de besuttnas del av världen.)(Kärleken som sådan var uitposten normalt välvilligt inställd till.)(Fotnot: Bohman, Gösta, m - budgetminister i första borgerliga regeringen.)

Sporten som ingen älskade längre

Vi läser spaltmeter om fotbollens kris. Det slutspel som skulle rädda fotbollen drar bara de närmast sörjande till de gråkalla fotbollsarenorna, medan dussinmatcher i ishockeyns elitserie drar betydligt fler åskådare.
 Här hemma är det samma sak: vem orkar gå på J-Södras eller Hallbys kvalfyllda matcher i division III? Men HVs meningslösa överkörningar av blåbärslag från Skåne-och Blekinge-gränserna drar tusentals personer.
 Utposten har läst många spekulationer om vad det är som fattas fotbollen. Är vädret för bra när det är vackert, och för dåligt när det är höst? Är det familjerabatter och pausunderhållning eller bingo och lotterier som behövs?
 Utposten har en annan förklaring: Det är kärlek som fattas.
 I utpostens egen ungdom, då Ullevi ännu fanns på cykelavstånd, så spelade det ingen roll vilka hinder som upptornade sig. Endast aktivt föräldravåld kunde stoppa utposten från att infinna sig när favoriterna spelade.
 Vi minns ännu "vattenpolomatchen" 1964, då en veckas regnande kröntes i ett skyfall under derbyt IFK-ÖIS. Likafullt var vi och 20.000 till där i regnet. (Och såg den pyttelille Yngve Brodd nicka in 2-1 för IFK - det var enda sättet att få bollen i rörelse i lervällingen...)
 Fortfarande är vi lika många som älskar fotboll - det är bara åskådarna som blir färre.
 Och vem älskar egetntligen idag någon fotbollsspelare? Den siste som kunde uppväcka några känslor för sin person var väl den ranglige, charmigt dialektale Ralf Edström?
 Inte ens den fotbollspublik som älskar mest - IFK Göteborgs och Hammarbys - orkar länge ställa upp, när det ändå står SM-guld på spel.
 För att trotsa ovädret, för att avstå från andra roliga saker, för att glömma VM-fotboll och Tipsextra i TV - då måste man älska fotbollen, ha ett varmt dunkande hjärta för dess aktörer.
    Det verkar inte som om någon gör det längre.
 Kanske är det numera lättare att älska hockeyspelarna. De är snabbare, tuffare och blir rikare, när de blir proffs. Allt är mera strömlinjeformat, fyllt med action och våld. Och dessutom försiggår det inomhus i alltid lika tempererade hallar.
 Ett spel i takt med tiden, tydligen.
 Vem ska då rädda fotbollen? Vem har kärlek så det räcker`?
 Utposten, som har ett sånt där varmt dunkande fotbollshjärta men likafullt i år ändå inte sett något annat lag än Smålands Folkblads korplag, vet inte.
 Det blir i alla fall inte vi.

(Ja, så här dyster tycktes fotbollens framtid i början av 80-talet, långt före Champions League, Zlatan, alkoholservering på arenorna och huliganer. En så felaktig analys kunde man alltså göra då.) (Ja. Och så låg HV 71 en serie ner, i fåfängt hopp om elitserien...)

Makthavare blev matlagare

 Det har kommit till utpostens kännedom att det finns en hemlig sammanslutning som hotar demokratin i Jönköping.
 Nej, det är inte frimurarna. Om de nu finns. Låt dem rassla med sina skelett och dricka i sitt blod i frid.
 Utposten är mera oroad över den nyss avslöjade sammanslutningen Matadorerna. Avslöjandet att kommunalrådet Lennart Nilforsen (m) brukar laga mat tillsammans med direktörer som P-O Sjöberg, Husqvarna, och Egon Linderoth, Saab Enertech, var skakande.
 Vem vet vad de kan koka ihop?

Fruarna får smaka
 Utposten läste med glädje en beskrivning av Matadorernas härjningar i en i trakten utkommande avisa.
 När dom härjat färdigt så får fruarna komma till restaurang Youssef och avsmaka.
 - O, han är så duktig, min Egon.
 - Nä, men, har min P-O lyckats koka ihop det här!
 - Om min Lennart har gjort den här såsen ska jag be att få avstå.
 - Min man var faktiskt riktigt duktig på att laga mat. Innan han gifte sig.

Ombytta roller?
 Ryktet säger att höjdarnas fruar har en hemlig klubb, där de på kvällstid sysslar med politik och företagande.
 Kanske var det så Husqvarnas omskrivna sykurser kom till.
 Frågan är också om det är fru Nilforsen som i det sammanhanget kom på den på sin tid omdiskuterade tysklandsresan för att botanisera på lekplatser.
 Bara skvaller, förstås. Men visst är det intressanta saker att fundera på?

Anka hos fullmäktige?
 Förslaget att hela Rotary nu ska övergå till att laga maten själva till sina fina middagar är dock ännu inte helt förankrat.
 Inte heller att fullmäktige skulle specialisera sig på valfläsk och sprängd anka under den kommande perioden.

En sista önskan
 Utposten som varje dag i sitt anletes svett kokar ihop allt konstigare rätter åt sin hjärtans kär, när hon ständigt försenad kommer hem från jobbet, har nu bara en önskan. Att också han en gång ska kallas till de höga männen, och få röra ihop en riktig sås nere på restaurang Youssef.
 Då ska han smuggla ner hela sitt hemliga förråd av spansk peppar i efterrätten, innan han obemärkt flyr ut i kylan för att ta en försenad hamburgare på McDonalds eller O´Brien.
 Det skulle kunna få matadorerna att leva upp till sitt namn.

(Den här fantasin inspirerades av en JP-artikel om hur en samling av stadens dåvarande makthavare, en av dem i dag mest hågkommen som pappa till Emma Sjöberg/Wiklund, förkovrade sig i matlagning. Tänka sig så fantastiskt, makthavare vid spisen!)

Den tråkiga incidenten med färgen

Utpostens fru är så duktig på att måla.
 Hon älskar att måla. Därför övertalade hon utposten att det faktiskt var tid att måla om det som återstod av trappan.
 Först var det bara en detalj. Den gamla färgen nämligen.På en del ställen var det inga problem - där fanns det nämligen ingen. Men på andra ställen satt den desto envisare.
 De ljusa sommarkvällarna igenom satt utposten med fru och gnagde sig med kniv in i det fläckvis mycket uthålliga färglagret.
 Tiden gick. Juli övergick i augusti som blev september. Färgen föll sakta, men regnet gjorde det inte.
 Till slut låg trappan där, naken och vacker. Det var dags att måla.
 Oväntade hinder kom, som hinder gör, ständigt i vägen. Men en septemberkväll smög frun till sist ner med pensel och färgburk och glad håg.
 Trappan skulle äntligen målas.
 Men när hon var halvklar, kom det till slut. Regnet! Efter 76 regnfria dagar brakade det ned från en molnfri himmel. Frun flydde in från en nästan färdigmålad trappa, under svavelosande eder.
 Färgen var ju vattenlöslig.
 När utposten nästa morgon trädde ut på trappan för att hämta sin morgontidning, var det inte ett stänk kvar av den nya vackra färgen på den nyss så tjusiga trappan.
 Det här bevisar förmodligen något.

(Skrivet? Tja, det kan väl kvitta. Denna berättelse är helt tidlös, såvida ingen avgörande förändring hänt med vädret, målarfärg eller ödet.)(Och det har det väl inte?)

Möjlig Ubåt Uggleviken

Företaget sänkte på söndagsnatten ett flertal sjunkbomber mot vad som uppges vara en "möjlig utbåt", enligt källor i redaktionens närhet.
 Verkställande direktören vill dock på detta stadium inte kommentera om det verkligen var en ubåt och om den i så fall kan ha träffats.
 - Kontakt var det i alla fall. Och kontakt är kontakt, framhöll han vid presskonferensen, hårt pressad.
 Enligt utpostens källor skedde sjunkbombningen vid ubåtsnäten vid den trånga infarten mellan redaktionen och sätteriet.
 Möjligheten att det kan ha varit en mina som sprängdes när den utifrån närmades av en möjlig ubåt. kan man inte heller bortse från, uppger källor i närheten av utflödet.
 Så möjligheten finns att det nu ligger en sänkt möjlig ubåt nånstans under sätteriets golv.
 - I så fall bör tidningen utges så fort som möjligt, kommenterar tidningens militäre expert.
 - Annars finns risken att den inte går att få upp till ytan.
 Men på ytan är alltså allt lugnt. Om man ska tro de officiella uppgifterna. Som vi alltså inte har några.

(Absurt? Inte lika mycket som verkligheten. ubåtsjakten i Hårsfjärden 1-13 oktober 1982, då rapporteringen överflödades av sånt här språk. För att förtydliga detta har utposten flyttat dramatiken till en mera hemtam omgivning.)

Datorer på 80-talet

Nu ska vi demonstrera vårt nya textarkiv på data, sa experten. Säg något ämne som ni vill at vi ska ta fram artiklar om.
 - Öh, svarade vi. Mmm... Vad sägs om Palme?
 "Sökande pågår", svarade maskinen så snart operatören matat in instruktionerna.
  "Tre artiklar funna", kom det sen.
 - Vi tar den första, sa operatören stolt. Här är den!
 Och datamaskinen matade fram resultatet av den senaste V 5-omgången på någon avlägsen norsk travbana åt oss.
 - Hmmmmm, kanske fanns det någon häst som hette Palme. De heter så mycket nuförtiden, sa experten och lät snabbt mata fram artikel två:
 Allnorska serien i fotboll!!!
 Efter detta var vi inte alls överraskade när även den tredje Palme-artikeln visade sig handla om norska sport.
 - Vi tar något annat, sa den tekniske experten, något röd om kinderna.
 - Ööööh, sa vi. Det är ju en norsk dator. Vi tar "Willoch, den norske statsministern"!
 Och datorn tänkte en stund och meddelade sedan att 26 artiklar funnits i det stora lagret.
 - Vi matar fram en, sa experten, åter stolt. Och fram kom:
 En norsk travbana!

(Datoriseringens första stapplande steg. Ja, det fanns en tid före Google, Wikipedia, ja till och med före internet.)(Men mycket känns ändå, på något sätt, välbekant.)

Oväntat möte med läsare

Utposten sitter på ett fik. In träder tre killar.
 En av dem öppnar Folkbladet och börjar bläddra.
 - Jag brukar kalla den för propellern, förklarar han.
 - ?????
 - Bara fyra blad.
 De andra är mindre roade. De prenumererar visst på Folkbladet. Men propellermannen börjar läsa.
 Spänd väntar utposten. Just i den här tidningen har vi en jättelång artikel som vi är ganska nöjda med. Ska han läsa den?
 Nä! Suck. När han når det uppslaget, bläddrar han bara vidare. Det är bara en artikel som lyckas fånga hans uppmärksamhet en längre stund.
 Den har utpostens fru skrivit. Så: det kunde gått värre.

(En liten bagatell från tidigt 80-tal. Kusligt att studera riktiga läsare i smyg.)

Kungen och drottningen och sagan

Sagan om den lilla och den stora tidningen
"Det var en gång en stor stad vid en stor sjö. Den staden hette Östersund. Där fanns två tidningar.
En var stor och rik. Den andra var liten och fattig. Så liten faktiskt att många mänskor inte visste att den fanns. Dom räknade den i alla fall inte som en riktig tidning.
 Nä, det var bara den stora tidningen som var att räkna med. Där fanns ju alla annonserna och dessutom skrev den så snällt, så snällt om alla. Varje dag var tidningen full av små artiklar om snälla mänskor och trevliga möten, som de snälla mänskorna gått på.
 Men speciellt bra var den stora tidningen inte. Den som ägde den hade för länge sedan glömt varför man gör tidningar: För att skriva om viktiga saker och avslöja sånt som är fel.
 Den stora tidningen brydde sig mest om pengar. Dels att tjäna mycket sådana själva, dels att skriva om andra som också tjänade mycket.
 Men så hände en konstig sak. Den lilla tidningen - den som knappt fanns och som inte hade några annonser - började få en allt större upplaga. En massa mänskor började läsa den därför att den skrev om viktiga saker och inte bara en massa möten och gubbar som ägde företag.
 Egentligen var det omöjligt. En vis man i landets huvudstad, som hette Furhoff, hade bestämt det. I sin lag om "Upplagespiralen" hade han visat att större tidningar bara blir större (därför att det är dom som har dom ekonomiskt viktiga annonserna) och de små bara blir mindre. Egentligen var det lika bra att lägga ned dom små.
Så Furhoff blev väldigt förvånad när den lilla tidningen vid den stora sjön bara växte och växte (speciellt när den äntligen kunde få bra tryckpressar och blev lika vacker - ja vackrare - som den stora tidningen). Men det är inget mot vad dom blev på den stora tidningen. Där blev dom alldeles desperata.
 Men vad dom än gjorde så hjälpte det inte. Den lilla tidningen blev bara större, den stora mindre, fast det egentligen var omöjligt.
 Och idag är det faktiskt den lilla tidningen som är störst. Ja, där ser man att det kan löna sig att skriva om sånt som är riktigt och sant."
 Ja, det var en vacker saga.

Samtidigt, i en helt annan stad vid en sjö
 Nu är det så att sagan var känd i en annan stor stad vid en stor sjö. Där bodde en kung och en drottning som hade en stor tidning, dom också.
  I den staden vid sjön fanns också en liten tidning som just fått nya tryckpressar och som skrev om samma saker, som den andra lilla tidningen hade gjort.
 Det gjorde kungen och drottningen lite nervösa.
 Inom parantes sagt var kungen ingen riktig kung. Men när han gifte sig med drottningen hade han fått halva kungadömet (och mer till) på köpet. Och i hans familj var det mannen som skötte pengarna. Drottningen var mera intresserad av att läsa böcker.
 Konstigt nog var den där sagan om den lilla tidningen vid den stora sjön deras älsklingssaga. De brukade läsa den varje dag, ibland kungen för drottningen och ibland tvärtom.
 Nu undrar ni kanske varför de läste just den sagan varje dag?
 Jo, det är faktiskt så att dom läste den bara för att övertyga sig själva om att det verkligen bara var en saga.

 (Publicerad 1981, kan man tänka. Folkbladet tog nya pressar i bruk 20 oktober 1980, och det här skrevs i fromma förhoppningar, som inte besannades.)(I den stora staden vid den stora sjön i norr är det numera åter den stora tidningen som är störst. Så kan det gå.)

Två laddade resmål i tiden

 Nu utökas charterverksamheten i Jönköping. Det är inte bara det nya direktflyget till Jugoslavien vi har att välja på, utan nu startar även Ugglevikens Resetjänst sin verksamhet.
 Den nya färscha resebyrån satsar hårt på två oliks projekt. Mer information följer här:

SPÄNNANDE LIBYEN!
Nu har du chansen att titta närmare på det sägenomsusade Libyen i Nordafrika. Det lilla landet som alla talar om, men få har tittat närmare på, kan Ugglevikens Resetjänst nu erbjuda till verkligt bra pris.
  På grund av många avbeställningar kan vi garantera just Dig plats. Vi kan också lova att du slipper trängas med andra västerländska turister, som ju är ett så störande inslag på många andra håll.
 Det gästfria ilbyska folket har alltid glada överraskningar redo för européer och amerikaner. Vi får också chans att se deras berömda ledare Gadaffi på tv.
 Till den speciella charmen hos huvudstaden Tripoli hör att alla ljus släcks på nätterna. Ibland upplyses natten dock av fyrverkerier och andra spännande pang-grejor.
 Det här är resan du aldrig kommer att glömma. Ja, du kanske inte ens återvänder...
 Det bästa har vi sparat till sist. Själva resan sker i yttersta komfort. Amerikanska Flygvapnet har nämligen lovat att sköta transporten.
 De garanterar att vi landar inom 50 meters avstånd från Gadaffis berömda beduintält.

LADDADE SOVJET
 En resa av helt annat slag är vårt teknologiskt och industriellt inriktade besök i  Ukraina.
 I Sovjetunionen satsar man ju på teknik på ett helt annat sätt än i vårt land. Eftersom kommunismen inte på samma sätt som i väst sätter profiten i högsätet, kan man berömma sig av en helt riskfri teknologi.
 Vår resa för oss rakt in i hjärtat av det omskrivna Ukraina. Nära mångmiljonstaden Kiev ligger det idylliska Tjernobyl, där den lantliga friden bevarats trots att fyra hårt arbetande kärnkraftverk därifrån förser omgivningen med energi.
 I motsats till i Sverige har man inte alls samma säkerhetshysteri kring denna verksamhet. Vår resegrupp kommer att kunna konstatera den saken på ort och ställe.
 Just nu är det extra fridsamt kring Tjernobyl eftersom hela befolkningen just nu är på semester på annan ort. Några störande djur finns inte heller. Dessutom har de ryska arrangörerna lovat se till att inga inhemska gäster stör vårt besök på denna laddade plats.
 Vi tror oss kunna lova strålande dagar i Tjernobyl, varifrån Sovjet vill ge oss utlänningar så mycket.
 Slå till. Ett besök i Tjernobyl kommer du och dina efterlevande (om du får sådana) att påverkas av i generationer framåt!

(Publicerat 7 maj 1986, då amerikanske flyganfall riktades mot Tripoli och det havererade Tjernobyl försåg omvärlden med mer cesium än de kunnat drömma om.)(Chartern till Jugoslavien var ingen satir 1986. Tio år senare var de lika otänkbara som Libyen och Tjernobyl.)

Myndighetsingripande mot vädret

Äntligen ska det bli rätsida på almanackan.
  Kungliga utpostverket har från och med 1986 beslutat följande ändring av månadernas inbördes ordningsföljd.
  Månaden mars kommer att utgå. Det vill säga, den får i fortsättningen inte fortsätta på den plats den på senare tid så gravt misskött.
  Mars månad flyttas tills vidare till ett nyskapat utrymme mellan juni och juli månader.
  Därmed kommer fortsättningsvis april månad att på försök följa direkt efter februari.
  Om även april kommer att upprepa sina många misslyckanden från senare år, kan det inte uteslutas att det kan bli aktuellt med myndighetsingrpanden mot även denna månad.

Följande ordning gäller alltså tills vidare:

  Vintern omfattar månaderna december, januari och februari. Därefter börjar våren direkt med april och fortsätter med maj.
  Sommaren har på detta sätt utökats med en månad och består av juni, mars, juli och augusti.
  Hösten kommer även fortsättningsvis att innehålla månaderna september-november.
  Utpostverket hoppas att denna kraftfulla åtgärd ska uppskattas av den stora del av allmänheten som varit missnöjd med att vintrarna på senare år fortsatt så länge, ibland till och med in i maj månad.
  Om nödvändigt kan det tänkas att förnyade åtgärder kommer att vidtas mot vrenskande månader.
  Skulle de aktuella åtgärderna ge önskat resultat, kommer verket möjligen att följa upp dem med att ta idu med månaden december. En vit jul måste genomföras snarast möjligt.

(Publicerat 9 januari 1986 - långt före klimatdebatten. Det märks kanske?)

"Tur att Jönköpings-Posten finns..."

Ute sjönk temperaturen ännu en grad. Junihimlen var askgrå. Regnet piskade den trötta gräsmattan.
 Inne var stämningen inte mera uppåt. Den trötta pappan lutade huvudet mot axlarna och bet på naglarna. Dottern hade förvandlat ett papper till en obeskrivlig sörja.
 - Ack, att detta vore Bahamas, och att jag var en prins, tänkte fadern.
 - Tur att Jönköpings-Posten finns, tänkte babyn och proppade en av den tidningens många färggranna annonsbilagor in i munnen, nöjsamt mumsande.
 Ute steg vattnet över rännstenarna, översvämmande villaträdgårdarna. En buss vattenplanade in i grannhuset. Temperaturen sjönk ännu en grad. Det började droppa från taket.
 Fadern drog nervöst hårstrån från skallen och muttrade.
 - Hellre än detta vore jag en stins, sa han.
 - Tur att Jönköpings-Posten finns, tänkte dottern och rev Rock&Sånt i småbitar.
 Ute störtade måsar döda ur skyn. Vinden friskade på. Temperaturen sjönk ännu en grad, regnet tilltog och vattnet steg.
 Inomhus steg möglet fram ur vinklar och vrår. Fadern såg feta spindlar hissa sig ner från taket. Dottern kröp förnöjt på det fuktiga golvet.
 - Hemskare än detta jag ej minns, muttrade fadern.
 - Tur att Jönköpings-Posten finns, jollrade dottern och stoppade muntert Ingvar Andréns bild-byline i munnen.
 Ute sjönk temperaturen ännu en grad. Meterhöga vågor slog girigt in från Vättern.

 Fotnot. Denna utpost ska inte ses som ett angrepp på en kollega i presskören. Utan bara som ett bevis på barns förnöjsamhet och påhittighet i lägen då vi vuxna tappar humöret, till exempel på grund av dåligt väder.
 Och naturligtvis tidningars mångsidiga användbarhet, eller som vi brukar säga dagen efter:
 - Äsch, nu lägger dom ändå in fisk i det!

 (Fotnot 2, 30 år senare: Som jag minns det skrev jag detta lilla absurda gnällstycke hemma med första dottern i juni 1982, utifrån missmod över ovanligt dåligt försommarväder.) 

En iskall öl på servicebutikens trappa

Fördomsfull upptäckt av ölburkar
Utposten traskar ur genom Servus-butikens port. Och råkar kasta ett öga i papperskorgen.
 Där låg några tomburkar och sörjde det goda öl de en gång innehållit. Ett öl som av allt att döma bryggts på Wårby bryggeri och sedan sålts i den lilla butik utposten just lämnat.
 - Se där, tänkte utposten upprört och fördomsfullt.
 - Först går dom in och köper öl. Sedan hinner dom bara ut på trappan innan de raskt tömmer i sig alltihop.
 - Dom borde inte sälja öl till sådana.

 Ångerfull eftertanke om ölburkar
 Läs det fördomsfulla inlägget ovan.
 Hur kan en fritänkande utpost skriva något sådant?
 Tänk om det varit ett glassomslag i stället... Hade någon då kunnat brista ut i klagoskrik över det faktum att människor inte bara inhandlar varor, utan även konsumerar dem, om än skyndsamt?
 Det är ju faktiskt ännu tillåtet att både köpa och dricka öl i det här landet, åtminstone för människor som fyllt 18. Vilket man väl får hoppas att den okände drinkaren gjort.

Liberal slutsats om öldrickande
 Utposten skäms lite. Han har ju alltid velat vara liberal.
 Och själv tycker han minsann om att sitta på mysiga utebarer i utlandet och njuta en öl, medan folkvimlet drar förbi i solgasset.
 Nu är det ju så att det inte finns några trevliga utebarer i vår lilla stad. Att folkvimlet mest består av köldbitna pensionärer som mumlande halkar förbi. Att solgasset är tio minusgrader och innehåller en otrevlig vit substans.
 Vem kan då klandra vår okände vän att han i det läget avnjöt sin öl på en kylig trappa i Huskvarna. Det var ju det bästa som fanns till hands.

(Jo, det fanns en tid - t ex 1982 - långt före fotbolls-VM den soliga sommaren 1994, som lärde svenskarna älska utomhusätandet och -drickandet. Dessförinnan kunde en trappa till Servus(!)butiken få duga.)

14-paketet och 1,72 Special

Allt för kunden
Utposten noterar med förtjusning att marknaden blir allt mer kundanpassad.
 Det senaste är tobaksfirman Philip Morris som kommer med det som alla rökare längtat efter: 14-paketet.
 Detta är minsann ingen ploj. Noggrant genomförda marknadsundersökningar visar att svenska rökare röker i genomsnitt 14 cigaretter per dag, framhåller firman.
 Utposten hoppas att andra företag är lika framsynta.
 Statistiken visar ju till exempel att svenskarna äter 1,72 varm korv i veckan. Fram för mediumkorven i kiosken! 1,72 special ska hädanefter bli vår musik.
 Musikälskaren köper 3,14 LP-skiva i månaden. Leve den popgrupp som hädanefter kan komma med 3,14-skivan!
 Själv tänker utposten i fortsättningen bara dricka mjölk om den tillhandahålls i 0,49-literförpackning och öl i 54-centiliters flaska (som är vad vi statistiskt dricker per dag).
 Chokladkakorna bör på samma sätt väga 188 gram och tidningarna innehålla 25,7 sidor. Annars kommer vi att vägra.
 Fast det verkliga kraftprovet står barnabördsavdelningarna för. Vi vet ju att varje svensk familj får i genomsnitt 1,42 barn...
 Fotnot: Sjäv skulle utposten gärna införa det s k 0-paketet, en klar förbättring för rökarna.

(Denna lilla satir tillkom förstås också under 80-talets första år, okänt när. Det man undrar över är om alla de statistiska uppgifterna är autentiska eller om utposten bara spånar. 1,42 barn t ex låter ju väldigt lågt.)

1984 - bättre än sitt rykte

Förtal av nyfödd

God dag.  Det är 1984 som ringer.

Nu vill jag inte vara med om det här längre. Detta ständiga förtal.

 Man blir en nesligt hotfull vinjett i Expressen. Mörka svarta jättelika bokstäver i diktatur-stil på färska bokryggar. En otäck sång med David Bowie. Själva symbolen för allt som är ont och omänsligt.

 Och allt detta ska ett nyfött år behöva utstå.

 Vad har jag gjort för ont? Ingenting. Jag är ju bara några dagar gammal. De där otäckheterna får ni faktiskt ta upp med mina föregångare.

 Aldrig har en så liten baby mötts av ett sådant mottagande. Om ni inte passar er så går jag i strejk. Då skulle ni nog blekna när visarna helt plötsligt stod stilla och almanacksbladen vägrade falla.

 Om ni tänker om kan ni ju ringa.

 Telefon 1-9-8-4.

Har ni märkt 1984?

1984 är här.

 Jaså, ni visste det? 33 dagar av detta fruktade, förhatliga år har ramlat från utpostens almanacka – och inget har hänt…

 TV-apparaten i vardagsrummet har, oss veterligt, ännu inte gått över till avlyssning

 Storebrors fula tryne är ännu osynligt på affischtavlorna. Det är bara ibland man anar hans grova mustasch bakom något osedvanligt auktoritärt reklambudskap.

 ”Storebror vill att du äter 6-8 skivor korv om dagen” och sånt, ni vet.

 I Sanningsministeriets stora, dystra byggnad har ännu inte flitens lampa tänts.

 Det svenska språket har ännu inte vänts till sin motsats. Vad vi vet så betyder fortfarande de gamla honnörsorden Fred, Kärlek och Sanning ungefär  vad som var tänkt.

 Det är bara världsläget som beter sig ungefär som Orwell profeterade om. De ständiga krigen avlöser varandra.

Men den dagen Oceanien och dom andra drabbar samman på allvar blir kriget nog inte permanent utan övergående.

Har ni märkt jubiléet?

Jubiléet är också 33 dagar på det 34:e.

 Har ni sett till det på länge?

 Sedan paret Torsten Welander- Perolof Kallings paraderade på Folkbladets jubelredaktion har de inte förmått erövra någon plats i spalterna.

 En och en halv vecka – nästan rekord!

 Welander orkade inte inta sin sittplats vid fullmäktiges kateder.

 Näringslivschefen Hasse Sjölund har för några övergående dagar erövrat tidningarna i stället.

 500 jobb på A6. Bah! Vad är väl det mot ett fyrverkeri den 18 maj och en ostkaka i drottningens knä.

 Jubiléet ligger i träda och trampas för fäfot. Endast Folkbladets outtröttlige Jönköping 700 år-redaktör orkar varje dag påminna menigheten om vårt vördnadsvärda förflutna.

Nu vill utposten kalla till samling i kommunal vi-anda:

 Den gråa februari kan inte längre tillåtas förmörka vardagen. Kalla till fest! Baka jubileumstårtan på nytt och tänd fyrverkeristubinen. Rulla ånyo ut den röda mattan, så att det kommunala etablissemanget kan ge sina blödande magsår ny näring.

 Är det fest, så är det. Året om.

Snart slut

Å andra sidan är det ju värt att erinra sig att en massa saker snart är slut. Århundradet, till exempel. Det har bara 15 år kvar när 1984 är till ända.

Året har bara 332 dagar kvar när denna dagen – ett liv- är förbi.

Och bara 13 dagar kvar att deklarera på.

 Vintern är snart slut.

Men mest slut är denna utpost. Bara en rad kvar.
 Och nu är den SLUT.

Demokratins blödande magsår

Se där.

Här har man just läst i tidningen att socialdemokratiska kommunalråd aldrig syns på kulturevenemang.

 Men vem är det inte som skymtar där borta i vimlet, medan utposten armbågar sig fram genom jubileumsträngseln utanför nya stationen?

 Jo, John Johansson(s), märkbart stompande till KFUM-bandet, förmodligen anfört av någon broder till hans kommunalrådskollega Lennart Holm (kds).

 Men sedan förstår utposten att han kanske inte kommit för musiken. Han har kanske, precis som vi, kommit för att ta en titt på SJs specialtåg som står parkerat därute där Falköpingståget brukar stå.

 Hungrigt glor utposten på matsedeln. Sjötungsfiléer i vitvinssås och Piesporter Falkenberg, tackar, tackar.

 Vår tanke går till alla våra valda ombud som John och hans stackars kollegor.Hur mycket tvingas de inte äta sig igenom under detta långa jubileumsår?

 Politiker får blödande magsår, medan allmänheten får frisk luft. Så kan det vara i en demokrati.

(En liten kvintett från året 1984, den första lilla är skriven en av årets allra första dagar, de följande tre - som är en svit - av allt att döma 3 februari 1984, och den understa under ett av alla märkliga jippon som fyllde staden under Jönköpings 700-årsjubileum.)