Vi läser spaltmeter om fotbollens kris. Det slutspel som skulle rädda fotbollen drar bara de närmast sörjande till de gråkalla fotbollsarenorna, medan dussinmatcher i ishockeyns elitserie drar betydligt fler åskådare.
Här hemma är det samma sak: vem orkar gå på J-Södras eller Hallbys kvalfyllda matcher i division III? Men HVs meningslösa överkörningar av blåbärslag från Skåne-och Blekinge-gränserna drar tusentals personer.
Utposten har läst många spekulationer om vad det är som fattas fotbollen. Är vädret för bra när det är vackert, och för dåligt när det är höst? Är det familjerabatter och pausunderhållning eller bingo och lotterier som behövs?
Utposten har en annan förklaring: Det är kärlek som fattas.
I utpostens egen ungdom, då Ullevi ännu fanns på cykelavstånd, så spelade det ingen roll vilka hinder som upptornade sig. Endast aktivt föräldravåld kunde stoppa utposten från att infinna sig när favoriterna spelade.
Vi minns ännu "vattenpolomatchen" 1964, då en veckas regnande kröntes i ett skyfall under derbyt IFK-ÖIS. Likafullt var vi och 20.000 till där i regnet. (Och såg den pyttelille Yngve Brodd nicka in 2-1 för IFK - det var enda sättet att få bollen i rörelse i lervällingen...)
Fortfarande är vi lika många som älskar fotboll - det är bara åskådarna som blir färre.
Och vem älskar egetntligen idag någon fotbollsspelare? Den siste som kunde uppväcka några känslor för sin person var väl den ranglige, charmigt dialektale Ralf Edström?
Inte ens den fotbollspublik som älskar mest - IFK Göteborgs och Hammarbys - orkar länge ställa upp, när det ändå står SM-guld på spel.
För att trotsa ovädret, för att avstå från andra roliga saker, för att glömma VM-fotboll och Tipsextra i TV - då måste man älska fotbollen, ha ett varmt dunkande hjärta för dess aktörer.
Det verkar inte som om någon gör det längre.
Kanske är det numera lättare att älska hockeyspelarna. De är snabbare, tuffare och blir rikare, när de blir proffs. Allt är mera strömlinjeformat, fyllt med action och våld. Och dessutom försiggår det inomhus i alltid lika tempererade hallar.
Ett spel i takt med tiden, tydligen.
Vem ska då rädda fotbollen? Vem har kärlek så det räcker`?
Utposten, som har ett sånt där varmt dunkande fotbollshjärta men likafullt i år ändå inte sett något annat lag än Smålands Folkblads korplag, vet inte.
Det blir i alla fall inte vi.
(Ja, så här dyster tycktes fotbollens framtid i början av 80-talet, långt före Champions League, Zlatan, alkoholservering på arenorna och huliganer. En så felaktig analys kunde man alltså göra då.) (Ja. Och så låg HV 71 en serie ner, i fåfängt hopp om elitserien...)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar