Ibland känner vi oss lite ensamma på vår utpost.
Då bankar vårt hjärta extra starkt för Jan Myrdal. Kanske inte för hans åsikters skull. Men för hans metod att betvinga den ensamhet, som han stundtals måste känna, när Sveriges intellektuella gemensamt använder honom som spottkopp.
Myrdal låter sig inte skrämmas. Han har ju andra, och talrikare, allierade.
Tredje världen, nämligen. Och det är ju inte så dumt när några miljarder människor ställer upp bakom en.
Det är i en skriftställning i senaste boken "Dussinet fullt" som Myrdal tar stöd hos tredje världen (eller om det nu är tvärtom) när det gäller Palestina.
Efter att ha talat om vad tredje världen tycker i denna fråga, så säger Myrdal generöst: "I allt detta tycker jag de har rätt. Det har jag för övrigt skrivit sedan 1958."
För att raderna efter framhålla att tredje världen på vissa punkter missförstått vissa problem där Myrdal själv är bättre insatt.
Riktigt vem som representerar tredje världen, framgår inte. Någon afghansk motståndsman, kanske, eller någon av de indiska intellektuella som Myrdal älskar att berömma? Pol Pot - ja, varför inte? De kinesiska bondemassorna - naturligtvis!
Pinochet, Castro, Zimbabwes bönder och Asiens massor - alla är de meniga i Jan Myrdals armé.
Det känns som en tröst i dessa dagar, när vi just läst ännu en ofin svensk avhyvling av Jan Myrdal.
(Dussinet fullt kom ut 1982, liksom denna utpost. För 30 år sedan rasade debatten het kring Jan Myrdal och hans åsikter. Skriftställaren var enormt beläst men hoppade ganska ofta i galen tunna - med viss förtjusning.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar