"Tur att Jönköpings-Posten finns..."

Ute sjönk temperaturen ännu en grad. Junihimlen var askgrå. Regnet piskade den trötta gräsmattan.
 Inne var stämningen inte mera uppåt. Den trötta pappan lutade huvudet mot axlarna och bet på naglarna. Dottern hade förvandlat ett papper till en obeskrivlig sörja.
 - Ack, att detta vore Bahamas, och att jag var en prins, tänkte fadern.
 - Tur att Jönköpings-Posten finns, tänkte babyn och proppade en av den tidningens många färggranna annonsbilagor in i munnen, nöjsamt mumsande.
 Ute steg vattnet över rännstenarna, översvämmande villaträdgårdarna. En buss vattenplanade in i grannhuset. Temperaturen sjönk ännu en grad. Det började droppa från taket.
 Fadern drog nervöst hårstrån från skallen och muttrade.
 - Hellre än detta vore jag en stins, sa han.
 - Tur att Jönköpings-Posten finns, tänkte dottern och rev Rock&Sånt i småbitar.
 Ute störtade måsar döda ur skyn. Vinden friskade på. Temperaturen sjönk ännu en grad, regnet tilltog och vattnet steg.
 Inomhus steg möglet fram ur vinklar och vrår. Fadern såg feta spindlar hissa sig ner från taket. Dottern kröp förnöjt på det fuktiga golvet.
 - Hemskare än detta jag ej minns, muttrade fadern.
 - Tur att Jönköpings-Posten finns, jollrade dottern och stoppade muntert Ingvar Andréns bild-byline i munnen.
 Ute sjönk temperaturen ännu en grad. Meterhöga vågor slog girigt in från Vättern.

 Fotnot. Denna utpost ska inte ses som ett angrepp på en kollega i presskören. Utan bara som ett bevis på barns förnöjsamhet och påhittighet i lägen då vi vuxna tappar humöret, till exempel på grund av dåligt väder.
 Och naturligtvis tidningars mångsidiga användbarhet, eller som vi brukar säga dagen efter:
 - Äsch, nu lägger dom ändå in fisk i det!

 (Fotnot 2, 30 år senare: Som jag minns det skrev jag detta lilla absurda gnällstycke hemma med första dottern i juni 1982, utifrån missmod över ovanligt dåligt försommarväder.)