Utpostens fru är så duktig på att måla.
Hon älskar att måla. Därför övertalade hon utposten att det faktiskt var tid att måla om det som återstod av trappan.
Först var det bara en detalj. Den gamla färgen nämligen.På en del ställen var det inga problem - där fanns det nämligen ingen. Men på andra ställen satt den desto envisare.
De ljusa sommarkvällarna igenom satt utposten med fru och gnagde sig med kniv in i det fläckvis mycket uthålliga färglagret.
Tiden gick. Juli övergick i augusti som blev september. Färgen föll sakta, men regnet gjorde det inte.
Till slut låg trappan där, naken och vacker. Det var dags att måla.
Oväntade hinder kom, som hinder gör, ständigt i vägen. Men en septemberkväll smög frun till sist ner med pensel och färgburk och glad håg.
Trappan skulle äntligen målas.
Men när hon var halvklar, kom det till slut. Regnet! Efter 76 regnfria dagar brakade det ned från en molnfri himmel. Frun flydde in från en nästan färdigmålad trappa, under svavelosande eder.
Färgen var ju vattenlöslig.
När utposten nästa morgon trädde ut på trappan för att hämta sin morgontidning, var det inte ett stänk kvar av den nya vackra färgen på den nyss så tjusiga trappan.
Det här bevisar förmodligen något.
(Skrivet? Tja, det kan väl kvitta. Denna berättelse är helt tidlös, såvida ingen avgörande förändring hänt med vädret, målarfärg eller ödet.)(Och det har det väl inte?)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar