Ett, två, flera Nässjö!

Grabbarna i Gruppen hängde med huvudet.
 Tjejerna också, så länge som de fortfarande hängde med. Sedan övergav de politiken, hittade nya glädjeämnen i livet, som knyppling och folkdans.
 Som blomknoppar som alltför länge hukat sig under en förlängd vinters anstormning exploderade de i färgprakt och livskraft, där de dansade ifrån oss i sina nya liv.
 Detta fick inte grabbarna att hänga mindre med huvudet. Inte nog med att ingen längre köpte vår tidning Oppurtunist (med Sekterist och Oppositionell), nu hade vi inte längre någon som kokade kaffe åt oss.
 - Arbetarklassen nöjer sig ändå inte med kaffe, nu kräver den starksprit, som Kalle, gruppens ständige ordförande uttryckte saken.
 - Äh, arbetarklassen! Den tål väl inte ens Pripps Blå längre, sa Pelle, gruppen ständige sekreterare och motpol.
 Ja, vad var det för fel på arbetarklassen? Vår revolutionära lilla grupp hade med åren blivit alltmer oroad över att den konsekvent revolutionära klassen - historiens drivkraft - inte spontant följde sitt avantgarde i spåren. Oss, alltså.
 Det var i detta deprimerade tillstånd vi öppnade dagens tidning.
 Mot oss lyste Olof Palmes och Pelle Månssons ansikten. De härliga orden "AVGÅ PALME" fick våra härtan att slå hastigare, våra nävar att knytas, vårt blod att bli rödare än på åratal.
 I en enda blixtande sekund såg vi att vinden hade vänt.
 - Nässjö är brännpunkten i kampen mellan imperialism och socialism, utropade Kalle.
 - ETT, TVÅ, FLERA NÄSSJÖ, skanderade Pelle, för en gång skull ense.
 Gemensamt stämde vi upp "Befria Södern" och "Ständigt allt större blir hären som strider, uti den kampen som kräver män av stål...", när Lill-Olle. vår yngste gruppmedlem, eftertänksamt sa:
 - Men vad ska vi göra åt saken? Vad har viför glädje av det? Dom har ju redan krävt Palmes avgång...
  Ja, vad skulle vi göra? Vi måste föra kampen vidare, ställa ännu djärvare krav.
- Avgå, Feldt, försökte Kalle.
- Kasta Palme i sjön, bättrade Pelle på.
- Vänd Erlander i hans grav, bättrade Kalle på.
- Gör Lennart Bodström till minister i portfölj, prövade Pelle.
- Vräk Gunnar Sträng på historiens sophög, tyckte Kalle.
 Efter denna hjärnstorm var vi alla så utmattade att vi gick ned på puben för att försöka liva upp revolutionen med lite rödvin. Där satt vi länge tysta och såg uppgivet på varandra.
 - Jävla Nässjö, sa till slut Kalle. Dom stal vårt utspel.

(Publicerat 5 februari 1986, just när statsministern - på en av sina sista resor - for till Nässjö för att ta de upproriska Safe-ungdomarna i örat. Spalten retas med sekterismen, samtidigt som den tillåter sig att vara lite ironisk mot de rubrikjagande grabbarna, och tjejerna, i Nässjö.)